Dags att använda bloggen!

Det har gått några år i detta bloggande och jag befinner mig just nu i ett läge där jag kan använda mig att det som tidigare skrivits på denna blogg. Det händer att folk lägger upp en hel del tokigheter i mitt flöde, främst på Facebook, och då är det bra att ha något som går att återanvända… Det är inte så rimligt att återanvända hjulet flera gånger.

Tycker du att det är roligt att dela rasistiska kommentarer/skämt, upprätthålla stereotypa könsnormer eller sprida en helt felaktig bild av invandring så är det nog dags att ta bort mig som vän på FB. Och sluta följa bloggen. Och sätta på dig foliehatten… Fortsätter du tro att det är jag som är naiv, när det är du som tror på evig tillväxt så kan detta vara lite obekvämt. Kort sagt, jag kommer nedan lägga ut länkar till de saker som jag redan svarat på flera gånger – som jag kommer återanvända och som andra kan använda om de inte hittar riktigt rätt argument. Det går också att söka i bloggen (eller på nätet för den delen) så får du reda på hur jag ser på många frågor.

Jag skrev nyss ett inlägg om vikten av att faktiskt ta sin del av omvärlden på allvar – om vi vill ha en förändring mot ett jämnare och mer humant samhälle.

Rasism

Om detta har jag skrivit ganska mycket så jag väljer ut de inlägg som svarar på flest frågor.

Bilder som ser ut ungefär såhär:

Besvarade jag här: Ge inte rasismen makten

En annan vanlig grej är att dela sådant som har med halalslaktat kött att göra (rent trams eftersom det enda som går att göra är att förbjuda import av kött, vilket kanske är det rimliga). Det svarade jag på här: Halalslakt Sverige och lagstiftning och här: Halalslaktad mat i skolan.

Sedan har vi sidor som helt klart överdriver eller förvanskar verkligheten så att en mer främlingsfientlig bild av verkligheten. Exempelvis att invandrare har lägre intelligens än svenskar, vilket jag bemötte här: Invandring och intelligens. Eller att vi är tvungna att dra in på invandringen för att bekosta välfärden, vilket är snick-snack och jag bemötte det här: Invandring eller välfärd. Det finns faktiskt ingen som kan svara på vad invandring kan kosta eftersom det är alldeles för många faktorer som spelar in (när de tidigare invandrarna blir svenska medborgare och får jobb så byter de etikett i statistiken, även om de är samma personer), jag försökte visa det här: Invandringens nettokostnader.

Sen har vi det senaste tillskottet i Riksdagen, SD. Enligt mig är det viktigaste att ta en närmre till på sakpolitiken, vilket jag gjorde här: SD under luppen. Det finns fortfarande en föreställning om att SD inte skulle vara rasistiska, vilket deras politik faktiskt är och inlägger hittar du här: Är SD rasistiska? Inte ens Deras förre partiledare kunde svara på enkla frågor om deras politik, när kamerorna var på honom och ha fick det odelade medieutrymmet. I inlägget ”SD: Ökade krav löser segregation” så gör jag en analys av partiledarintervjun men Åkesson.

Avslutningsvis vill jag visa hur enkelt det är att agera rasistiskt, vilket inte är samma sak som att vara rasist: Så lätt blir du rasist. Vilket hänger ihop med att sprida en massa rasistiska skämt…: Rasistskämt. Det ÄR INTE ok att ”skämta” om hudfärg (eller annat som är medfött, typ kön, funktionshinder etc.).

Könsnormer

Även här har jag skrivit en del men där finns fler ”rumsrena” idiotier. För det första vill jag klargöra att det finns skillnader mellan kön, det är jag medveten om. Däremot finns väldigt lite i samhället som faktiskt är beroende av könet. I stort sett bara fortplantning och fysisk styrka. En del kring hur vi svarar på mediciner och lite hur vi reagerar på stress (vilket har med de olika hormoner att göra). Det har dock INGET med leksaker/kläder/lön/hushållsarbete eller annat att göra. Inget.

Jag börjar med Alf B. Svenssons text om könsneutrala barn: Den otroligt delade och otroligt dåliga texten.

Jag svarade på den här: Ännu en psykolog om könsneutralitet. Även Lady Dahmer har svarat på den, mycket bra om jag få tillägga: http://ladydahmer.nu/alf-b-svensson-ar-en-foresprakare-for-genuspedagogik-utan-att-veta-om-det-2/

I samma vatten cirkulerar det med könsneutrala leksakskataloger, som tydligen får folk att se rött… Jag gjorde ett försök att förklara varför reaktionerna blir så starka när pojkar gör ”flickiga” saker: Könsneutrala leksakskataloger.

Även ordet ”hen” verkar vara en vattendelare som är riktigt svår att förstå sig på. Detta fick en lite längre text och finns i en förkortad version: Hon, Han och Hen.

Det finns ju de kvinnor som tycker att feminismen är dålig. De har inte min förståelse och jag skrev om dem här: Den antifeministiska kvinnan som en modern ”husneger”. Och ja, jag anser att jag har rätt att uttala mig i frågan även om jag inte är kvinna, vilket jag skriver om här: Intersektionalitet berör alla.

Jag avslutar rubriken ”Könsnormer” med ett inlägg som just handlar om normer: Genusmedvetet föräldraskap.

Texten sticker iväg, liksom tiden…

Det som handlar om pengar, resursfördelning och varför marknadskapitalismen, som vi känner den, är en mycket naiv kraft får vänta till en annan gång. Det går att läsa om min syn på en grön ideologi eller så går det att fundera kring vad den folkkära Fredrik Lindström säger om marknadskapitalismen…

Vill du hjälpa mig med min prick?

Det kan knappast ha undgått så många att Dr. Matt Taylor har fått be om ursäkt för en tröja som hade ett sexistiskt motiv. Det lär inte ha undgått någon att det blev en hel del kackel om detta. Flertalet människor meddelade att de ”inte längre tror på feminismen” och att den ”gått för långt”. Dr. Taylor ska hyllas för sitt arbete inte bli påhoppad på grund av sina kläder. Och så vidare…

Jag vet inte vad som rörde sig i hans huvud men det var väl inte en särskilt taktisk tröja att ha på sig när han för en gångs skull stod i allmänhetens ljus. Anledningen att han blir påhoppad är ju att tröjan är sexistisk, inte att den är ”ful/snygg/avslöjande etc.). Kort sagt. Han gjorde en fantastisk sak rent tekniskt men kunde ha varit mer taktisk. Och de som ser detta som att ett skäl att avbryta sin feministiska iver… Ja… Vad ska jag säga…? Tror inte riktigt på er.

Men nu till det jag vill skriva om.

Mönster.

Bilden visar ett gäng prickar. Helheten är naturligtvis viktig och vi kan likna helheten vid samhället. Fast samhället består av lite fler prickar. Och mönstret är lite mer komplext…

För att förändra mönstret (samhället) så är det rimligaste att förändra det prick för prick. Att få hela världen att komma överens om att förändra mönstret samtidigt är ganska svårt. Då är det bättre att försöka med de prickar som ligger nära en själv. Och putta dem mot, ja… Säg empati och medmänsklighet. Istället för egoisms/rasism/sexism…

Det finns såklart de som tycker att mönstret är bra som det är. Det är de som har skapat mönstret. Sen finns de som inte har något att säga till om. Eller som blir kränkta av prickarnas placering… De vill gärna flytta prickarna och exempelvis se till att det är samma lön för män och kvinnor, se till att den ekonomiska fördelningen blir jämnare eller kanske att inte folk blir fortsatt kränkta på grund av hudfärg.

Men prickarna är svåra att flytta och varje liten knuff i rätt riktning är faktiskt viktig, Som att reagera över användandet av ”negerboll”. Eller säga till om någon kränker en person bara för att denne har ett eller annat kön. Eller vad det nu kan vara. Det är väldigt få människor som inte vill flytta någon prick. Hjälper du till med andras prickar så kommer du få hjälp med den som betyder mest för dig.

På så sätt kan vi faktiskt forma om vårt samhälle…

NU! Nu tror jag att Sverige är redo. För en omställning.

För 2½ år sedan träffade jag en tidigare studiekamrat för att lämna över en mobiltelefon. Jag hade en Iphone som jag inte behövde och jag tänkte att personen aldrig skulle köpa en smartphone, trots att hen skulle ha stor användning av den. Personen hette (och heter fortfarande) Joakim och hade startat ett nytt ekologistiskt parti. Gröna partiet.

Personligen brydde jag mig föga om politik, även om mina åsikter kunde läsas på en blogg som kritiserade allt som hette politik. Joakim var också lite ”flummig” eftersom han inte riktigt tänkte som jag (så lätt kan vi sätta folk i olika fack). Men men… Vi träffades i alla fall på en 1:a majdemonstration (inte heller något jag ägnat mig åt) och vi gick med i ett tåg. Det var faktiskt väldigt trevligt =). När vi gick där så frågade Joakim om jag ville skriva på för partiregistrering, vilket jag såklart gjorde – det spelade ju ingen roll för mig. Han frågade också om jag ville gå med i partiet. Artigt sade jag att jag skulle fundera på saken…

Men det gjorde jag. Jag gick in och läste texterna på partiets hemsida. Jag höll inte med om allt men tyckte ändå att tanken var fin. Kravet om jag skulle gå med vad att jag fick vara med och påverka politiken och texterna. Detta var inga problem och arbetet var igång. Jag läste på, gick på föreläsningar och skrev texter. Det var möten och träffar, föredrag och fler texter som skrevs. De flesta på den här bloggen men en hel del utanför. Jag fick diskutera och lärde mig mycket om hur jag ska göra för att försvara mina ståndpunkter, eller när det var dags att byta åsikt (det fanns en del saker som jag inte riktigt funderat på hela vägen och då är det ju bara att förhålla sig till den nya informationen).

Under 2013 var jag med och skrev boken After Work: Farväl till arbetslinjen, två texter från bloggen så det var inte något jätteprojekt från mig. Våren 2014 fick jag en fråga om att vara med på bokmässan i Göteborg för att tala om boken, det var sagt att jag skulle stå tillsammans med Birger Schlaug, eftersom han var en annan av författarna och ett viktigt namn i debatten.

Just den helgen hade jag lovat mitt äldsta barn att gå på medeltidsmarknad. Valet var lätt.

Mellan tunnbrödsrullar och pilbågsskjutning valde jag att inte vara så drivande inom Gröna partiet. Sanningen var att jag varit väldigt ensam där under närmare ett år, vilket gjorde att jag lade för mycket tid på något som inte gav mig någonting. Folk tyckte att det var ”flummigt” eller hade svårt att förstå vad syftet var. Andra ansåg inte att miljön och en hållbar framtid var viktiga frågor (vilket jag faktiskt inte förstår). Jag lade ner mitt engagemang. Helt.

Men det är svårt. Det är svårt att vara så intresserad av något. Så uppslukad av att förändra sin samvaro så att vi kan vara stolta över vårt samhälle – för att sedan lägga sig platt. Jag fortsatte skriva på denna blogg, sporadiskt, men såg inget syfte med texterna. De skulle inte leda någonstans utan kändes meningslösa.

Samtidigt såg jag ett växande behov i min närhet. Ett behov som kulminerade i pajkastning mellan människor som försvarade olika politiska ståndpunkter som de egentligen inte verkade tro på. Människor som delade nyheter som egentligen bara är konsekvenser på den rådande politiken. Men det finns inga bra alternativ.

Om vi inte vill tro på den rådande politiken som grundar sig på 1800-talsföreställningen att vi har hur mycket resurser som helst och behöver stimulera en fiktiv marknad för att överleva (det är helt sjukt om vi verkligen funderar på det) så har vi få val. Resultatet av denna politik är ju att ekonomin inte går ihop och vi börjar ställa samhällets svagare grupper mot varandra, exempelvis välfärd mot migration – vilket är helt onödigt om vi bara tänker till lite. Populismen fick otroligt fäste i Sverige och SD plockade billiga poäng. Inte för att de kom med några konkreta lösningar utan för att de pekade på problem som är reella och sedan fick allt i samhället att grundas i dessa problem (det är inte rätt problem, integrationsproblemet är snarare en konsekvens av en kortsiktig politik).

Riksdagspartierna gör inget, eller de flesta rör sig mer åt höger och det kommer ju att sluta någonstans i en ravin… Vänstern och feministerna för en aggressiv politik, vilket inte heller är nödvändigt.

Jag satte mig ner för att fundera på frågor ur ett grönt perspektiv. Allt är inte besvarat men en del har blivit satt i pränt.

I går satt jag och talade med några från Gröna partiet, en del gamla rävar och några nya eller relativt nya. Det var ett rörigt samtal men intressant att se var vi kommer landa. Det viktigaste är att vi blir mer konkreta och att vi faktiskt rör oss ifrån de floskler som kantar dagens politik. Uttalanden som ”Vi vill ha en bättre värld för alla” är helt meningslösa men en tydlighet behövs för att vi ska kunna komma framåt. Och jag kommer inte kunna jobba själv…

Vi behöver vara fler som jobbar och jag satte ihop fyra frågor som vi skulle fundera på tills nästa gång vi pratade:

1. Vilket syfte tycker jag att G ska ha (politisk makt/intresseorganisation/idéspridare etc.)?
2. Vilka administrativa uppgifter eller hur mycket tid anser jag att jag kan lägga på G (i veckan/månaden etc.).
3. Vilka politiska frågor anser jag att jag har mest koll på (och kan svara på utåt, till media/andra)?
4. Om jag ska beskriva det bästa politiska partiet kortfattat och lättbegripligt så skulle jag skriva såhär:

För att alla som är med ska få konkretisera sin egen bild av sin politiska vision. Det räcker långt. Även om du inte är medlem eller ens funderar på det så är jag intresserad av människors svar på den sista frågan. Den som inte vet kanske faktiskt behöver fundera på det, så att vi lär oss att se igenom flosklerna.

Det finns de som inte vet vad Gröna partiet är. Det gjordes en kort film i början av 2014, den har ett viktigt budskap och är en bra ingång till G:s frågor:

Forskning om eko och miljö

Har inte hunnit med att skriva så mycket på senaste. Blev sugen på att bemöta denna befängda artikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ekologisk-odling-vagen-till-svalt_4105533.svd

Men det behövdes inte för det gjordes på ett eminent sätt av en annan bloggare. Jag ger er: Rut

http://civilisationenochlivet.blogspot.se/2014/11/en-bredare-bild-av-forskningen-om-eko.html

Läs hennes inlägg – det är värt det!

Centralt rättade prov – bra grej?

Jag blev nästan överrumplad av ett argument som vande mig i en fråga. Jag har varit emot centralt rättade prov av anledningen att jag inte tycker att staten ska ha så mycket med min undervisning och bedömning att göra… Att jag har egentlig makt att påverka vad jag ska undervisa om och hur det ska bedömas är tyvärr en chimär eftersom vi redan som det är har blivit brutalt överkörda. Det centrala innehållet måste vara med och det är ju klart att det är så men vi får ju inte godkänna en elev som inte klarar de/den del av det, i kursplanen,  specificerade kunskapsinnehållet som Skolverket skriver ut. Vi får heller inte utesluta bedömning eller sakna bedömningsunderlag för någon del av kunskapskraven för ett ämne eftersom:

”Inför slutbetyget bedöms elevernas kunskaper mot hela kunskapskravet.” – Skolverket

Det jag tycker är knepigt är att hinna med att behandla allt centralt innehåll och hinna undervisa på ett sätt som gör att jag kan pröva mot hela kunskapskravet (självfallet skapar jag matriser som ser till att jag får med flera saker samtidigt men det är ett hästjobb). Det är här det förträffliga med centralt rättade prov kommer in…

Tänk att inte lägga tiden på att göra prov, rätta prov, diskutera prov, utvärdera prov och förbättra dem. Tänk att inte behöva lägga all den tid på bedömning (till största del summativ) utan istället kunna fokusera på att hjälpa och stötta eleverna för att nå målen. Fördelen blir också att vi lärare står på samma sida som eleverna och kämpar ”mot proven”.

De som rättar proven känner inte eleverna och rättningen bli rättvis men vi lärare kan sedan anpassa bedömningen av kunskapskraven genom fler delar, vilket vi hinner om vi inte lägger all den tid på proven – vi kan fokusera på det formativa och fungera som den byggnadsställning vi teoretiskt ska vara (scaffolding). Så mycket mer tid skulle frigöras, tid som kan ägnas åt att lärare kan utforma och genomföra undervisning som gör att resultaten förvisso ökar men främst gör det att vi kan anpassa undervisning och verkligen få elevernas förtroende.

Det finns en elefant i bedömningsrummet men rent krasst så är det inte bara eleverna vi bedömer när vi gör våra bedömningar och prov. Vi bedömer också vår egen förmåga att nå fram till eleverna och se till att de tillgodogör sig undervisningen – där står jag hellre på samma sida som eleverna än att jag byter stol och sätter mig och bedömer saker som jag är medveten om att jag kanske har hastat igenom för att vi inte hunnit med allt (det är väldigt olika hur långt vi hinner beroende på vilken grupp det är jag undervisar).

Jag välkomnar med andra ord centralt gjorda prov och central bedömning av dessa prov. De kommer hålla sig till centralt innehåll och de uppsatta kunskapskraven och jag får bedömningsunderlag serverat där den summativa bedömningen sköts av någon annan. Så att jag kan fokusera på att vara lärare och faktiskt undervisa…

Tillbaka i verkligheten så blir det en tuff vecka med kursavslutning i 5 klasser…