Våldtäkt!

Maxstraffet för våldtäkt är 8 år. Det kan tyckas både högt och lågt, beroende på vem man talar med. Straffskalan börjar på 1 år. Det tror jag att de flesta tycker är väldigt lågt.

För att man ska komma upp på högre straff för brottet så krävs det att våldtäkten är synnerligen grov. Den våldtagna ska vara mycket ung, blivit svårt misshandlad under våldtäkten etc. I flera fall så landar straffet runt 1-2 år.

1 till 2 år i fängelse för att, med våld eller hot om våld, ha tvingat till sig sex eller en sexuell handling från en annan person, oftast en kvinna. Det finns straff, som fildelning, vilka kan tyckas ligga på gränsen till lagliga men ha en betydligt högre straffskala.

Ett av problemen med våldtäkt är ju huruvida det går att bevisa om det inte skedde med båda parters samtycke. Att det inte var något som ångrades i efterhand. Jag tycker att det är ett märkligt sätt att visa att man ångrar något. Att dra in rättapparaten i något som man samtyckt till men helst vill glömma. Går man så långt att man faktiskt gör en polisanmälan för ett så allvarligt brott så menar jag att det finns skäl att ta fallet på allvar och göra en utredning som inte utgår från att den våldtagne ljuger. Är fallet så att domen bli fällande så finns det alltså nog med bevis för att kunna säga att en våldtäkt har ägt rum, en fällande dom. Har det alltså bevisats att en sexuell handling/kränkning har skett som står i paritet till rubriceringen ”våldtäkt” så är det löjeväckande att den som utfört handlingen får 1-2 års fängelse.

Den våldtagne kommer knappast att vara återställd efter 1-2 år. Synen på relationer och sex kommer inte att vara ”normal” efter 1-2 år.

Om jag som man fick något uppfört i analen, mot min vilja, för någon annan människas höga nöje så skulle jag bli rätt förbannad om den extremt traumatiska händelsen skulle leda till att personen fick ett straff på 15 månader och blev benådad efter 9. Under rättegången skulle det sitta en massa människor som hävdade att jag faktiskt ville ha föremålet infört i mig, att jag får skylla mig själv som gör ”vad jag nu har gjort för att förtjäna detta”.

Kan tyckas vara en förlegad diskussion men i dagens tidningar står det om ett tidningsbud som våldtog en ung kvinna. Han blev först friad men sedan fälld. Han fick 2 års fängelse. Det var länge sedan som det var lagligt att slå sin partner och att våldta denne, det är dags att det tydliggörs även i lagstiftningen. Jag har inga belägg för detta men jag har för mig att det stämmer, rätta mig om jag har fel: De flesta våldshandlingar sker mellan partners eller bekanta, så även våldtäkt…

EDIT: En diskussion jag hade på en annan blogg kring våldtäkt:

https://andreasmeijer.wordpress.com/2012/09/19/statistik-invandrare-och-valdtakt-en-diskussion/

Marknaden som miljökämpe?

Ska man lyckas med miljömål så är det tvunget att politikerna är med på tåget. Eller är det så? Det finns ju en kraft med minst lika mycket makt, om inte mer, som också skulle kunna vara fungerande. Marknaden.

Det finns naturligtvis mycket att invända mot att marknaden skulle vara det styrande organet när det gäller miljöarbete, samt att det möjligtvis inte skulle vara möjligt att få fram en grönare marknad utan att det har reglerats av politiska beslut. Även om marknaden i sig inte klarar av att bättra på miljöstandarden, mycket eftersom behovet av vinster till aktieägare, ägare etc. gör att priser måste pressas så mycket det går, så kan stora avtal genomföras med miljökraven i förgrunden.

Ett exempel på något som redan skett (anses överensstämmande med sanningen, men jag var inte med när det begav sig utan har bara andrahandskällor):

Klorfritt papper. Kommer ni ihåg att det inte var så vanligt en gång i tiden? Numera är det skandal om papper är klorblekt, det skalla till och med vara returpapper och tära så lite som möjligt på resurserna.

Sälarna runt Sveriges kuster började dö. Boven ansågs vara det klorblekta pappret. Medvetenheten om detta gjorde att fler och fler konsumenter började efterfråga klorfritt papper. Industrin som tillverkade pappret ville dock behålla det klorblekta. Konsumenterna var privatpersoner MEN det som fick industrin att ändra sig var en upphandling av Kommunförbundet som ville ha klorfritt papper till flertalet kommuner. Att neka till denna jättekund skulle vara ett misstag eftersom infrastrukturella organisationer står för en stor den av konsumtionen på sådana saker som papper.

Problemet var att pappersjättarna inte kunde ställa om och leverera denna stora order eftersom de under hela tiden varit motsträviga till att börja tillverka klorfritt papper. Ett litet företag gjorde dock vad de kunde för att fylla denna order och vann därmed upphandlingen. Bruket låg i Munkedal och är ett av värdens mest miljövänliga pappersbruk.

Tack vare sin anpassning i miljöpolitik så kan de inte bara klara av att fylla de svenska kraven utan kan exportera större delen av tillverkningen till länder i Europa. Ett bra miljöalternativ som hjälper till att fylla på i statskassan! Det finns alltså.

Detta var EN bransch. Det finns många branscher som skulle behöva samma förändring, för miljön och för en hållbar ekonomi.

Är vi rikare i Sverige än i U-länderna?

I fattiga länder är människor fattiga. Så är det. Här i Sverige är vi rika, så är det också. Eller?

Hur många människor i Sverige ligger på plus? Hur många har mer i tillgångar än i skulder? Jag tror inte att det är många. Det finns några som har så mycket pengar att de kan köpa allt de äger med reda pengar, alternativt tar de ett lån därför att de vinner på att få skattereduktion på en fördelaktig ränta istället för att betala förmögenhetsskatt på fastigheter/tillgångar. Sen har vi de som bor i hyresrätt och inte har några skulder, de har inte köpt något på avbetalning och har betalat allt de köpt kontant, om det så är bil eller soffa.

Men en stor del av de som finns i landet har lån. Vi har hus som kostar några miljoner, vilket är mer än de flesta har arbetat ihop. Bilar, stereoanläggningar och annan lyxkonsumtion som vi inte har pengar nog att betala för. Däremot har vi höga skatter, höga bankavgifter och ett någotsånär fungerande ekonomiskt finanssystem och penningsystem. Det finns inte alltid i ”fattiga länder”.

Där är man tvungen att köpa det man skall ha för den inkomst som man får/tjänar. Finns inte statliga sociala skyddsnät, fungerande banksystem och såpass goda statliga finanser att det går att låna ut pengar till privatpersoner till rimlig ränta så kommer privatpersoner inte heller att få lån. Så är det. Ser vi på Jamaica, ett land som har ca 7 miljarder dollar i IMF-skulder (orginallånen är genom ränta sedan länge återbetalda eftersom staten betalar ca 50 % i IMF-kostnader men skulden växer ändock) så finns inte några finanser att låna ut, ens till företagare med räntor under 23 % (typ SMS-lån).

Fortsätter vi att ha den vansinniga bostadsmarknad som skall trissas upp eftersom vi inte ska förlora pengar, vilket leder till att vi måste ta större och större lån för att bo, så kommer det till slut att brista. Säljer vi samtidigt ut statliga bolag så att vi inte får in vinstpengar, sänker allehanda skatter i liberalismens namn så kommer pengarna att förflyttas från stat till privatpersoner i en grad som gör att vi kommer att likna länder där en del människor har väldigt mycket pengar medan andra inte har några tillgångar eller möjligheter att låna…

Har vi inte den möjligheten så tror jag inte att vi är så mycket rikare än ”U-länderna”. Innan 1930-talet så var vi ett fattigt bondesamhälle. Vi får hoppas att vår ekonomiska trygghet håller i sig i mer än hundra år i alla fall…

Edit: Nu tycker jag inte om att använda termen ”U-länder” men det får gå samlingsnamn just här. Med det menar jag dock länder som må vara industrialiserade, men som inte har samma infrastruktur som återfinns i väst/nord.

Demokratiska skyldigheter?

Jag är uppvuxen i en generation som gör att jag inte kan tänka mig hur det skulle vara att inte ha rösträtt. Att inte får vara en del av systemet, ens till en liten grad. Sen har vi problemet med den otydlighet som finns hos de riksdagspartier som nu sitter med makten i Sverige. För att ta reda på vilka skillnader som faktiskt råder mellan partierna så måste man nästan vara politiskt sakkunnig. Det är något som de har misslyckats med, förutom SD. De är tydliga med vad de vill, i alla fall om man jämför med andra partier.

Men i alla fall. Vi har en möjlighet att rösta. Riksdag och regering ska inte kunna fatta för tokiga beslut för då bör de inte kunna sitta kvar nästa mandatperiod. Men att rösta är för många som att välja bank. Man bryr sig inte riktigt och väljer det som är lättast (att välja den bank som är närmast är som att inte rösta alls) och sen orkar man inte byta eftersom det är för mycket att sätta sig in i. Och alla banker är ju ändå ungefär likadana så vad spelar det för roll…?

När det gäller ditt val av bank så spelar det ingen större roll för alla andra. Vissa banker får oförtjänt mycket makt men de kommer inte att kunna påverka varken finans-, eller penningpolitiken mycket mer än någon annan bank (om vi tar bort riksbanken som helt styr penningpolitiken och som kommer att få ett eget inlägg någon gång i framtiden). Däremot påverkar ditt beslut i kommun-, landstings- och riksdagsvalet en hel del.

Tar vi så lätt på de rättigheter som det nu krigas för i flertalet länder i världen (exempelvis ”den arabiska våren”) så är det inte konstigt att vår riksdag på många sätt kan arbeta med viss slentrian. De enda alternativ som verkar finnas är M och S, för att man ”inte ska slänga bort sin röst”. Skillnaderna mellan dessa partier har krympt avsevärt vilket gör att känslan av att det inte spelar roll har ökat väldigt mycket på sistone.

Däremot har ALLA medborgare i Sverige rätt till en röst. ALLA. Den politiskt sakkunninge, den ointresserade, den som just fått sitt medborgarskap, den som nyss fyllt 18, den som ska dö imorgon, ja… ALLA som är myndiga medborgare och kan fatta ett beslut om vilken lapp man vill lägga i en låda. Med den rätten tycker jag att det kommer en skyldighet som innebär att faktiskt använda den.

Om man så går dit och röstar blankt för att det inte finns något parti som förtjänar ens röst och med den blankrösten sänder meddelandet: ”Ni duger inte, gör om gör rätt”.

Partier som Ny Demokrati på 90-talet och SD idag får klä skott för de etablerade partiernas högmod och de ointresserade ”väljarnas” apati. De för sin politik och har fått med sig en stor del av befolkningen på det. Att inte ta dem på allvar och att ignorera deras närvaro i riksdagen är att förringa de 130 000 människor som röstade på dem. Det är inte SD:s fel att de andra partierna inte lyckats bättre.

Så har du inte röstat eller röstat på de som styr landet så tycker jag att du har förverkat din rätt till att klaga. Den politik som idag förs där mycket ska ha mer och de fattiga får betala är noga uttänkt. Anders Borg är långt ifrån en dum eller inkompetent finansminister, det som har hänt med Fas 3, utförsäkringar, striktare regler för a-kassa och SOC är ingen slump. Inte heller att inkomstskatten har sänkts 4 gånger eller att restaurangmoms, ROT/RUT-avdrag har styrts upp… Mycket får mer och de som har minst betalar…

Och det är DITT ansvar… glöm inte det…

Jag vill inte höja drivmedelsskatten mer, det räcker nu!

Traditionellt så sammankopplas en aktiv miljöpolitik med att höja bensinskatten och ”bestraffa” bilister. Jag tror att det behöva en annan syn på detta för att vi ska nå en rimlig lösning.

Istället för att vi skall arbeta för höjda bensinpriser så vill jag att skatter och kanske till och med inköp av ”miljövänliga” (väldigt bränslesnåla, hybrid-, el- etc.- bilar) skall subventioneras. Medan skatter och avgifter på fordon som drar mycket energi skall höjas radikalt.

Anledningen är att det finns människor som behöver bilen dagligen eftersom det i dagsläget inte finns möjlighet för dem att förflytta sig på annat sätt. Även för barnfamiljer är det svårt att vara mobil utan att använda bilen. Vid en prishöjning av drivmedel så slår det hårdast mot de lägre samhällsklasserna från två håll. Dels så behöver de betala en större del av sin totala inkomst för att kunna använda bilen och dels så kommer priser att öka på livsmedel och produkter som de använder. Vid en prishöjning på drivmedel så är det inte företagen som kommer att ta den stora kostnaden eftersom det kommer att leda till prishöjningar av produkter som måste transporteras. Den kostnaden kommer alltså att hamna på konsumenten, vilket inte kommer att leda till mindre trafik utan högre priser.

Jag menar att de socioekonomiska faktorerna och framför allt skillnaderna gör att en vidare höjning på detta ställe inte kommer att verka för det egentliga syftet: att minska utsläpp. Det enda som händer är en ”bestraffning” av de som måste använda sig av fordon eller handla varor som transporterats av fordon.

I och med en reglering av fordonet i sig så kan vi uppnå ett annat tankesätt när det gäller resursanvändning. Det skall främjas att verka för fordon som kan drivas av förnybar energi eller så lite fossila bränslen som möjligt. När marknaden öppnas för detta så kommer föer aktörer att kunna verka, utvecklingen för miljövänliga fordon kommer att skyndas på och utsläpp/beroende av fossila bränslen kan komma att minskas, vilket jag menar är hela huvudsyftet.

Att fortfarande verka för utbyggda cykelbanor och och strävan mot bilfria stadskärnor är inget som påverkas av detta. Inte heller viljan att bygga ut kollektivtrafiken och göra den gratis i hela landet för ytterligare ge alternativ till att använda bilen ”i onödan”. Jag tror också att vi inte skall satsa på utökade vägbanor eftersom det inte främjar ett minskat användande av bilar, är det lättare att åka med kollektivtrafiken än med bil så har vi lyckats.

Vi kan inte straffa de fattigaste för att dåliga beslut en gång har fattats. Med en ny framtid så finns nya möjligheter och förhoppningsvis en ny grön politik!

Feminism, jämlikhet och jämställdhet. Varför ska det vara så svårt?

Jag kommer att utgå från en heteronormativ utgångspunkt. Detta för att jag inte är insatt i HBTQ-frågor eller andra familjekonstallitationer. Vet du mer så får du gärna lägga till.

Från Bonniers svenska ordbok:

Feminism rörelse som hävdar kvinnokönets likställdhet el. ibland särart

Jämlik som har lika stort värde, likställda, likvärdiga

Jämställa likställa, anse som likvärdig

Det finns en debatt om jämlikhet. Det kan inte ha undgått någon. Genus, ”hen”, emancipation och liknande ord har blivit vardag i sociala sammanhang. Något som för 50 år sedan var helt okända ord. Är det så att folk inte vet vad det är? Det tror jag inte. Speciellt inte de som faktiskt kan påverka detta genom löner och politik. Jag tror att de är mycket medvetna. Frågan är bara varför vi inte är jämställda i samhället – och i världen?

Om vi börjar med de som har den politiska och samhällsstrukturella makten. Männen. Eller inte alla män. Inte de män som är invandrare, eller för unga, eller för gamla, eller har en sexuell läggning som inte är norm, eller tillber någon konstig religion, är narkomaner eller på annat sätt socialt marginaliserade.

De män som har makten är en liten klicka av vita, medelålders till äldre män som bor i väst/nord (på jordklotet). De har ingen som helst lust att dela med sig av sin makt. Så är det. Det är ett enormt arbete att hålla kvinnor, utlänningar och andra borta från betydande maktpositioner. Men för att jämlikhet ska kunna råda så måste denna makt omfördelas. I fallande skala finns mycket makt även hos andra män och efter ett tag även hos en del kvinnor (där samma etniska och sociala faktorer finns som hos ”maktmännen”).

Om vi ser makt i procent så inser vi snabbt att det måste plockas maktprocent från ”toppen” för att ”botten” ska få mer makt – och det är där skon klämmer.

I vissa sfärer så är det män som har makten – odiskutabelt. Oavsett hur fattigt landet är så är det män som (i stort) sitter på de tunga maktposterna. Jag tror inte att det är något genetiskt som gör att kvinnor inte skulle klara av att ha samma positioner. Det gör att den andra faktorn, den sociala faktorn är den avgörande. Oavsett hormoner, genetalier och intuition.

Ser vi på hur vi bemöter det lilla barnet så börjar ofta den sociala fostran väldigt tidigt. Inte bara med färger och kläder, utan med vårt (de vuxnas) bemötande av barn .En liten flicka som har ramlat får oftare komma upp i knäet och bli tröstad, pussad och blåst på medan en pojke får höra att det bara är ”upp och stå” som gäller, pojkar gråter inte… (nej jag dömer naturligtvis inte och det har inget att göra med hur DU gör med DINA barn, det är en grov generalisering).

Det medför också att även kvinnan har en stor makt. Även om den makten är i en helt annan sfär så är den inte mindre viktig. I det vardagliga, i det som har med barn att göra, i det som har med hem att göra, i det som har med sex att göra (generellt så bestämmer kvinnan om man ska ha sex eller inte, mannen är socialt uppfostrad till att ”alltid vara redo” – igen, en generalisering). Detta måste också släppas över på männen. Det är tyvärr så att denna maktsfär mest har blivit omnämnd som ”ansvar”. Det är ett enormt ansvar även i andra maktsfärer, det hör liksom till.

Små barn måste bemötas jämställt. Vi måste bemöta våra medmänniskor jämställt och alla måste reagera på sociala orättvisor, så att de som har makten inser att den är hotad om de fortsätter att tillåta orättvisor. Lika lön för lika arbete, högre löner inom kvinnodominerade yrken, samma rättighet för en pappa att få träffa sina barn vid en skilsmässa.

Börjar man med löner och samhällssfären så kommer familjer inte längre ”förlora” på att mannen är hemma från jobbet, eftersom paret tjänar lika mycket var. Då kommer maktbalansen att jämnas ut och någon form av jämställt samhälle kan börja ta form.

En liten saga om vatten

Vatten. Finns i kranen. I regnet. I maten. I jorden. I luften. På marken.

Så självkart. Vi kan inte ens föreställa oss hur det vore att leva utan att ha den tillgång på vatten som vi har. Att det är ett problem är inte mycket att tala om, det är det – men inte i Sverige. problemet finns i länder som inte har samma naturliga tillgång på vatten som vi har och som inte har samma infrastrukturella möjligheter att rena vatten. Vi har ju avlopp, vilket inte är en självklarhet överallt, vilket gör att det inte går att dricka vatten i floder/sjöar även om det är sötvatten.

Se gärna på denna kortfilm: http://www.youtube.com/watch?v=HW5eBfZhE4M (2:31 min).

Mängden sötvatten är starkt begränsad och av den mängden så är stora mängder kontaminerat vatten – vilket leder till att ca 8000 (jupp, åttatusen) barn dör varje dag (jupp, även idag) på grund av att de inte har tillgång på rent vatten. Det är ungefär 750 miljoner människor på jorden som lever utan tillgång till rent vatten, det är de – och deras barn, som främst dör av denna anledning. Men vad gör man när man inte har druckit på dagar? Man dricker det vatten som finns, rent eller inte…

Tyvärr spelar det ingen som helst roll för dem om vi sparar på vårt vatten eller inte. Det är en fråga om ekonomi och infrastruktur. Jag kommer att skriva inlägg som behandlar det senare men inte idag. Vad sa jag? Spelar det ingen roll om vi sparar vatten eller inte? Det gör det väl?

Nja… Det beror på vart vi får vårt vatten ifrån. Bor man med egen brunn/i skärgården eller liknande så är vattnet begränsat (mer än kommunalt vatten i samhällen i alla fall). Jag utgår från det som gäller de flesta hushåll i Sverige, inte de som har ”speciella” förhållanden. Skulle vi, i det extrema spara på allt vatten så skulle det vatten som kommer in till reningsverken att vara mycket mer koncentrerat, nu är mycket av det som kommer dit faktiskt relativt rent redan innan det renas. Kallvatten är också väldigt billigt (eftersom vi har ett överskott på vatten i Sverige, jag ska inte gå in på nederbörd/evapotranspiration, ni får tro mig om ni vill) och det är det faktiska att rena vattnet och att få fram det till kranen som kostar, inte själva vattnet. Den kvalitet som vi har på vårt kallvatten är fantastisk och det är svårt att få lika rent vatten någon annanstans (här vill jag dock påpeka att det finns en del skadliga ämnen i vatten som inte renas av reningsverken, vill man bli av med dem så finns inget annat att göra än att köpa en ordentlig vattenrenare). Köpevattnet är inte bättre utan snarare sämre, men jag kommer till det i slutet.

Det man däremot bör tänka på hur man använder är varmvattnet. Kallvatten kostar i snitt ca 1 öre per liter. Snittpriset på vatten till kranen är ca 7 öre per liter så varmvattnet är mycket mycket dyrare. Det finns inte samma krav på att varmvattnet ska vara rent utan räknas inte som drickbart. Man skall inte dricka varmt kranvatten. Det varma vattnet gör att varmvattenledningarna har fällt ut mycket mer tungmetaller och bakteriefloran är mycket högre (det är krav på att varmvatten skall vara 55-65 grader varmt för att döda bakterier, men det är när det skickas, det ljumma vatten som finns i ledningarna på morgonen håller en underbar bakterietemperatur… Betänk att jäst som man bakar med mår bäst av fingervärme…). Så drick det billiga, kontrollerade och goda kallvattnet.

Sen finns de som envisas med att dricka flaskvatten…

Vad kostar en flaska vatten? 15-20 kronor? Så 30-40 kr per liter…? Bara där drar jag i bromsen. Sen har vi all miljöpåverkan med plastflaskor (ja, det finns pant och återvinning men inte i relation till hur mycket plast som hamnar i ekosystemet), transporter av flaskor, fabriker, kemikalier som krävs för att vattnet ska hålla utan att bli dåligt i flaskorna i några månader etc. I Sverige är det bland det mest onödiga att lägga pengar på, flaskvatten. När det gäller bubbelvatten så sparar man in en kolsyremaskin rätt fort i jämförelse med att köpa kolsyrat vatten. Läs gärna på Ramlösaflaskorna… Där står det att man ej bör ge Ramlösa regelbundet till barn under 7 år… Det finns för mycket gifter (främst flour – jag ska inte gå in på flourdebatten, men flour är giftigt och anledningen till att du inte skall svälja tandkrämen) för att barn ska dricka det vattnet.

Vill ni veta mer så räcker det med att Googla snabbt eller ställa en fråga här så ska jag svara om jag kan.