”The tipping point” för medmänsklighet

Efter att ha blivit lätt avtrubbad från den samhällsdebatt som fått verka de senaste åren, där allt bara verkar bli jävligare och jävligare så kan jag nu se en ”tipping-point”. Alltså att vi kommit till en punkt där en stor förändring sker, i detta fall en positiv. Många har skrivit och debatterat, försökt resonera och argumentera kring invandring/flyktingar och orsaker till konflikter. Ännu fler (har det verkat som) har tagit debatt för hårdare krav och lägre intagning av människor till det egna landet. Populismen har vuxit och de tomma tunnorna har skramlat så högt att jag varit tvungen att sätta på mig hörselskydd.

Men nu. Nu verkar det som att medmänskligheten äntligen får komma fram i media, sociala såväl som vanliga. Den första stora nyheten jag reagerade på var hur människor på Island menade att de ville hjälpa till att ta emot flyktingar från Syrien:

Länk till artikel i DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/islanningar-uppmanar-sin-regering-ta-emot-fler-syrier/

I samma veva visade det tyska folket var de stod i frågan och manifesterade för att ta emot fler flyktingar: http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21336734.ab

Tyskland hade tidigare gått ut med krav på att Facebook behövde skärpa sina regler kring rasism: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21318527.ab

Detta är något som kommer från folket. Ett exempel på folkets makt är England där David Cameron har fått svänga i sin åsikt och nu bekräftar ett ökat mottagande (han har varit emot detta tidigare): http://www.dn.se/nyheter/varlden/cameron-vi-ska-ta-emot-tusentals-flyktingar/

Nu händer detta inte så fort och den politiska verksamheten är trögflytande, vilket gör snabba insatser till en svår eller omöjlig uppgift. Det som sker i Syrien har pågått länge men konsekvenserna av konflikten är otroligt omfattande, vilket vi kan se i vårt nyhetsflöde (vi som har ett nyhetsflöde). Under onsdagen blev en bild på ett barn som omkommit viral och reaktionerna var många. Jag håller med den sidan som menar att barnet och familjen blir exploaterade samtidigt som jag håller med om att vi inte kan blunda för konsekvenserna av detta krig. Jag väljer att inte lägga upp bilden utan en länkar till en artikel som skriver om bilden (den är dock där och en varning för stark bild är på sin plats): http://www.svt.se/kultur/flyktingbilden-som-skakar-europa-varning-stark-bild

En artikel om barnet hittar du här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21353885.ab

Bilden på Aylan (som barnet heter) verkar ha varit en katalysator, jämförbar med den napalmbombade flickan i Vietnam. I tisdags påbörjades en privat insamling (Vi gör vad vi kan) som på några dagar samlat in över 6 miljoner kronor till flyktingarna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6247723

Länk till organisationen ”Vi gör vad vi kan”: http://vigorvadvikan.com/ (jag skänkte också en slant)

Även i Stockholm visar människor vad medmänsklighet innebär och går man ur huse för att hjälpa flyktingar: http://www.expressen.se/nyheter/rusning-for-att-hjalpa-flyktingar-i-stockholm/

Företag har prioriterat om och ersatt företagsresan mot humanitär hjälp (även om jag sett argument som ”PR-kupp” så är det ett gott steg): http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21361527.ab

Det finns många exempel på hur folk ställer upp och det är skönt att kunna vara med och sprida denna bild av människor istället för den dystopiska bild som fått regera i media under flera år. Hans Rosling, en optimistisk professor menar att media är ansvariga i hur världen porträtteras – fakta är fakta och media väljer att snuttifiera och skrämma människor med fördomar och ”smaskiga reportage”. Ett klipp där han läxar upp en dansk journalist har också blivit viral: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21355838.ab

Hatet och avhumaniseringen verkar ha fått ett stopp. Det verkar som att folk har fått nog och sätter ner foten. Vi är många fler som tror på medmänsklighet och kärlek än de som har fått styra debatten alldeles för länge.

Organisera

Annonser

Om vinster i välfärden

”Men vinsterna inom välfärden behöver nödvändigtvis inte sänka kvaliteten på verksamheten – den kan till och med bli bättre och mer effektiv!”. Så kan det låta när röster som försvarar vinster och vinstuttag i välfärden får komma till tals. Personligen har jag tyckt att vinsterna inte var något problem utan att det var vinstuttagen som var den stora boven. Jag har svängt. Vinsterna i sig är minst lika problematiska…

Artikeln

Jag ska nu kasta ut några citat från samma artikel, vill du läsa hela artikeln så hittar du den här: Djupa hål i sjukhusens kassor men de måste spara ännu mer. De som uttalar sig är (till yrket) VD:ar, ekonomidirektör, ekonomichef och sjukhusdirektör – samtliga yrkesverksamma på sjukhus. Varför jag inte citerar forskare kommer lite senare.

”Nu ökar kritiken mot sjukhusens årliga effektiviseringskrav på två procent. – Besparingarna har nått vägs ände, nästan alla sjukhus går back, säger Peter Graf, vd för Tiohundra, som driver sjukhuset i Norrtälje.”

Färre men sjukare patienter, ökade personalkostnader och personalbrist är huvudorsakerna enligt sjukhusledningarna. Nu kräver vissa att det årliga effektiviseringskravet på två procent slopas.”

”– Man kan inte effektivisera så hårt år efter år. Nästan alla sjukhus visar röda siffror och då måste det vara ett systemfel. Frågan är om modellen nått vägs ände, säger Peter Graf, vd för Tiohundra i Norrtälje.”

”– Det är väldigt tufft att effektivisera med två procent så många år i rad./…/säger Hans Mirsch, ekonomidirektör på Danderyds sjukhus.”

”Anställningsstopp, restriktioner mot resor och utbildning och indragna tjänster blir konsekvensen när intäkterna minskar.”

”Personalbrist är främsta orsaken till varför patienter och därmed intäkter minskar. I år har man 160 färre anställda än förra året och ett stort antal vakanta platser.”

”– Jag håller med om att tumregeln om effektivisering har kommit till vägs ände./…/säger Birgir Jakobsson [sjukhusdirektör på Karolinska]”

Analysen

Och vad betyder nu detta? För det första ska vi ha klart för oss att de ”vinster” som görs inom välfärden (de som har blivit krav att skaka fram ur våra sjuka/gamla/elever) görs inte som i affärsvärlden. Det är inte en expanderad marknad och ett större behov/ökad konsumtion som ligger bakom ”vinsterna”. Det är regleringar/effektiviseringar och besparingar som skapar dessa ”vinster”. Varför jag kallar dem ”vinster” och inte vinster är för att det förvisso skapas ekonomisk vinst för investerare och företag, men knappast för patienter och arbetstagare inom dessa organisationer.

2 %! Så mycket ska sparas in på verksamheterna. Varje år. I näringslivet pratar vi om att öka omsättningen med ca 3 % för att gå runt och möta inflation, löneutveckling och den ekonomiska tillväxten. Det enda som skulle göra detta är om fler blev sjuka, men då skulle det enbart ge mer klirr i kassan eftersom mer pengar skulle delas ut från våra skattepengar – det är knappast en långsiktig vinst. Vi har nått en punkt där vi så smått börjar se resultatet av dessa 2 % per år.

Konsekvenser

Konsekvenserna av dessa besparingar brukar landa i att det dras in på personal, eller att personalstyrkan är så ”optimerad” som det bara går att vara. Att arbeta under så stressande förhållanden är inte helt rimligt, inte i längden, men just nu är besparingskraven helt avgörande för den fortsatta offentliga verksamheten. Något som har tvingats fram av dessa vinstkrav. När det gäller de inrättningar som driva av kommuner eller landsting så har de inte haft något annat val än att hänga med i ”vinstkravshetsen”, för att inte tappa verksamheten till förmån för de privata aktörerna. Eftersom det är budgeten som kommer först så blir verksamheten fast i en fixerad ekonomi, även om behovet är mer omfattande än vad budget tillåter. Den chef som äskar mer pengar är en chef som inte ”klarar sitt uppdrag” och kommer inte att få fortsätta som chef för verksamheten – budget först, oavsett vilka långsiktiga kostnader det får. Jag skrev om detta i relation till skolan men det går att applicera även här: Varför saknas det pengar i skolan?

Resultatet blir det jag skrev om i Den långsamma vårdskandalen.

Att den privata vården skulle innebära bättre vård är inget som finns dokumenterat. ett fåtal studier, som är mycket begränsade och som enbart visar privata vårdföretag i expansionsfasen (den tid som investerarnas pengar fortfarande är en del av verksamheten). Nobelpristagaren Paul Krugman har uttalat sig i frågan och säger såhär:

”Men att vinstutdelande vård har lika bra kvalitet som inte vinstutdelande vård är vad Nobelpristagaren Paul Krugman kallar en kackerlacksidé ( cockroach idea): ett uppenbart felaktigt påstående som motbevisats men som ändå dyker upp igen och igen – som kackerlackor veckan efter saneringsmannens besök.”länk

Det är helt enkelt så att det inte finns så mycket forskning i ämnet, varken för eller emot vinster i välfärden. Det går att utläsa faktiska summor som kanske genererar vinst eller effektiviserar verksamheten men det går inte att se hur detta påverkar verksamheten i sin helhet eller vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Socialstyrelsen skriver:

”Endast små skillnader i kvalitet framträder när enskilda utförare som är vinstdrivande jämförs med dem som är icke-vinstdrivande. För att kunna dra några säkra slutsatser behövs fördjupande undersökningar.” – länk

Vad vi behöver veta är att det Socialstyrelsen skriver enbart gäller äldrevård och inte ens då går det att dra slutsatser med nuvarande forskning. Så grunden till dagens vinster i välfärden är en förhoppning och en tro på att vinsterna ska effektivisera verksamheten till något bra. Tyvärr är inte den offentliga verksamheten något som kan fungera på samma sätt som ex. en verkstadsindustri. Självfallet är det bra om välfärden är effektiv, men än viktigare är att den ser till att människor får vård, utbildning och omsorg. OCH att de som arbetar med dessa människor (vilket kan vara ganska tufft, mentalt) får det stöd och de förutsättningar de behöver för att kunna arbeta med det de gör.

Hemma hos familjen ”Valunderlaget”

Jag har hamnat i diskussioner med SD-sympatisörer/alliansare/Sossar ett tag nu och följt retoriken, vilket får mig att tänka på en obstinat tonåring, där jag förvisso identifierar mig med arg tonåring 2 – motpolen, i samtal med sina föräldrar. För att tydliggöra så ska jag nu spela upp en fiktiv scen från familjen som vi kan kalla ”Valunderlaget”.

Förälder: Jaha, barn hur tänker ni att ni ska rösta i år?

Argt barn 1: Jag ska rösta på SD för jag är kritiskt till invandringen!

Argt barn 2: Meh, SD är ju typ rassar är du puckad eller?

Argt barn 1: Kalla inte mig rasse, jag är ingen rasse! SD är de enda som tar tag i de allvarliga frågorna!

Argt barn 2: Ehh, fast invandring är ju inte den allvarliga frågan, finns en allvarlig fråga kring migration så är det snarare integration och där har ju inte SD någonting i sin politik.

Argt barn 1: Har de visst det! De vill stoppa invandringen och då behövs ingen integration, så det så!

Förälder: Sluta bråka nu barn och håll er till den politik som råder. Rösta på Sossarna eller NYA Moderaterna så blir det så bra som det alltid har varit.

Argt barn 2: Meh, förälder – båda de bygger ju sin politik så evig tillväxt och en naiv tilltro till arbetslinjen.

Förälder: Sluta nu, vi har haft vår typ av politik i alla år och det har funkat så bra så!

Argt barn 1: Glöm inte bort mig! Det är synd om mig för jag får inget utrymme att prata i den här familjen!

Förälder: Ok, vad är det du vill ha sagt då?

Argt barn 1: Att invandringen är på tok för hög och att den måste stoppas om vi ska ha någon chans att klara ekonomin.

Förälder: Nja, nu har vi inte en särskilt stor population och en väldigt låg inhemsk tillväxt så vi behöver faktiskt ha fler människor för att ekonomin ska gå runt. Sedan kan vi faktiskt inte stoppa flyktinginvandringen eftersom det är bestämt på ett internationellt plan. Om vi inte vill bryta mot konventionen om de Mänskliga Rättigheterna och bryta internationella överenskommelser så är det inte så mycket att göra.

Argt barn 1: Meh, jävla EU.

Förälder: Det är inte bara EU utan en överenskommelse för att världen ska vara så rättvis som möjligt och att de som flyt från krig ska kunna få fristad någonstans.

Argt barn 1: Men jag vill inte ha dem här eftersom de bara förstör en massa saker i vårt samhälle. Och jag har rätt att uttrycka mina åsikter utan att en massa folk ska kladda på mig sina jävla PK-normer och kalla mig rasist.

Argt barn 2: Jo det är klart du får uttrycka dina åsikter men det finns liksom inte så mycket att göra rent politiskt i frågan. Anledningen till att folk flyr är ju att världen är så ojämlik. Det bästa sättet att slippa flyktingar är ju att arbeta för internationell och nationell jämlikhet. Mellan såväl etnicitet, kön och klass.

Förälder: Sluta prata om klass – har jag närt en kommunist vid min barm!?

Argt barn 2: Fast det kan ju inte vara kommunistiskt att kämpa för ett rättvist samhälle? Du pratar ju om frihet och liberalism men det är ju inte rimligt innan folk får göra faktiska val. Så länge människor måste förhålla sig till en verklighet att fattigdom och utanförskap så kan vi inte prata om liberalism, frihet och valfrihet på marknaden.

Argt barn 1: Jävla flummare. Stoppar vi invandringen så löser vi alla problem!

Argt barn 2: Till att börja med så kanske vi behöver identifiera vilka problem som finns i världen, innan vi kan komma med lösningar. De enkla lösningarna har liksom inte genomförts eftersom det bara är idioter som tror på dem.

Förälder: Sluta tramsa med era extrempartier. Se nu till att stötta något av de stora blocken så att vi får behålla vår tro på evig tillväxt och kan fundera över vem som vinner Paradise Hotel!

Så.. Så uppfattar jag debatten.

SD:s förslag är inte genomförbara i en modern demokrati. Därför att de strider mot internationella konventioner. Föregångare till det är Hitler, Stalin, Mao, Pol-Pot, Ill, Mugabe etc. Det är prövat och utdömt. Att blunda för problem och sedan hitta på egna problem som en sedan ”löser” funkar liksom inte.

Däremot är det bekymmersamt att det svenska folket inte är för en mer utjämnande politik. Missunnsamhet och egoism har tagit över samhället. Vi ser hur dessa åtta år har gjort att samhället hårdnat medan den rikare klicken människor har fått det bättre. Jag får det bättre med en blå politik. Jag får det bättre ekonomiskt och skulle kunna vara nöjd med det. Om jag såg till det kortsiktiga och egocentriska. Om jag valde att blunda för hur orättvisorna blir till norm.

Personligen ser jag inte att det är värt det. Oavsett vem som styr landet så är det inte ökade eller minskade skatter som är nyckeln för ett hållbart och rättvist samhälle. Det handlar om vad vi väljer att lägga våra pengar på. Skatten ska omfatta välfärden och de som arbetar inom den sektorn. Inte en enda krona ska kunna smita ut någon annan väg. De som anser att de är så jävla starka ekonomiskt borde klara sig utan både ROT, RUT och subventioner. Personligen har jag rätt till allt detta men ställer mig frågande varför jag har den rätten? Det räcker väl med att jag har en ok lön? Det är liksom vad jag kämpat för och det är vad jag förtjänar. De pengar som går till mig skulle kunna ha använts för att få in fler vuxna i skola, öka personaltätheten på sjukhus och vårdhem och se till att de svagaste i samhället får en värdig tillvaro. Så skulle det kunna vara. Och det gör mig inte till kommunist bara för att jag säger det.

Det gör mig heller inte till en naiv drömmare. Den som är naiv är den som tror att vi kan fortsätta med vårt energislöseri/resursslöseri/eviga tillväxt. Eller den som tror att det finns en snabb och lätt lösning på samhällsproblem. Jag har inte svar på alla frågor och problem. Mest därför att jag inte har en klar uppfattning (än) om vilka problem vi står inför. Däremot har jag en viss aning – och lösningen lär inte ligga i att bli mer egoistiskt och ställa hårdare krav på folket.

Trött på den menlösa debatten som släpps fram i dagens medier.

NU! Nu tror jag att Sverige är redo. För en omställning.

För 2½ år sedan träffade jag en tidigare studiekamrat för att lämna över en mobiltelefon. Jag hade en Iphone som jag inte behövde och jag tänkte att personen aldrig skulle köpa en smartphone, trots att hen skulle ha stor användning av den. Personen hette (och heter fortfarande) Joakim och hade startat ett nytt ekologistiskt parti. Gröna partiet.

Personligen brydde jag mig föga om politik, även om mina åsikter kunde läsas på en blogg som kritiserade allt som hette politik. Joakim var också lite ”flummig” eftersom han inte riktigt tänkte som jag (så lätt kan vi sätta folk i olika fack). Men men… Vi träffades i alla fall på en 1:a majdemonstration (inte heller något jag ägnat mig åt) och vi gick med i ett tåg. Det var faktiskt väldigt trevligt =). När vi gick där så frågade Joakim om jag ville skriva på för partiregistrering, vilket jag såklart gjorde – det spelade ju ingen roll för mig. Han frågade också om jag ville gå med i partiet. Artigt sade jag att jag skulle fundera på saken…

Men det gjorde jag. Jag gick in och läste texterna på partiets hemsida. Jag höll inte med om allt men tyckte ändå att tanken var fin. Kravet om jag skulle gå med vad att jag fick vara med och påverka politiken och texterna. Detta var inga problem och arbetet var igång. Jag läste på, gick på föreläsningar och skrev texter. Det var möten och träffar, föredrag och fler texter som skrevs. De flesta på den här bloggen men en hel del utanför. Jag fick diskutera och lärde mig mycket om hur jag ska göra för att försvara mina ståndpunkter, eller när det var dags att byta åsikt (det fanns en del saker som jag inte riktigt funderat på hela vägen och då är det ju bara att förhålla sig till den nya informationen).

Under 2013 var jag med och skrev boken After Work: Farväl till arbetslinjen, två texter från bloggen så det var inte något jätteprojekt från mig. Våren 2014 fick jag en fråga om att vara med på bokmässan i Göteborg för att tala om boken, det var sagt att jag skulle stå tillsammans med Birger Schlaug, eftersom han var en annan av författarna och ett viktigt namn i debatten.

Just den helgen hade jag lovat mitt äldsta barn att gå på medeltidsmarknad. Valet var lätt.

Mellan tunnbrödsrullar och pilbågsskjutning valde jag att inte vara så drivande inom Gröna partiet. Sanningen var att jag varit väldigt ensam där under närmare ett år, vilket gjorde att jag lade för mycket tid på något som inte gav mig någonting. Folk tyckte att det var ”flummigt” eller hade svårt att förstå vad syftet var. Andra ansåg inte att miljön och en hållbar framtid var viktiga frågor (vilket jag faktiskt inte förstår). Jag lade ner mitt engagemang. Helt.

Men det är svårt. Det är svårt att vara så intresserad av något. Så uppslukad av att förändra sin samvaro så att vi kan vara stolta över vårt samhälle – för att sedan lägga sig platt. Jag fortsatte skriva på denna blogg, sporadiskt, men såg inget syfte med texterna. De skulle inte leda någonstans utan kändes meningslösa.

Samtidigt såg jag ett växande behov i min närhet. Ett behov som kulminerade i pajkastning mellan människor som försvarade olika politiska ståndpunkter som de egentligen inte verkade tro på. Människor som delade nyheter som egentligen bara är konsekvenser på den rådande politiken. Men det finns inga bra alternativ.

Om vi inte vill tro på den rådande politiken som grundar sig på 1800-talsföreställningen att vi har hur mycket resurser som helst och behöver stimulera en fiktiv marknad för att överleva (det är helt sjukt om vi verkligen funderar på det) så har vi få val. Resultatet av denna politik är ju att ekonomin inte går ihop och vi börjar ställa samhällets svagare grupper mot varandra, exempelvis välfärd mot migration – vilket är helt onödigt om vi bara tänker till lite. Populismen fick otroligt fäste i Sverige och SD plockade billiga poäng. Inte för att de kom med några konkreta lösningar utan för att de pekade på problem som är reella och sedan fick allt i samhället att grundas i dessa problem (det är inte rätt problem, integrationsproblemet är snarare en konsekvens av en kortsiktig politik).

Riksdagspartierna gör inget, eller de flesta rör sig mer åt höger och det kommer ju att sluta någonstans i en ravin… Vänstern och feministerna för en aggressiv politik, vilket inte heller är nödvändigt.

Jag satte mig ner för att fundera på frågor ur ett grönt perspektiv. Allt är inte besvarat men en del har blivit satt i pränt.

I går satt jag och talade med några från Gröna partiet, en del gamla rävar och några nya eller relativt nya. Det var ett rörigt samtal men intressant att se var vi kommer landa. Det viktigaste är att vi blir mer konkreta och att vi faktiskt rör oss ifrån de floskler som kantar dagens politik. Uttalanden som ”Vi vill ha en bättre värld för alla” är helt meningslösa men en tydlighet behövs för att vi ska kunna komma framåt. Och jag kommer inte kunna jobba själv…

Vi behöver vara fler som jobbar och jag satte ihop fyra frågor som vi skulle fundera på tills nästa gång vi pratade:

  1. Vilket syfte tycker jag att G ska ha (politisk makt/intresseorganisation/idéspridare etc.)?
  2. Vilka administrativa uppgifter eller hur mycket tid anser jag att jag kan lägga på G (i veckan/månaden etc.).
  3. Vilka politiska frågor anser jag att jag har mest koll på (och kan svara på utåt, till media/andra)?
  4. Om jag ska beskriva det bästa politiska partiet kortfattat och lättbegripligt så skulle jag skriva såhär:

För att alla som är med ska få konkretisera sin egen bild av sin politiska vision. Det räcker långt. Även om du inte är medlem eller ens funderar på det så är jag intresserad av människors svar på den sista frågan. Den som inte vet kanske faktiskt behöver fundera på det, så att vi lär oss att se igenom flosklerna.

Det finns de som inte vet vad Gröna partiet är. Det gjordes en kort film i början av 2014, den har ett viktigt budskap och är en bra ingång till G:s frågor:

Forskning om eko och miljö

Har inte hunnit med att skriva så mycket på senaste. Blev sugen på att bemöta denna befängda artikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ekologisk-odling-vagen-till-svalt_4105533.svd

Men det behövdes inte för det gjordes på ett eminent sätt av en annan bloggare. Jag ger er: Rut

http://civilisationenochlivet.blogspot.se/2014/11/en-bredare-bild-av-forskningen-om-eko.html

Läs hennes inlägg – det är värt det!

Varför saknas det pengar i skolan?

Alla som har haft med skolan att göra kan skriva på att det alltid saknas pengar för att göra en massa saker. Köpa in material, hjälpa elever med särskilt stöd eller rusta upp lektionssalar. Det jag kommer skriva är såklart inte hela problemet men det är ett av dem och främst är det en av anledningarna till att satsningarna på skolan inte alltid hamnar så rätt.

Sedan borgarnas givmildhet mot friskolor, i och med friskolereformen 1992, så har vi skattebetalare fått betala de tidigare enskilda skolorna i mycket högre grad. En viss reglering infördes av S vid regeringsskiftet men friskolekulturen var ett faktum. Detta i samband med kommunalisering och en ”behovsstyrd” skola gav skolans kvalitet en riktig törn. Från att ha haft en av världens bästa skola, ett föredöme i världen, så befinner vi oss i ett sluttande plan. Jag är en av de som menar att skolan bör förstatligas men tror knappast att det är en åtgärd som, i sig, kommer att förändra situationen i någon större omfattning. Vad som behövs är en attitydförändring och en helt annan ”företagskultur” inom skolledningar runt om i landet.

I och med att skolor började drivas på samma sätt som företag så fick en utomstående aktör mycket mer att säga till om, för att senare bli den som helt och hållet satte ramarna för skolan. Denne aktör heter ”budget” och är den bestämmande faktorn inom dagens skola. Rektorskulturen innebär att en bra rektor är en rektor som ”klarar sitt uppdrag inom budget”. Det låter som vilket VD som helst och innebär att företaget, förlåt jag menar skolan, får en budget som är balans och investerarna får en bra utdelning… Oavsett om den styrs privat eller genom den offentliga sektorn.

Så länge rektorerna och ledningen har budget som roder när de styr skutan så kommer vi aldrig att ändra kurs. Budget är ofta satt baserat på historik och vad skolan förväntas behöva för att kunna bedriva sin verksamhet. Hålls budget så sänder det en signal till företagsledningen, förlåt jag menar kommunen: ”Vi behöver inte mer pengar, det går bra som det är”. Detta är en av de viktigaste kriterierna för en rektor, generellt, och ett kriterium som kan tillsätta eller avsätta en rektor.

Hur rimmar det med den behovsstyrda skolan och ansvaret att ge likvärdig undervisning oavsett vilken skola eleven går på? Det rimmar inte alls naturligtvis. Det är en av anledningarna till att friskolor väljer bort vissa elever. Om de väljer att ta elever med större behov så kostar det mer pengar. Kostar det mer pengar så hålls inte budget och då anses inte rektorn vara lämplig på sin plats…

Det är här vi behöver en radikal förändring. OM vi får skolledningar som väljer att arbeta efter de faktiska behov som skolan har så kommer vi att se en stor skillnad i hur skolan kan ta upp och arbeta med de elever som kräver mer än ”vanligt”. OM skolan struntar i budget och helt enkelt visar att de pengar som är avsatta inte täcker det egentliga behovet så kan rätt insatser läggas där de faktiskt behövs. OM vi får skolledningar som faktiskt äskar pengar till det som pengarna behövs till, som resurser, bra skolmat, bra lokaler, specialpedagoger och främst: fler vuxna i skolan – så kommer vi att se en stor skillnad i landets skolor.

Alla som arbetat på företag, offentliga eller privata vet att det finns olika budgetposter som behöver ses över inför varje bokslut. Om företaget främst ska få en sista rad som går ihop så finns inte möjligheten att överskriva budget – samtidigt så bör VD:s eller den lokala chefen se till att denne inte går under budget i för stor utsträckning eftersom kommande anslag då kommer minskas till nästa gång (”ni behöver tydligen inte dessa pengar…”). De pengar som ser ut att inte behövas används upp när bokslutet närmar sig, för att de inte ska gå förlorade – hur sjukt är inte det när vi börjar fundera på det? Istället för att gissa vad som behövs innan skolåret börjar så behöver vi väl utvärdera det efterhand som skolåret har börjat och behoven börjar synas. Hur mycket kostar det inte när vi snålar med våra ungdomar. Hur mycket kostar det inte med vård, våld och utanförskap?

Skolan har inte som mål att leverera en tillfredsställande sista rad, inte gällande ekonomi i alla fall. Skolans uppdrag är inte att ”ha en verksamhet som är i balans med budget”. Skolans uppdrag är ett helt annat och det kräver att vi får skolledningar som vågar lyfta vilka problem som finns och föreslå de lösningar som kan göras – utan att reflektera över om de är i balans mot budget eller inte. De skolor som inte klarar budget är de som har ledningar med lite mer driv, som vill mer för sina elever och vill tillgodose elevernas behov så att skolans uppdrag kan uppfyllas (så långe det inte är något olagligt som sker…). Läs gärna igenom skolans uppdrag och försök föreställa dig att möta dessa, med tanke på alla de olika elever som kommer till skolan, med olika bakgrund och förutsättningar. Försök se hur detta kan mötas i klasser med upp till 32 elever i varje klass, en lärare och ont om tid. Försök sedan motivera hur viktigt det är att en gissning i form av en budget ska kunna möta de förväntningar vi bör kunna ha på vår svenska grundskola…

Jag klistrar in en del av det som står om skolans uppdrag, uppdraget i sin helhet kan du läsa genom att klicka på denna länk:

Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden. Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.

Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.

Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet. Särskilt under de tidiga skolåren har leken stor betydelse för att eleverna ska tillägna sig kunskaper. Skolan ska sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.

En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.

I all undervisning är det angeläget att anlägga vissa övergripande perspektiv. Genom etthistoriskt perspektiv kan eleverna utveckla en förståelse för samtiden och en beredskap inför framtiden samt utveckla sin förmåga till dynamiskt tänkande.

Genom ett miljöperspektiv får de möjligheter både att ta ansvar för den miljö de själva direkt kan påverka och att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor. Undervisningen ska belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva och arbeta kan anpassas för att skapa hållbar utveckling.

Ett internationellt perspektiv är viktigt för att kunna se den egna verkligheten i ett globalt sammanhang och för att skapa internationell solidaritet samt förbereda för ett samhälle med täta kontakter över kultur- och nationsgränser. Det internationella perspektivet innebär också att utveckla förståelse för den kulturella mångfalden inom landet.

Det etiska perspektivet är av betydelse för många av de frågor som tas upp i skolan. Perspektivet ska prägla skolans verksamhet för att ge grund för och främja elevernas förmåga att göra personliga ställningstaganden.

Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap och lärande är naturliga utgångspunkter i en sådan diskussion. Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras och blir till en helhet.

Skolan ska främja elevernas harmoniska utveckling. Detta ska åstadkommas genom en varierad och balanserad sammansättning av innehåll och arbetsformer. Gemensamma erfarenheter och den sociala och kulturella värld som skolan utgör skapar utrymme och förutsättningar för ett lärande och en utveckling där olika kunskapsformer är delar av en helhet. Ett ömsesidigt möte mellan de pedagogiska synsätten i förskoleklass, skola och fritidshem kan berika elevernas utveckling och lärande.

Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Även hälso- och livsstilsfrågor ska uppmärksammas.

Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.”

Bra med obligatorisk gymnasieskola?

S har ju velat ha obligatorisk gymnasieskola ganska länge nu (även om meningsmotståndare tror att det är något nytt påfund) och det är frågan om det är en bra väg att gå? Läser vi var Alliansen och deras små ”proffstyckare” säger så är detta det värsta som kunde hända.Björklund går i gång och tycker att det är fel. Han skriver också:

”De rödgröna partierna borde inse att människor är olika. Vi kan inte ha ett skolsystem som stöper alla i samma form och där målet är att alla ska bli akademiker. Vi borde satsa mer på lärlingar och införa lärlingsutbildningar enligt europeisk modell.” – Jan Björklund

Att Björklund skrikigt högt om betyg/omdömen från åk 1 är det ingen som sagt något om…:

”Vi vill att det ska vara obligatoriskt för lärarna i årskurs ett att använda sig av bedömningsstöd för läsning, skrivning och räkning från och med läsåret 2015/16.”- Jan Björklund

Eller hur han tänker att varje enskild individ ska kunna mötas när ökade standardiserade prov/rättningar införs?:

”Målet ska vara att under nästa mandatperiod gå över till ett system där de nationella proven digitaliseras och rättas externt i så stor utsträckning som det är möjligt och lämpligt.” – Jan Björklund

Sen har vi också tyckare som bloggerskan Blondinbella, som tycker att gymnasieskolan inte bör vara obligatorisk då allt lagstiftande är dåligt och att hon hellre ville starta företag än att gå på gymnasiet… Det vore ju trevligt om det var den största anledningen till att elever hoppar av från gymnasieskolan…

Så länge gymnasieskolan inte är obligatorisk så finns heller inte lika höga krav på att hjälpa eleverna. Gör vi den obligatorisk så måste vi tillsätta mer resurser, eftersom det inte är ett val att gå där – Folkpartiet vill spara pengar och effektivisera, inget nytt. Men är det så bra med obligatorisk gymnasieskola eller inte? Min ståndpunkt är nej. Men vänta nu? Det verkar ju som att jag tryckt ner på alla som har varit emot obligatorisk gymnasieskola så hur kan jag hålla med dem?

Det är inte så att jag håller med dem för att lagstiftningen i sig är dålig. Inte för de skoltrötta. Jag har ett annat förslag.

Hur kan vi göra då?

Ja, ska vi vara lite realistiska så handlar det om att ta tag i de elever som inte klarar målen i grundskolan. Att försöka få dessa att hoppa på gymnasiet direkt är en ganska dålig idé, speciellt om de ska konkurrera med elever som har klarat alla ämnen. Istället anser jag att de elever som inte klarar målen i åk 9 ska få chans att komma ikapp genom att ha ett obligatoriskt år efter att årskurs 9 är avslutad. Det är innehållet i grundskolan som är det viktiga för en medborgare att känna till och om detta inte har fungerat så kan det behövas mer tid. Eleverna som hamnar här ska få arbeta i mindre klasser och med mer resurser – som det individuella programmet ungefär, fast bättre.

Att göra gymnasiet obligatoriskt är en ganska dålig idé eftersom alla inte klarar av att fortsätta plugga direkt efter att de nio första åren är gjorda, inte med hög motivation i alla fall. Däremot bör det gå att läsa in gymnasiet senare och då välja om en vill göra det genom en yrkesförberedande linje, som kan vara kortare och ger kompetens för ett specifikt yrke, eller en teoretisk linje som ger en bra ingång till akademin. Denna ska inte behöva göras så tidigt i livet utan när personen i fråga vill genomföra utbildningen och på så kort tid som möjligt (den som har startat ett liv kan inte viga 3 år + universitet för att studera, det är heller inte nödvändigt).

Så… Alliansen gjorde det svårare att läsa på komvux och läsa in gymnasiekompetensen i vuxen ålder, de har med andra ord sagt att vi ska göra gymnasievalet i 15/16-årsåldern och sedan får vi stå vårt kast. DET är dumt, speciellt när vi vet vilken skillnad det är mellan de som gått gymnasiet och inte, när det kommer till arbetsmarknaden.

Gymnasiet ska med andra ord inte bara vara frivilligt. Det ska även gå att, i vuxen ålder, läsa in gymnasiekompetensen mycket enklare och snabbare än i dag. Det ska gå att läsa till sig en yrkesutbildning eller högskolekompetens. Gör en inte det direkt så har samhället inget att förlora på att personen får chans att göra det senare. Det är vad Alliansen och Major Björklund kunde ha skapat (i liberalismens namn) under de år de hade makten. Nu har de gjort det svårare att bilda sig som vuxen. Samtidigt som människor ska ha fållats in i bedömningsfacket så tidigt som möjligt – och de har mage att skrika om att obligatoriskt gymnasium inte främjar likvärdighet? Det gör inte standardiserade prov, extern bedömning och mycket tidiga betyg (efter en enhetlig och nationell betygsskala) heller…