Om dagens debattklimat

Jag hade ett trevligt samtal med en vän idag. Min vän och jag tycker inte helt lika i alla frågor och det är alltid lärorikt att få sina tankar ifrågasatta. Nu orkade jag inte ta det hela via internet så det blev ett telefonsamtal. Många frågor han diskuteras och min vän insåg att jag inte är en av de ”godtyckligt goda” som tycker som jag tycker baserat på rena floskler. Jag ska försöka förklara.

Invandring, migration, islam, feminism, kolonialism, sexualitet, rättvisa, ekonomi… Det finns många saker som jag debatterat genom åren och jag har ibland gjort mig några fiender. Det är ok. Konstigt vore det annars.

Det är två saker som verkligen stör mig i debatten. Dessa två ska jag nu ta upp.

1. Att de som ser sig som antirasister/goda/etiska etc. är så jävla snabba på att påpeka fel hos de som strider för samma sak som de själva. Vafan är grejen med det? Så länge det inte är en uppenbar kränkning eller generalisering utan mer att något angrips på fel sätt så huggs det. Feminister med snopp genomför mansplaining, vita antirasister ska minsann hålla käft etc. Ärligt talat. Skärp er. Försök att se vad som stämmer, påpeka gärna saker som kan vara kränkande (det är oftast omedvetet) och visa att vi står på samma sida. De rasistiska grupper som jag valt att gå med i (för att se hur de diskuterar) har en sak gemensamt: De trycker inte ner varandra. Så länge vi fortsätter inbördes pajkastning så kommer antirasism och arbete för jämlikhet att gå otroligt långsamt. Förklara vad som kan vara problematiskt och hjälp varandra att diskutera på ett sakligt och fruktsamt sätt – idiotförklara inte människor som har intentionen att göra gott. Det sker för ofta och leder bara till splittring.

2. Att diskutera ”svåra frågor”. Kan ju bli lite som att jag säger emot mig själv nu… men ändå inte. Det finns många frågor som faktiskt behöver diskuteras utan att värderingar ska behöva flyttas in i debatten. De som följer denna blogg är väl medvetna om hur jag ställer mig mot rasism och dylikt – annars kan ni ju läsa lite olika inlägg här.

Vi behöver diskutera hedersvåld, antisemitism från muslimskt håll, subkulturer, integration, krav på immigranter, migrationskvoter, åldersbestämmande, rasism, nazism, kränkningar, rättigheter, jämlikhet, patriarkat, makt etc. Det är saker som måste få ha plats i den offentliga debatten. Problemet är att det är väldigt få som tar tag i dessa frågor på ett sakligt sätt. När någon delar en artikel om hedersvåld så är det gärna från en sida med kopplingar till högerextremism, vilka använder sig av uttryck som jag absolut inte kan stå bakom. Även om sakfrågan behöver få sin plats i det offentliga rummet så går det inte att föra diskussioner med kränkande epitet som grundbult. Semantik spelar roll. När det gäller ”vanliga” informationskanaler så tas sällan problem upp. Det är ett problem.

Att det sedan inte är så jävla svårt att identifiera problem är en annan sak. Det kan ju de flesta göra. Att sedan försöka lösa problemen utifrån den verklighet vi lever i är en helt annan sak. USA har fått en ny president som skiter i att lösa problem utifrån hur världen fungerar. De högerextrema jublar, de vänsterextrema jublar, rasisterna jublar och resten av världen hånar. Skillnaden mellan tidigare politik (säg senaste 20 åren) är inte gigantisk utan det handlar om HUR Trump uttalar sig och för sig i det sociala rummet. Obama kom undan med mer för att han kunder bomba skiten ur Mellanöstern och se ut som att han var tvungen till detta. Om Trump infekterar relationer som varit uppbyggda länge (säg med Kina) så räcker det med handelsembargon för att störta det amerikanska imperiet.

Så snälla. Ha överseende med de som vill väl men som inte förstår att de inte har riktigt bra koll på vad de gör. Om du är osäker så lyssna på kritiken och värdera, gå inte in i försvarsställning direkt. Om du medvetet försöker stigmatisera en viss etnicitet eller religion så får du räkna med mothugg av oss som tröttnat på att detta får ta så mycket plats i den offentliga debatten. Om du skriver/pratar/uttalar dig i ”vanliga” informationskällor: var inte rädd att ta svåra frågor men gör det utan värderingar och kränkningar så kan vi kanske komma någonstans och inte släppa den sociala makten till rasisterna.

Kommentera gärna men försök förstå vad det är jag vill ha sagt först…

/

Andreas

Den som söker den finner…

Den som söker den finner. Så brukar det låta och det ligger en stor mängd sanning i detta. Den som söker efter mönster i sin omvärld kommer att finna mönster – från rasism till genus och varför samhället ser ut som det gör. Det som skiljer en lös åsikt från en verklig problematisering är just att ta upp olika perspektiv för den tes och/eller slutsats som sedan ges. Den lösa åsikten behöver inte stå till svart för vilka källor som ligger bakom åsikten eller hur representativ/överensstämmande med verkligheten åsikten är. Sedan går det bra att dunka på med många sådana åsikter och sprida ett ”budskap”.

Jag har arbetat nära en sida som heter ”Motargument.se” där en hel del myter och felaktigheter tas upp. Viralgranskaren brukar också knäcka myter och reda upp felaktigheter. Det är ett massivt arbete bakom detta men problemet är att de människor som skulle behöva ta till sig av informationen har slagit dövörat till. Det uttalas som ”vänsterflumfeministpropaganda” och sedan är det bra där. Men jag vill tro att det finns en större del människor som ändå vill ha någon form av objektivitet. De som aktivt är ute och söker efter information. Den som söker den finner…

För inte så länge sedan så delades det en text om hur sharia-poliser var lagliga i Tyskland. Grunden ska ha varit att de som greps, iförda västar med texten ”sharia police”, blev friade. Det var inte olagligt att bära dessa västar… Snabbt skrev ett inlägg som delades friskt och helt plötsligt såg det ut som att det var lagligt att islamistiska extremister fick gå runt och döma folk inom lagens gräns. Något som den något källkritiska individen avfärdar snabbt men som ändå fick spridning med ”Så hemskt, snart har vi det i Sverige”. Vad…? Folk som går i reflexväst med diverse budskap? Folk som beter sig risigt och dömande? Så fort något kommer upp om att det är rätt långsökt så dör diskussionen ut. Till förmån för en ny… Lika tramsig.

Den som söker den finner…

Ja… Den som söker efter information om hur dålig integrationen är, hur mycket problem det finns i landet eller hur mycket pengar vi skulle spara om vi stoppade all invandring, alltid, kan hitta information som stödjer detta. Kanske inte helt korrekt info, eller relevant, eller överhuvudtaget kopplad till verkligheten men informationen finns. På samma sätt går det att hitta sidor som inte på något sätt tar upp det negativa med att vi i Sverige tänker att vi ska integrera alla på samma sätt, oavsett varifrån de kommer eller vilka konflikter som kan finnas från olika hemländer. Det finns många medier som inte tar upp problem med att blanda olika muslimska grupper, folk från samma inbördeskrig eller olika kulturell bakgrund i samma hyreshus i en förort. Vi väljer så klart var vi tar vår information ifrån och vilka det är vi litar på. Så oavsett vilken ståndpunkt det är vi vill visa så kan vi se till att finna stöd i den. Den som söker den finner…

Den väsentliga skillnaden är dock om vi söker efter lösningar. Om vi vill tro på det positiva och se till att överkomma de hinder som faktiskt finns. De som enbart söker stöd i det negativa kommer kunna finna det. De som ser förklaringsmodeller som går ut på att ställa svaga grupper emot varandra, för att de ska kunna fortsätta vara nertrycka i leran, utan att fundera över var den stora pengapungen ens finns. De som förkastar forskning, journalistik, logik och medmänsklighet kommer att kunna finna vatten till sin kvarn. Den som söker den finner…

Men tänk om frågan var föräldraskap. Tänk om all din kunskap och alla dina känslor kring föräldraskap kom från sidor som enbart tog upp det negativa. Sömnlösa nätter, oro inför allt, mobbing i skolan, kiss i sängen, konstiga sjukdomar, syskonbråk, krävande barn, aldrig få vara ifred, skolångest, social samvaro, den där jävla datorn/telefonen/paddan, vilka kompisar har hen, mer oro, fylla, duger jag som förälder, vilka regler gäller, droger, sex, barnbarn, skilsmässa, curla, pengar, älskar mitt barn mig…

Eller vad det nu kan vara som kan vara negativt med barn. Tänk om detta är allt du söker om barn. Om detta är din inställning till barn, vare sig du har barn eller inte, och detta är synen du har på barn och föräldraskap. Det är ju inte fel. Men heller inte hela bilden av föräldraskapet (även om det ibland kan kännas så… kanske…). Den som söker den finner…

Den som söker efter hur mycket skit det finns i världen kommer också att hitta en stor del av den skit som finns i världen. Om vi nu ska plocka in det där vattenglaset som är halvfullt eller halvtomt så slutar det inte bara med att personens glas är halvtomt. Den del som är full, är full med skit…

Den som har ett halvtomt glas som är fullt med skit har till stor del sig själv att skylla… Letar du efter skit så är det vad du komma att ha att fylla livet med.

God fortsättning och ta hand om dig!

Länk till Motargument.se

Länk till Viralgranskaren

Om islamofobi

På senaste tid har jag befunnit mig i flera debatter kring den islamkritik som har tilltagit den senaste tiden, och då främst normaliseringen av att kritisera islam – som någon form av folkrörelse.

Hur jag ställer mig till religion överlag har jag tagit upp i ett tidigare inlägg, där de viktigaste aspekterna är dessa:

”Något att komma ihåg är dock att religion fyller ett syfte, speciellt för de som tror på den. Som jag har uppfattat det så finns det några saker som är gemensamt för de flesta religioner:

  • Trygghet i livet
  • Mening med livet
  • En tro på liv efter döden
  • Upprättelse för ett liv i dygd
  • Hopp när allt känns hopplöst
  • Glädje i gemenskap

Sen finns en användning av religionen som också följer med, för de flesta religioner:

  • Maktmissbruk av människor som påstår sig företräda religion för att kunna styra över andra människor
  • Se till att regler och lagar följs även när de världsliga resurserna inte räcker (tänk gud/gudar som Panopticon)
  • Använda religion för att främja vissa mänskliga beteenden (dygd, måttfullhet, vänlighet etc.)
  • Skapande av religiös tillhörighet, för att kunna definiera ett ”vi” och ”de” (tänk Israeliter och Filistéer i Bibeln, trots att alla är ”Guds barn…?)

Självfallet ska människor få tro på vad de vill. Min respekt för religion sträcker sig till de första sex punkterna. När vi är inne på de fyra sista så kan jag inte tycka att det är religionens (med dess företrädare) plats att befinna sig i den samhällspositionen. Som jag försökte visa med berättelsen så finns det inget unikt för en en speciell religion (inte världsreligionerna i alla fall). De är relativt lika och vill ge trygghet och normer för den som tror på religionen.”

Med det sagt ska jag nu välja hur jag ser på vissa typer av islamkritik.
Slår vi upp ”islamofobi” på Wikipedia så kan vi läsa:

”Begreppet islamofobi används som beskrivning av negativa eller kulturrasisitska generaliseringar kring kulturella särdrag bland muslimer, till följd av att muslimer betraktas som ett kollektiv med oförändliga kulturella särdrag istället för som individer från en rad skilda kulturer (det finns inte bara en muslimsk kultur).”

Det är just dessa kulurrasistiska generaliseringar som utgör skillnaden mellan att kritisera islam och att underordna sig en islamofobisk världsbild. Om en person betraktar muslimer som ett kollektiv, i anslutning till att de anser att detta kollektiv inte kan förändras så är det en, enligt definitionen ovan, en islamofobisk inställning.

Däremot finns det människor som gör skillnad på olika typer av muslimer eller olika syn på islam. I dessa skillnader synliggörs aspekter som kan strida mot ett visst lands (ex. Sveriges) lagstiftning eller de mänskliga rättigheterna. Att synliggöra dessa aspekter och verka för en förändring kring detta är inte islamofobi. Att kritisera sharialagar, homofientlighet, barnaga, kvinnoförakt/patriarkala strukturer, brott mott MR etc. är inte något som ingår i definitionen islamofobi. Det kan utan större problem skrivas som islamkritik och lär förmodligen inte stöta på några större mothugg (möjligtvis från islamistiska organisationer som anser sig ha tolkningsföreträde för religionen islam).

Det är just i generaliseringen som islamofobin gör sig gällande. Tillsammans med den kan även en rädsla för ett samhälle om ökat islamistiskt inflytande finnas, eller som det kan kallas ”ökad islamisering”. Den definitionen (islamisering) ligger också på gränsen då den indirekt anser att islam är homogen och utgör ett kollektivt hot.

Att sedan gå vidare och diskutera som att ”ökad islamisering” är ett överhängande hot, utan att specificera vad med islam och vilka delar det är som kan utgöra detta hot, så når vi just det generaliserande resonemang som utgör grunden i ”islamofobi”.

Det finns krafter i Sverige som verkar för att förändra islam för att mer passa in i ett mer sekulärt samhälle, precis som kristendomen gjort det senaste århundradet, i alla fall i de nordiska länderna, Västeuropa och stora delar av Nordamerika. I denna artikel är det kunskapen om att dessa människor finns som jag vill visa.

”Att religionen, i det här fallet islam, i viss mån förändras av det omgivande samhället och av den kultur som man lever i, är inte bara naturligt utan även nödvändigt, menar Tahir Selava.” – Länk ovan

På samma sätt går det att diskutera nödvändigheten av att reformera islam, precis som kristendomen har reformerats utan att behöva se sig som islamofob, där jag kan se flera goda poänger av Mohamed Omar. De konkreta saker som ifrågasätts är:

Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu? Och hur kommer det att påverka hur man ser på andra texter? Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla? Vilka nya kriterier har man för att bedöma äkthet?” – Länk ovan

Det är en avsevärd skillnad att då ifrågasätta och kritisera specifika delar av en religion, i detta fall Islam, mot att kritisera religionen som en homogen och stagnerad grupp.

Att spä på fördomarna om att alla som tillhör islam vill införa sharialagar eller att alla muslimer vill nedvärdera kvinnor bidrar enbart till att skapa rädsla i samhället. Att kritisera de islamska krafter som faktiskt vill radikalisera världen mot en religiös stat och då utifrån de aspekterna är något som vi alla både bör och får göra – i enlighet med etiska och lagliga rättigheter.

Att generalisera islam och se religionen som en homogen grupp, där gruppen då ska utgöra någon form av kollektivt hot är dock att uttrycka sig islamofobiskt.

Hemma hos familjen ”Valunderlaget”

Jag har hamnat i diskussioner med SD-sympatisörer/alliansare/Sossar ett tag nu och följt retoriken, vilket får mig att tänka på en obstinat tonåring, där jag förvisso identifierar mig med arg tonåring 2 – motpolen, i samtal med sina föräldrar. För att tydliggöra så ska jag nu spela upp en fiktiv scen från familjen som vi kan kalla ”Valunderlaget”.

Förälder: Jaha, barn hur tänker ni att ni ska rösta i år?

Argt barn 1: Jag ska rösta på SD för jag är kritiskt till invandringen!

Argt barn 2: Meh, SD är ju typ rassar är du puckad eller?

Argt barn 1: Kalla inte mig rasse, jag är ingen rasse! SD är de enda som tar tag i de allvarliga frågorna!

Argt barn 2: Ehh, fast invandring är ju inte den allvarliga frågan, finns en allvarlig fråga kring migration så är det snarare integration och där har ju inte SD någonting i sin politik.

Argt barn 1: Har de visst det! De vill stoppa invandringen och då behövs ingen integration, så det så!

Förälder: Sluta bråka nu barn och håll er till den politik som råder. Rösta på Sossarna eller NYA Moderaterna så blir det så bra som det alltid har varit.

Argt barn 2: Meh, förälder – båda de bygger ju sin politik så evig tillväxt och en naiv tilltro till arbetslinjen.

Förälder: Sluta nu, vi har haft vår typ av politik i alla år och det har funkat så bra så!

Argt barn 1: Glöm inte bort mig! Det är synd om mig för jag får inget utrymme att prata i den här familjen!

Förälder: Ok, vad är det du vill ha sagt då?

Argt barn 1: Att invandringen är på tok för hög och att den måste stoppas om vi ska ha någon chans att klara ekonomin.

Förälder: Nja, nu har vi inte en särskilt stor population och en väldigt låg inhemsk tillväxt så vi behöver faktiskt ha fler människor för att ekonomin ska gå runt. Sedan kan vi faktiskt inte stoppa flyktinginvandringen eftersom det är bestämt på ett internationellt plan. Om vi inte vill bryta mot konventionen om de Mänskliga Rättigheterna och bryta internationella överenskommelser så är det inte så mycket att göra.

Argt barn 1: Meh, jävla EU.

Förälder: Det är inte bara EU utan en överenskommelse för att världen ska vara så rättvis som möjligt och att de som flyt från krig ska kunna få fristad någonstans.

Argt barn 1: Men jag vill inte ha dem här eftersom de bara förstör en massa saker i vårt samhälle. Och jag har rätt att uttrycka mina åsikter utan att en massa folk ska kladda på mig sina jävla PK-normer och kalla mig rasist.

Argt barn 2: Jo det är klart du får uttrycka dina åsikter men det finns liksom inte så mycket att göra rent politiskt i frågan. Anledningen till att folk flyr är ju att världen är så ojämlik. Det bästa sättet att slippa flyktingar är ju att arbeta för internationell och nationell jämlikhet. Mellan såväl etnicitet, kön och klass.

Förälder: Sluta prata om klass – har jag närt en kommunist vid min barm!?

Argt barn 2: Fast det kan ju inte vara kommunistiskt att kämpa för ett rättvist samhälle? Du pratar ju om frihet och liberalism men det är ju inte rimligt innan folk får göra faktiska val. Så länge människor måste förhålla sig till en verklighet att fattigdom och utanförskap så kan vi inte prata om liberalism, frihet och valfrihet på marknaden.

Argt barn 1: Jävla flummare. Stoppar vi invandringen så löser vi alla problem!

Argt barn 2: Till att börja med så kanske vi behöver identifiera vilka problem som finns i världen, innan vi kan komma med lösningar. De enkla lösningarna har liksom inte genomförts eftersom det bara är idioter som tror på dem.

Förälder: Sluta tramsa med era extrempartier. Se nu till att stötta något av de stora blocken så att vi får behålla vår tro på evig tillväxt och kan fundera över vem som vinner Paradise Hotel!

Så.. Så uppfattar jag debatten.

SD:s förslag är inte genomförbara i en modern demokrati. Därför att de strider mot internationella konventioner. Föregångare till det är Hitler, Stalin, Mao, Pol-Pot, Ill, Mugabe etc. Det är prövat och utdömt. Att blunda för problem och sedan hitta på egna problem som en sedan ”löser” funkar liksom inte.

Däremot är det bekymmersamt att det svenska folket inte är för en mer utjämnande politik. Missunnsamhet och egoism har tagit över samhället. Vi ser hur dessa åtta år har gjort att samhället hårdnat medan den rikare klicken människor har fått det bättre. Jag får det bättre med en blå politik. Jag får det bättre ekonomiskt och skulle kunna vara nöjd med det. Om jag såg till det kortsiktiga och egocentriska. Om jag valde att blunda för hur orättvisorna blir till norm.

Personligen ser jag inte att det är värt det. Oavsett vem som styr landet så är det inte ökade eller minskade skatter som är nyckeln för ett hållbart och rättvist samhälle. Det handlar om vad vi väljer att lägga våra pengar på. Skatten ska omfatta välfärden och de som arbetar inom den sektorn. Inte en enda krona ska kunna smita ut någon annan väg. De som anser att de är så jävla starka ekonomiskt borde klara sig utan både ROT, RUT och subventioner. Personligen har jag rätt till allt detta men ställer mig frågande varför jag har den rätten? Det räcker väl med att jag har en ok lön? Det är liksom vad jag kämpat för och det är vad jag förtjänar. De pengar som går till mig skulle kunna ha använts för att få in fler vuxna i skola, öka personaltätheten på sjukhus och vårdhem och se till att de svagaste i samhället får en värdig tillvaro. Så skulle det kunna vara. Och det gör mig inte till kommunist bara för att jag säger det.

Det gör mig heller inte till en naiv drömmare. Den som är naiv är den som tror att vi kan fortsätta med vårt energislöseri/resursslöseri/eviga tillväxt. Eller den som tror att det finns en snabb och lätt lösning på samhällsproblem. Jag har inte svar på alla frågor och problem. Mest därför att jag inte har en klar uppfattning (än) om vilka problem vi står inför. Däremot har jag en viss aning – och lösningen lär inte ligga i att bli mer egoistiskt och ställa hårdare krav på folket.

Trött på den menlösa debatten som släpps fram i dagens medier.

NU! Nu tror jag att Sverige är redo. För en omställning.

För 2½ år sedan träffade jag en tidigare studiekamrat för att lämna över en mobiltelefon. Jag hade en Iphone som jag inte behövde och jag tänkte att personen aldrig skulle köpa en smartphone, trots att hen skulle ha stor användning av den. Personen hette (och heter fortfarande) Joakim och hade startat ett nytt ekologistiskt parti. Gröna partiet.

Personligen brydde jag mig föga om politik, även om mina åsikter kunde läsas på en blogg som kritiserade allt som hette politik. Joakim var också lite ”flummig” eftersom han inte riktigt tänkte som jag (så lätt kan vi sätta folk i olika fack). Men men… Vi träffades i alla fall på en 1:a majdemonstration (inte heller något jag ägnat mig åt) och vi gick med i ett tåg. Det var faktiskt väldigt trevligt =). När vi gick där så frågade Joakim om jag ville skriva på för partiregistrering, vilket jag såklart gjorde – det spelade ju ingen roll för mig. Han frågade också om jag ville gå med i partiet. Artigt sade jag att jag skulle fundera på saken…

Men det gjorde jag. Jag gick in och läste texterna på partiets hemsida. Jag höll inte med om allt men tyckte ändå att tanken var fin. Kravet om jag skulle gå med vad att jag fick vara med och påverka politiken och texterna. Detta var inga problem och arbetet var igång. Jag läste på, gick på föreläsningar och skrev texter. Det var möten och träffar, föredrag och fler texter som skrevs. De flesta på den här bloggen men en hel del utanför. Jag fick diskutera och lärde mig mycket om hur jag ska göra för att försvara mina ståndpunkter, eller när det var dags att byta åsikt (det fanns en del saker som jag inte riktigt funderat på hela vägen och då är det ju bara att förhålla sig till den nya informationen).

Under 2013 var jag med och skrev boken After Work: Farväl till arbetslinjen, två texter från bloggen så det var inte något jätteprojekt från mig. Våren 2014 fick jag en fråga om att vara med på bokmässan i Göteborg för att tala om boken, det var sagt att jag skulle stå tillsammans med Birger Schlaug, eftersom han var en annan av författarna och ett viktigt namn i debatten.

Just den helgen hade jag lovat mitt äldsta barn att gå på medeltidsmarknad. Valet var lätt.

Mellan tunnbrödsrullar och pilbågsskjutning valde jag att inte vara så drivande inom Gröna partiet. Sanningen var att jag varit väldigt ensam där under närmare ett år, vilket gjorde att jag lade för mycket tid på något som inte gav mig någonting. Folk tyckte att det var ”flummigt” eller hade svårt att förstå vad syftet var. Andra ansåg inte att miljön och en hållbar framtid var viktiga frågor (vilket jag faktiskt inte förstår). Jag lade ner mitt engagemang. Helt.

Men det är svårt. Det är svårt att vara så intresserad av något. Så uppslukad av att förändra sin samvaro så att vi kan vara stolta över vårt samhälle – för att sedan lägga sig platt. Jag fortsatte skriva på denna blogg, sporadiskt, men såg inget syfte med texterna. De skulle inte leda någonstans utan kändes meningslösa.

Samtidigt såg jag ett växande behov i min närhet. Ett behov som kulminerade i pajkastning mellan människor som försvarade olika politiska ståndpunkter som de egentligen inte verkade tro på. Människor som delade nyheter som egentligen bara är konsekvenser på den rådande politiken. Men det finns inga bra alternativ.

Om vi inte vill tro på den rådande politiken som grundar sig på 1800-talsföreställningen att vi har hur mycket resurser som helst och behöver stimulera en fiktiv marknad för att överleva (det är helt sjukt om vi verkligen funderar på det) så har vi få val. Resultatet av denna politik är ju att ekonomin inte går ihop och vi börjar ställa samhällets svagare grupper mot varandra, exempelvis välfärd mot migration – vilket är helt onödigt om vi bara tänker till lite. Populismen fick otroligt fäste i Sverige och SD plockade billiga poäng. Inte för att de kom med några konkreta lösningar utan för att de pekade på problem som är reella och sedan fick allt i samhället att grundas i dessa problem (det är inte rätt problem, integrationsproblemet är snarare en konsekvens av en kortsiktig politik).

Riksdagspartierna gör inget, eller de flesta rör sig mer åt höger och det kommer ju att sluta någonstans i en ravin… Vänstern och feministerna för en aggressiv politik, vilket inte heller är nödvändigt.

Jag satte mig ner för att fundera på frågor ur ett grönt perspektiv. Allt är inte besvarat men en del har blivit satt i pränt.

I går satt jag och talade med några från Gröna partiet, en del gamla rävar och några nya eller relativt nya. Det var ett rörigt samtal men intressant att se var vi kommer landa. Det viktigaste är att vi blir mer konkreta och att vi faktiskt rör oss ifrån de floskler som kantar dagens politik. Uttalanden som ”Vi vill ha en bättre värld för alla” är helt meningslösa men en tydlighet behövs för att vi ska kunna komma framåt. Och jag kommer inte kunna jobba själv…

Vi behöver vara fler som jobbar och jag satte ihop fyra frågor som vi skulle fundera på tills nästa gång vi pratade:

  1. Vilket syfte tycker jag att G ska ha (politisk makt/intresseorganisation/idéspridare etc.)?
  2. Vilka administrativa uppgifter eller hur mycket tid anser jag att jag kan lägga på G (i veckan/månaden etc.).
  3. Vilka politiska frågor anser jag att jag har mest koll på (och kan svara på utåt, till media/andra)?
  4. Om jag ska beskriva det bästa politiska partiet kortfattat och lättbegripligt så skulle jag skriva såhär:

För att alla som är med ska få konkretisera sin egen bild av sin politiska vision. Det räcker långt. Även om du inte är medlem eller ens funderar på det så är jag intresserad av människors svar på den sista frågan. Den som inte vet kanske faktiskt behöver fundera på det, så att vi lär oss att se igenom flosklerna.

Det finns de som inte vet vad Gröna partiet är. Det gjordes en kort film i början av 2014, den har ett viktigt budskap och är en bra ingång till G:s frågor:

Varför saknas det pengar i skolan?

Alla som har haft med skolan att göra kan skriva på att det alltid saknas pengar för att göra en massa saker. Köpa in material, hjälpa elever med särskilt stöd eller rusta upp lektionssalar. Det jag kommer skriva är såklart inte hela problemet men det är ett av dem och främst är det en av anledningarna till att satsningarna på skolan inte alltid hamnar så rätt.

Sedan borgarnas givmildhet mot friskolor, i och med friskolereformen 1992, så har vi skattebetalare fått betala de tidigare enskilda skolorna i mycket högre grad. En viss reglering infördes av S vid regeringsskiftet men friskolekulturen var ett faktum. Detta i samband med kommunalisering och en ”behovsstyrd” skola gav skolans kvalitet en riktig törn. Från att ha haft en av världens bästa skola, ett föredöme i världen, så befinner vi oss i ett sluttande plan. Jag är en av de som menar att skolan bör förstatligas men tror knappast att det är en åtgärd som, i sig, kommer att förändra situationen i någon större omfattning. Vad som behövs är en attitydförändring och en helt annan ”företagskultur” inom skolledningar runt om i landet.

I och med att skolor började drivas på samma sätt som företag så fick en utomstående aktör mycket mer att säga till om, för att senare bli den som helt och hållet satte ramarna för skolan. Denne aktör heter ”budget” och är den bestämmande faktorn inom dagens skola. Rektorskulturen innebär att en bra rektor är en rektor som ”klarar sitt uppdrag inom budget”. Det låter som vilket VD som helst och innebär att företaget, förlåt jag menar skolan, får en budget som är balans och investerarna får en bra utdelning… Oavsett om den styrs privat eller genom den offentliga sektorn.

Så länge rektorerna och ledningen har budget som roder när de styr skutan så kommer vi aldrig att ändra kurs. Budget är ofta satt baserat på historik och vad skolan förväntas behöva för att kunna bedriva sin verksamhet. Hålls budget så sänder det en signal till företagsledningen, förlåt jag menar kommunen: ”Vi behöver inte mer pengar, det går bra som det är”. Detta är en av de viktigaste kriterierna för en rektor, generellt, och ett kriterium som kan tillsätta eller avsätta en rektor.

Hur rimmar det med den behovsstyrda skolan och ansvaret att ge likvärdig undervisning oavsett vilken skola eleven går på? Det rimmar inte alls naturligtvis. Det är en av anledningarna till att friskolor väljer bort vissa elever. Om de väljer att ta elever med större behov så kostar det mer pengar. Kostar det mer pengar så hålls inte budget och då anses inte rektorn vara lämplig på sin plats…

Det är här vi behöver en radikal förändring. OM vi får skolledningar som väljer att arbeta efter de faktiska behov som skolan har så kommer vi att se en stor skillnad i hur skolan kan ta upp och arbeta med de elever som kräver mer än ”vanligt”. OM skolan struntar i budget och helt enkelt visar att de pengar som är avsatta inte täcker det egentliga behovet så kan rätt insatser läggas där de faktiskt behövs. OM vi får skolledningar som faktiskt äskar pengar till det som pengarna behövs till, som resurser, bra skolmat, bra lokaler, specialpedagoger och främst: fler vuxna i skolan – så kommer vi att se en stor skillnad i landets skolor.

Alla som arbetat på företag, offentliga eller privata vet att det finns olika budgetposter som behöver ses över inför varje bokslut. Om företaget främst ska få en sista rad som går ihop så finns inte möjligheten att överskriva budget – samtidigt så bör VD:s eller den lokala chefen se till att denne inte går under budget i för stor utsträckning eftersom kommande anslag då kommer minskas till nästa gång (”ni behöver tydligen inte dessa pengar…”). De pengar som ser ut att inte behövas används upp när bokslutet närmar sig, för att de inte ska gå förlorade – hur sjukt är inte det när vi börjar fundera på det? Istället för att gissa vad som behövs innan skolåret börjar så behöver vi väl utvärdera det efterhand som skolåret har börjat och behoven börjar synas. Hur mycket kostar det inte när vi snålar med våra ungdomar. Hur mycket kostar det inte med vård, våld och utanförskap?

Skolan har inte som mål att leverera en tillfredsställande sista rad, inte gällande ekonomi i alla fall. Skolans uppdrag är inte att ”ha en verksamhet som är i balans med budget”. Skolans uppdrag är ett helt annat och det kräver att vi får skolledningar som vågar lyfta vilka problem som finns och föreslå de lösningar som kan göras – utan att reflektera över om de är i balans mot budget eller inte. De skolor som inte klarar budget är de som har ledningar med lite mer driv, som vill mer för sina elever och vill tillgodose elevernas behov så att skolans uppdrag kan uppfyllas (så långe det inte är något olagligt som sker…). Läs gärna igenom skolans uppdrag och försök föreställa dig att möta dessa, med tanke på alla de olika elever som kommer till skolan, med olika bakgrund och förutsättningar. Försök se hur detta kan mötas i klasser med upp till 32 elever i varje klass, en lärare och ont om tid. Försök sedan motivera hur viktigt det är att en gissning i form av en budget ska kunna möta de förväntningar vi bör kunna ha på vår svenska grundskola…

Jag klistrar in en del av det som står om skolans uppdrag, uppdraget i sin helhet kan du läsa genom att klicka på denna länk:

Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden. Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.

Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.

Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet. Särskilt under de tidiga skolåren har leken stor betydelse för att eleverna ska tillägna sig kunskaper. Skolan ska sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.

En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.

I all undervisning är det angeläget att anlägga vissa övergripande perspektiv. Genom etthistoriskt perspektiv kan eleverna utveckla en förståelse för samtiden och en beredskap inför framtiden samt utveckla sin förmåga till dynamiskt tänkande.

Genom ett miljöperspektiv får de möjligheter både att ta ansvar för den miljö de själva direkt kan påverka och att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor. Undervisningen ska belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva och arbeta kan anpassas för att skapa hållbar utveckling.

Ett internationellt perspektiv är viktigt för att kunna se den egna verkligheten i ett globalt sammanhang och för att skapa internationell solidaritet samt förbereda för ett samhälle med täta kontakter över kultur- och nationsgränser. Det internationella perspektivet innebär också att utveckla förståelse för den kulturella mångfalden inom landet.

Det etiska perspektivet är av betydelse för många av de frågor som tas upp i skolan. Perspektivet ska prägla skolans verksamhet för att ge grund för och främja elevernas förmåga att göra personliga ställningstaganden.

Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap och lärande är naturliga utgångspunkter i en sådan diskussion. Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras och blir till en helhet.

Skolan ska främja elevernas harmoniska utveckling. Detta ska åstadkommas genom en varierad och balanserad sammansättning av innehåll och arbetsformer. Gemensamma erfarenheter och den sociala och kulturella värld som skolan utgör skapar utrymme och förutsättningar för ett lärande och en utveckling där olika kunskapsformer är delar av en helhet. Ett ömsesidigt möte mellan de pedagogiska synsätten i förskoleklass, skola och fritidshem kan berika elevernas utveckling och lärande.

Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Även hälso- och livsstilsfrågor ska uppmärksammas.

Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.”

Bra med obligatorisk gymnasieskola?

S har ju velat ha obligatorisk gymnasieskola ganska länge nu (även om meningsmotståndare tror att det är något nytt påfund) och det är frågan om det är en bra väg att gå? Läser vi var Alliansen och deras små ”proffstyckare” säger så är detta det värsta som kunde hända.Björklund går i gång och tycker att det är fel. Han skriver också:

”De rödgröna partierna borde inse att människor är olika. Vi kan inte ha ett skolsystem som stöper alla i samma form och där målet är att alla ska bli akademiker. Vi borde satsa mer på lärlingar och införa lärlingsutbildningar enligt europeisk modell.” – Jan Björklund

Att Björklund skrikigt högt om betyg/omdömen från åk 1 är det ingen som sagt något om…:

”Vi vill att det ska vara obligatoriskt för lärarna i årskurs ett att använda sig av bedömningsstöd för läsning, skrivning och räkning från och med läsåret 2015/16.”- Jan Björklund

Eller hur han tänker att varje enskild individ ska kunna mötas när ökade standardiserade prov/rättningar införs?:

”Målet ska vara att under nästa mandatperiod gå över till ett system där de nationella proven digitaliseras och rättas externt i så stor utsträckning som det är möjligt och lämpligt.” – Jan Björklund

Sen har vi också tyckare som bloggerskan Blondinbella, som tycker att gymnasieskolan inte bör vara obligatorisk då allt lagstiftande är dåligt och att hon hellre ville starta företag än att gå på gymnasiet… Det vore ju trevligt om det var den största anledningen till att elever hoppar av från gymnasieskolan…

Så länge gymnasieskolan inte är obligatorisk så finns heller inte lika höga krav på att hjälpa eleverna. Gör vi den obligatorisk så måste vi tillsätta mer resurser, eftersom det inte är ett val att gå där – Folkpartiet vill spara pengar och effektivisera, inget nytt. Men är det så bra med obligatorisk gymnasieskola eller inte? Min ståndpunkt är nej. Men vänta nu? Det verkar ju som att jag tryckt ner på alla som har varit emot obligatorisk gymnasieskola så hur kan jag hålla med dem?

Det är inte så att jag håller med dem för att lagstiftningen i sig är dålig. Inte för de skoltrötta. Jag har ett annat förslag.

Hur kan vi göra då?

Ja, ska vi vara lite realistiska så handlar det om att ta tag i de elever som inte klarar målen i grundskolan. Att försöka få dessa att hoppa på gymnasiet direkt är en ganska dålig idé, speciellt om de ska konkurrera med elever som har klarat alla ämnen. Istället anser jag att de elever som inte klarar målen i åk 9 ska få chans att komma ikapp genom att ha ett obligatoriskt år efter att årskurs 9 är avslutad. Det är innehållet i grundskolan som är det viktiga för en medborgare att känna till och om detta inte har fungerat så kan det behövas mer tid. Eleverna som hamnar här ska få arbeta i mindre klasser och med mer resurser – som det individuella programmet ungefär, fast bättre.

Att göra gymnasiet obligatoriskt är en ganska dålig idé eftersom alla inte klarar av att fortsätta plugga direkt efter att de nio första åren är gjorda, inte med hög motivation i alla fall. Däremot bör det gå att läsa in gymnasiet senare och då välja om en vill göra det genom en yrkesförberedande linje, som kan vara kortare och ger kompetens för ett specifikt yrke, eller en teoretisk linje som ger en bra ingång till akademin. Denna ska inte behöva göras så tidigt i livet utan när personen i fråga vill genomföra utbildningen och på så kort tid som möjligt (den som har startat ett liv kan inte viga 3 år + universitet för att studera, det är heller inte nödvändigt).

Så… Alliansen gjorde det svårare att läsa på komvux och läsa in gymnasiekompetensen i vuxen ålder, de har med andra ord sagt att vi ska göra gymnasievalet i 15/16-årsåldern och sedan får vi stå vårt kast. DET är dumt, speciellt när vi vet vilken skillnad det är mellan de som gått gymnasiet och inte, när det kommer till arbetsmarknaden.

Gymnasiet ska med andra ord inte bara vara frivilligt. Det ska även gå att, i vuxen ålder, läsa in gymnasiekompetensen mycket enklare och snabbare än i dag. Det ska gå att läsa till sig en yrkesutbildning eller högskolekompetens. Gör en inte det direkt så har samhället inget att förlora på att personen får chans att göra det senare. Det är vad Alliansen och Major Björklund kunde ha skapat (i liberalismens namn) under de år de hade makten. Nu har de gjort det svårare att bilda sig som vuxen. Samtidigt som människor ska ha fållats in i bedömningsfacket så tidigt som möjligt – och de har mage att skrika om att obligatoriskt gymnasium inte främjar likvärdighet? Det gör inte standardiserade prov, extern bedömning och mycket tidiga betyg (efter en enhetlig och nationell betygsskala) heller…