Om dagens debattklimat

Jag hade ett trevligt samtal med en vän idag. Min vän och jag tycker inte helt lika i alla frågor och det är alltid lärorikt att få sina tankar ifrågasatta. Nu orkade jag inte ta det hela via internet så det blev ett telefonsamtal. Många frågor han diskuteras och min vän insåg att jag inte är en av de ”godtyckligt goda” som tycker som jag tycker baserat på rena floskler. Jag ska försöka förklara.

Invandring, migration, islam, feminism, kolonialism, sexualitet, rättvisa, ekonomi… Det finns många saker som jag debatterat genom åren och jag har ibland gjort mig några fiender. Det är ok. Konstigt vore det annars.

Det är två saker som verkligen stör mig i debatten. Dessa två ska jag nu ta upp.

1. Att de som ser sig som antirasister/goda/etiska etc. är så jävla snabba på att påpeka fel hos de som strider för samma sak som de själva. Vafan är grejen med det? Så länge det inte är en uppenbar kränkning eller generalisering utan mer att något angrips på fel sätt så huggs det. Feminister med snopp genomför mansplaining, vita antirasister ska minsann hålla käft etc. Ärligt talat. Skärp er. Försök att se vad som stämmer, påpeka gärna saker som kan vara kränkande (det är oftast omedvetet) och visa att vi står på samma sida. De rasistiska grupper som jag valt att gå med i (för att se hur de diskuterar) har en sak gemensamt: De trycker inte ner varandra. Så länge vi fortsätter inbördes pajkastning så kommer antirasism och arbete för jämlikhet att gå otroligt långsamt. Förklara vad som kan vara problematiskt och hjälp varandra att diskutera på ett sakligt och fruktsamt sätt – idiotförklara inte människor som har intentionen att göra gott. Det sker för ofta och leder bara till splittring.

2. Att diskutera ”svåra frågor”. Kan ju bli lite som att jag säger emot mig själv nu… men ändå inte. Det finns många frågor som faktiskt behöver diskuteras utan att värderingar ska behöva flyttas in i debatten. De som följer denna blogg är väl medvetna om hur jag ställer mig mot rasism och dylikt – annars kan ni ju läsa lite olika inlägg här.

Vi behöver diskutera hedersvåld, antisemitism från muslimskt håll, subkulturer, integration, krav på immigranter, migrationskvoter, åldersbestämmande, rasism, nazism, kränkningar, rättigheter, jämlikhet, patriarkat, makt etc. Det är saker som måste få ha plats i den offentliga debatten. Problemet är att det är väldigt få som tar tag i dessa frågor på ett sakligt sätt. När någon delar en artikel om hedersvåld så är det gärna från en sida med kopplingar till högerextremism, vilka använder sig av uttryck som jag absolut inte kan stå bakom. Även om sakfrågan behöver få sin plats i det offentliga rummet så går det inte att föra diskussioner med kränkande epitet som grundbult. Semantik spelar roll. När det gäller ”vanliga” informationskanaler så tas sällan problem upp. Det är ett problem.

Att det sedan inte är så jävla svårt att identifiera problem är en annan sak. Det kan ju de flesta göra. Att sedan försöka lösa problemen utifrån den verklighet vi lever i är en helt annan sak. USA har fått en ny president som skiter i att lösa problem utifrån hur världen fungerar. De högerextrema jublar, de vänsterextrema jublar, rasisterna jublar och resten av världen hånar. Skillnaden mellan tidigare politik (säg senaste 20 åren) är inte gigantisk utan det handlar om HUR Trump uttalar sig och för sig i det sociala rummet. Obama kom undan med mer för att han kunder bomba skiten ur Mellanöstern och se ut som att han var tvungen till detta. Om Trump infekterar relationer som varit uppbyggda länge (säg med Kina) så räcker det med handelsembargon för att störta det amerikanska imperiet.

Så snälla. Ha överseende med de som vill väl men som inte förstår att de inte har riktigt bra koll på vad de gör. Om du är osäker så lyssna på kritiken och värdera, gå inte in i försvarsställning direkt. Om du medvetet försöker stigmatisera en viss etnicitet eller religion så får du räkna med mothugg av oss som tröttnat på att detta får ta så mycket plats i den offentliga debatten. Om du skriver/pratar/uttalar dig i ”vanliga” informationskällor: var inte rädd att ta svåra frågor men gör det utan värderingar och kränkningar så kan vi kanske komma någonstans och inte släppa den sociala makten till rasisterna.

Kommentera gärna men försök förstå vad det är jag vill ha sagt först…

/

Andreas

Annonser

Den som söker den finner…

Den som söker den finner. Så brukar det låta och det ligger en stor mängd sanning i detta. Den som söker efter mönster i sin omvärld kommer att finna mönster – från rasism till genus och varför samhället ser ut som det gör. Det som skiljer en lös åsikt från en verklig problematisering är just att ta upp olika perspektiv för den tes och/eller slutsats som sedan ges. Den lösa åsikten behöver inte stå till svart för vilka källor som ligger bakom åsikten eller hur representativ/överensstämmande med verkligheten åsikten är. Sedan går det bra att dunka på med många sådana åsikter och sprida ett ”budskap”.

Jag har arbetat nära en sida som heter ”Motargument.se” där en hel del myter och felaktigheter tas upp. Viralgranskaren brukar också knäcka myter och reda upp felaktigheter. Det är ett massivt arbete bakom detta men problemet är att de människor som skulle behöva ta till sig av informationen har slagit dövörat till. Det uttalas som ”vänsterflumfeministpropaganda” och sedan är det bra där. Men jag vill tro att det finns en större del människor som ändå vill ha någon form av objektivitet. De som aktivt är ute och söker efter information. Den som söker den finner…

För inte så länge sedan så delades det en text om hur sharia-poliser var lagliga i Tyskland. Grunden ska ha varit att de som greps, iförda västar med texten ”sharia police”, blev friade. Det var inte olagligt att bära dessa västar… Snabbt skrev ett inlägg som delades friskt och helt plötsligt såg det ut som att det var lagligt att islamistiska extremister fick gå runt och döma folk inom lagens gräns. Något som den något källkritiska individen avfärdar snabbt men som ändå fick spridning med ”Så hemskt, snart har vi det i Sverige”. Vad…? Folk som går i reflexväst med diverse budskap? Folk som beter sig risigt och dömande? Så fort något kommer upp om att det är rätt långsökt så dör diskussionen ut. Till förmån för en ny… Lika tramsig.

Den som söker den finner…

Ja… Den som söker efter information om hur dålig integrationen är, hur mycket problem det finns i landet eller hur mycket pengar vi skulle spara om vi stoppade all invandring, alltid, kan hitta information som stödjer detta. Kanske inte helt korrekt info, eller relevant, eller överhuvudtaget kopplad till verkligheten men informationen finns. På samma sätt går det att hitta sidor som inte på något sätt tar upp det negativa med att vi i Sverige tänker att vi ska integrera alla på samma sätt, oavsett varifrån de kommer eller vilka konflikter som kan finnas från olika hemländer. Det finns många medier som inte tar upp problem med att blanda olika muslimska grupper, folk från samma inbördeskrig eller olika kulturell bakgrund i samma hyreshus i en förort. Vi väljer så klart var vi tar vår information ifrån och vilka det är vi litar på. Så oavsett vilken ståndpunkt det är vi vill visa så kan vi se till att finna stöd i den. Den som söker den finner…

Den väsentliga skillnaden är dock om vi söker efter lösningar. Om vi vill tro på det positiva och se till att överkomma de hinder som faktiskt finns. De som enbart söker stöd i det negativa kommer kunna finna det. De som ser förklaringsmodeller som går ut på att ställa svaga grupper emot varandra, för att de ska kunna fortsätta vara nertrycka i leran, utan att fundera över var den stora pengapungen ens finns. De som förkastar forskning, journalistik, logik och medmänsklighet kommer att kunna finna vatten till sin kvarn. Den som söker den finner…

Men tänk om frågan var föräldraskap. Tänk om all din kunskap och alla dina känslor kring föräldraskap kom från sidor som enbart tog upp det negativa. Sömnlösa nätter, oro inför allt, mobbing i skolan, kiss i sängen, konstiga sjukdomar, syskonbråk, krävande barn, aldrig få vara ifred, skolångest, social samvaro, den där jävla datorn/telefonen/paddan, vilka kompisar har hen, mer oro, fylla, duger jag som förälder, vilka regler gäller, droger, sex, barnbarn, skilsmässa, curla, pengar, älskar mitt barn mig…

Eller vad det nu kan vara som kan vara negativt med barn. Tänk om detta är allt du söker om barn. Om detta är din inställning till barn, vare sig du har barn eller inte, och detta är synen du har på barn och föräldraskap. Det är ju inte fel. Men heller inte hela bilden av föräldraskapet (även om det ibland kan kännas så… kanske…). Den som söker den finner…

Den som söker efter hur mycket skit det finns i världen kommer också att hitta en stor del av den skit som finns i världen. Om vi nu ska plocka in det där vattenglaset som är halvfullt eller halvtomt så slutar det inte bara med att personens glas är halvtomt. Den del som är full, är full med skit…

Den som har ett halvtomt glas som är fullt med skit har till stor del sig själv att skylla… Letar du efter skit så är det vad du komma att ha att fylla livet med.

God fortsättning och ta hand om dig!

Länk till Motargument.se

Länk till Viralgranskaren

Ondska i sagans värld

Vi, eller jag i alla fall, ser med förskräckelse på omvärlden och ser hur den så kallade polariseringen tilltar för fler och fler frågor och delar befolkningen i ett svart/vitt tänk som verkligen kan leda till stora konflikter. Vi har ökade sociala och ekonomiska klyftor, ökad segregation och fler människor som hamnar i marginaliserade grupper.

”Att vara marginaliserad innebär att individen inte på egen hand kan förändra sin livssituation till det bättre” 

De människor som anser sig tillhöra den sociala normen (har en helt ok livssituation) kan antingen se till att de människor som inte har en självklar plats i samhället blir inbjudna eller så kan vi välja att stänga dörren och leva i någon form av parallellsamhälle, där klass och etnicitet styr vad vi tillhör (kanske också kön men där är det främst skillnader inom de olika grupperna – en ”vit” rik kvinna har mer social makt än en ”svart” fattig man). Det finns politiska och samhälleliga krafter som drar i denna polarisering allt vad de kan för att flytta makten än mer åt de som tillhör en viss etnicitet eller de som redan nu har den befintliga makten. Historiskt sett har resultatet blivit krig/konflikter/revolution, vilket är vad som händer när någon/några blir förtryckta för länge…

Vi kan dra en parallell till sagornas värld för att se på ”skurken” och dennes plats i samhället.

Vi kan börja med Bamse där vi har den nedrige Vargen, som pendlar mellan att vara snäll och vara riktigt elak. I flera av berättelserna är Vargen elak för att han inte får vara med de andra och det är en form av avundsjuka som gör att han stjäl julklappar eller karameller… Bamse säger ”Ingen har någonsin blivit snäll av stryk” och tar med Vargen vid julfirandet. När Vargen får vara en del av helheten, av vännerna, så ”blir” han snäll.

I ”Folk och rövare i Kamomilla stad” så vill rövarna enbart få röra sig i stan som alla andra. De vill åka spårvagn och gå på gatorna. De vill vara en del av samhället. När de sedan får möjlighet att delta så visar det sig att de har drömmar om att hjälpa till och vara goda medmänniskor. Sagan slutar med att Kasper blir brandmästare, Jesper blir cirkusdirektör och Jonathan blir bagare. Det viktiga är inte deras yrken utan att de inte längre ses som något utanför samhället utan som en naturlig och välkommen del i helheten – ett mänskligt drag då vi är ett flockdjur.

Det finns flera exempel men det gemensamma är att de ”onda” befinner sig i periferin av samhället. Det är från periferin de utgör ett hot mot den rådande ordningen. de får inte vara med i den uppsatta ordningen, deras värde räcker inte till (enligt samhället eller enligt dem själva) för att få delta.

I sagan räcker det med att erbjuda möjligheten att delta. I verkligheten är det inte lika enkelt. Däremot har vi möjligheten att släppa in dessa människor, att se till att deras människovärde erkänns och att de får delta i den sociala samhörigheten på samma villkor som alla som redan är ”inne”.

Något som verkligen motarbetar detta är alla krafter som avhumaniserar människor på grund av etnicitet, klass eller kön. Att göra detta kan göras i syfte att ”nå ett bättre mål” eller ”stabilisera samhället”. Det enda som görs när människor får sitt människovärde ifrågasatt är att öka klyftorna och föra samhället närmre en konflikt. I sagan är det den lilla människan som kämpar mot den förtryckande överheten som är ”den goda”.

Förtryck och elitism har prövats tidigare. Det har alltid slutat på samma sätt. I misär.

Avhumanisering genom ”humor”

Om islamofobi

På senaste tid har jag befunnit mig i flera debatter kring den islamkritik som har tilltagit den senaste tiden, och då främst normaliseringen av att kritisera islam – som någon form av folkrörelse.

Hur jag ställer mig till religion överlag har jag tagit upp i ett tidigare inlägg, där de viktigaste aspekterna är dessa:

”Något att komma ihåg är dock att religion fyller ett syfte, speciellt för de som tror på den. Som jag har uppfattat det så finns det några saker som är gemensamt för de flesta religioner:

  • Trygghet i livet
  • Mening med livet
  • En tro på liv efter döden
  • Upprättelse för ett liv i dygd
  • Hopp när allt känns hopplöst
  • Glädje i gemenskap

Sen finns en användning av religionen som också följer med, för de flesta religioner:

  • Maktmissbruk av människor som påstår sig företräda religion för att kunna styra över andra människor
  • Se till att regler och lagar följs även när de världsliga resurserna inte räcker (tänk gud/gudar som Panopticon)
  • Använda religion för att främja vissa mänskliga beteenden (dygd, måttfullhet, vänlighet etc.)
  • Skapande av religiös tillhörighet, för att kunna definiera ett ”vi” och ”de” (tänk Israeliter och Filistéer i Bibeln, trots att alla är ”Guds barn…?)

Självfallet ska människor få tro på vad de vill. Min respekt för religion sträcker sig till de första sex punkterna. När vi är inne på de fyra sista så kan jag inte tycka att det är religionens (med dess företrädare) plats att befinna sig i den samhällspositionen. Som jag försökte visa med berättelsen så finns det inget unikt för en en speciell religion (inte världsreligionerna i alla fall). De är relativt lika och vill ge trygghet och normer för den som tror på religionen.”

Med det sagt ska jag nu välja hur jag ser på vissa typer av islamkritik.
Slår vi upp ”islamofobi” på Wikipedia så kan vi läsa:

”Begreppet islamofobi används som beskrivning av negativa eller kulturrasisitska generaliseringar kring kulturella särdrag bland muslimer, till följd av att muslimer betraktas som ett kollektiv med oförändliga kulturella särdrag istället för som individer från en rad skilda kulturer (det finns inte bara en muslimsk kultur).”

Det är just dessa kulurrasistiska generaliseringar som utgör skillnaden mellan att kritisera islam och att underordna sig en islamofobisk världsbild. Om en person betraktar muslimer som ett kollektiv, i anslutning till att de anser att detta kollektiv inte kan förändras så är det en, enligt definitionen ovan, en islamofobisk inställning.

Däremot finns det människor som gör skillnad på olika typer av muslimer eller olika syn på islam. I dessa skillnader synliggörs aspekter som kan strida mot ett visst lands (ex. Sveriges) lagstiftning eller de mänskliga rättigheterna. Att synliggöra dessa aspekter och verka för en förändring kring detta är inte islamofobi. Att kritisera sharialagar, homofientlighet, barnaga, kvinnoförakt/patriarkala strukturer, brott mott MR etc. är inte något som ingår i definitionen islamofobi. Det kan utan större problem skrivas som islamkritik och lär förmodligen inte stöta på några större mothugg (möjligtvis från islamistiska organisationer som anser sig ha tolkningsföreträde för religionen islam).

Det är just i generaliseringen som islamofobin gör sig gällande. Tillsammans med den kan även en rädsla för ett samhälle om ökat islamistiskt inflytande finnas, eller som det kan kallas ”ökad islamisering”. Den definitionen (islamisering) ligger också på gränsen då den indirekt anser att islam är homogen och utgör ett kollektivt hot.

Att sedan gå vidare och diskutera som att ”ökad islamisering” är ett överhängande hot, utan att specificera vad med islam och vilka delar det är som kan utgöra detta hot, så når vi just det generaliserande resonemang som utgör grunden i ”islamofobi”.

Det finns krafter i Sverige som verkar för att förändra islam för att mer passa in i ett mer sekulärt samhälle, precis som kristendomen gjort det senaste århundradet, i alla fall i de nordiska länderna, Västeuropa och stora delar av Nordamerika. I denna artikel är det kunskapen om att dessa människor finns som jag vill visa.

”Att religionen, i det här fallet islam, i viss mån förändras av det omgivande samhället och av den kultur som man lever i, är inte bara naturligt utan även nödvändigt, menar Tahir Selava.” – Länk ovan

På samma sätt går det att diskutera nödvändigheten av att reformera islam, precis som kristendomen har reformerats utan att behöva se sig som islamofob, där jag kan se flera goda poänger av Mohamed Omar. De konkreta saker som ifrågasätts är:

Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu? Och hur kommer det att påverka hur man ser på andra texter? Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla? Vilka nya kriterier har man för att bedöma äkthet?” – Länk ovan

Det är en avsevärd skillnad att då ifrågasätta och kritisera specifika delar av en religion, i detta fall Islam, mot att kritisera religionen som en homogen och stagnerad grupp.

Att spä på fördomarna om att alla som tillhör islam vill införa sharialagar eller att alla muslimer vill nedvärdera kvinnor bidrar enbart till att skapa rädsla i samhället. Att kritisera de islamska krafter som faktiskt vill radikalisera världen mot en religiös stat och då utifrån de aspekterna är något som vi alla både bör och får göra – i enlighet med etiska och lagliga rättigheter.

Att generalisera islam och se religionen som en homogen grupp, där gruppen då ska utgöra någon form av kollektivt hot är dock att uttrycka sig islamofobiskt.

Debatten om invandringens pris

Vi har i dagarna kunnat läsa ett utmärkt inlägg av Henrik Schyffert, där han talade till alla som tyckte att invandring var ”för dyrt”. Läs gärna texten här om du missat den.

Kritiken lät inte vänta på sig och det finns människor som (på riktigt) skrivit (sammantaget och med hårdare ord):

”Schyffert kan inte räkna, de arbetslösa, bidragstagarna, barnen och gamla betalar inte för detta så det är mycket dyrare för oss!”. Nå… Det första Schyffert gör är att ta den verkliga summan (de initiala kostnaderna, utan att lägga till det landet tjänar på skatter som inkommer när de som invandrat börjar kunna försörja sig) och 20-dubblar den…

Skulle vi hamna på de 12 miljarder han börjar på och att hälften (5 miljoner) av alla som bor här är med och betalar så landar vi på 2400:- per betalande (halva befolkningen) och år… Alltså kan de kritikerna stoppa upp sin kritik någonstans…

OECD menade att vi tjänar på att människor kommer hit och etablerar sina liv, inte så konstigt då det innebär att människor behöver köpa mat och saker – vilket är vad vår ekonomi baseras på (jag har kritiserat det rätt mycket så det får ni leta efter själva…).

Nu till det andra sidan av myntet. Vad kostar nu de svenskar som tagit del av det svenska skattesystemet från början.

Siffrorna är snitt för landet och källorna är SCB, SKL, Högskoleverket. Sammanställningen är från 2009 och länk till min källa hittar du här.

Grundskolan: 87 958:- per år

Gymnasiet: 100 249:- per år

Högskola (gäller inte alla): 69 029:- per år

Läkarstudent: Varierande siffror men runt 200 000:- per år

Det betyder egentligen ingenting och det är fler som gjort beräkningar (på fult friska barn utan behov av särskilt stöd), ex. Cornucopia som kommer fram till att en person som gått upp till högstadiet har kostat staten 2 503 200:- fram till nittonårsdagen…

Det gör att vi lägger ungefär: 5006 400 000 000/18 = 27 813 333 333 avrundat 28 miljarder per år för våra barn. I snitt… Och då ingår enbart barnomsorg och barnbidrag (beräknat på de 2 000 000 barn som finns i landet).

Det innebär att det tar ett par år innan ”svensken” har betalat tillbaks sin ”skuld”, ännu längre om den varit sjuk eller valt att studera på högskola/universitet.

Det finns också en beräkning där du kan se vad dina skattepengar används till, där går det snabbt att jämföra olika utgiftsposter. En snabb jämförelse (vid 25 000:- i lön) ger:

Migration, integration, jämställdhet 1500:- per år

Avgift till EU: 3000:- per år, Statsskuldsräntor: 1300:- per år, Lönebidrag och Samhall (ex. Fas 3): 1400:- per år

Och så vidare…

Jag har talat med en person som kom till Sverige för över 30 år sedan. Hen tyckte att det var riktigt dåligt att det inte talades om hur mycket hens generation har gett landet. Som högutbildad och talandes flytande engelska så flydde hen hit och började arbeta efter ett par månader. Tillsammans med många andra kunde de komma in i arbete snabbt och har utgjort en stor grundbult i vårt svenska välfärdssystem.

Så om det är kostnader som ska diskuteras så behöver en del jämförelser göras. Eller så kan vi bara inse att det är något annat som ligger bakom alla dessa röster om att vi måste ”stoppa den ansvarslösa massinvandringen”. En sak vi faktiskt behöver göra är att bättra på integrationen. Ja, det kostar mer. Initialt. Men om vi ska jämföra med vad vi lägger på de som föds in i vårt samhälle så är det en droppe i havet – och vi får igen väldigt mycket för den investeringen.

Kostnadsfrågan är svår att få bukt med och det beror på att det går att räkna på väldigt många olika sätt. Vi kan få fram hur mycket av våra skattepengar det är som läggs direkt på migration men inte hur mycket mer pengar som läggs på ökad infrastruktur eller ökade samhällskostnader. Vi kan se hur mycket pengar vi får in via skatter/moms etc. men inte vem det är som betalar in skatterna (är det första, andra, tredje, nittonde generationens invandrare…?). Vi kan inte se om företag skulle ha tappat kunder om invandringen inte fanns och vi kan inte veta om skatterna skulle ha kunnat sänkas om vi inte tog emot människor från andra länder. Det kanske är en vattendelare i landet men att ”stoppa/förbjuda/inskränka” brukar sällan vara en rimlig väg att gå. Att bjuda in/visa/inkludera kan vända nästan vilket fenomen som helst till näst intill odelat positiv. Vi behöver bjuda in men också våga ställa krav – krav som är rimliga (åtgärder som innebär att dra undan mattan för folk och sedan förvänta sig stordåd funkar dåligt) och som vi ger förutsättningarna att uppfylla.

Tidigare text om detta: Invandringens nettokostnader

Magin kring Astrid Lindgren

Jag har precis sett färdigt på den sista delen i dokumentärserien (3 avsnitt) om Astrid Lindgren. Min respekt för henne har tagit helt andra proportioner och inte helt oväntat för det sätt hon tagit sig an världen även utanför författarskapet. När jag såg färdigt det sista avsnittet så fick jag en nästan religiös upplevelse, vilket jag sällan får, och jag återkommer till det mot slutet.

Inlägget kommer kopplas till den svenska kulturen, vilket kan gå tillbaks drygt 1000 år (vilket är helt fantastiskt när vi tänker på det). Däremot kan vi inte tala om att det har varit särskilt bra för en vanlig person förrän efter andra världskriget. Innan dess var det kallt, fattigt och eländigt för de flesta i Sverige. Svårt att hylla den kulturen och att sträva efter att återgå till tidigare århundradens ”svenskhet”. På samma sätt fanns inte tanken på miljöproblem eller rasism tidigare eftersom Sverige var ett relativt ensamt land dit ingen egentligen ville flytta.

Astrid beskriver rädslorna hon hade under kriget och sätter ord på dem i en krigsdagbok (som jag gärna skulle vilja läsa). Människor med makt förtrycker andra människor, men med olika motiv. Ur det hela springer sagor som Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Hennes rädslor för förtryckare och samhällets faror får gestaltas genom våra kända barnböcker, där denna empatiska kvinna beskriver hur det kan krävas att goda människor utför onda handlingar för att försvara det som är rätt. För den som inte står upp för det som är rätt är ingen riktig människa. Den är bara en liten lort.

Astrid väljer att inte förklara varför det är fel att slå och kränka barn, eller varför människor ska ha lika värde och bli behandlade med respekt. Hon behöver inte statistiskt säkerställa varför rasism är dåligt eller hur det kommer sig att vi inte ska låta välfärden blöda. Hon ställer sig på samma sida som Linje 3 (emot kärnkraft) eftersom det inte är ett hållbart och säkert alternativ, inte då och såhär i backspegeln kan vi se att hon hade rätt. Vissa saker ska inte behöva förklaras – det är bara så att vi ska skydda dem som förtrycks och stå upp för alla som inte kan föra sin egen talan.

Det finns få saker som har präglat det ”svenska kulturarvet” så mycket som Astrids litteratur. Det finns få författare som tydligt har stått upp för den svages rätt, för den kvinnliga emancipationen, för allas lika värde och för sunt förnuft. Det finns få författare, eller andra vuxna för den delen, som har hyllat barnens klokskap och som gjort de starka flickorna till norm. Inte bara genom Pippi utan Madicken/Elisabeth, Ronja, Kajsa kavat, bullerbybarnen, Lotta, barnen på Saltkråkan och Ylva-Li visar hur starka flickor har en självklar plats i samhället – även om de är starkt normbrytande.

Samtidigt har hon problematiserat de svåra sociala förhållanden som barn i samhället står inför med föräldrar som kanske inte klarar av att hantera sina barn eller som har problem med droger/är sjuka eller frånvarande. Hon visar hur den starke kan hjälpa den svage genom att bara finnas till hands och stötta den som behöver stöd. Hon visar hur ondska förgör den onde mer än de andra och vilka konsekvenser det ger för samhället.

Finns det något i det svenska kulturarvet som jag gärna är med och sprider så är det Astrid och hennes ord, jag är gärna med och sprider det men jag vill också värna om att det inte försvinner från våra tankar och sinnen.

Jag talade om en nästan religiös upplevelse och den går ut på en tydlig bild av onda och goda krafter som använder mänskligheten som spelbrickor i sin kamp om makt. Det finns människor som, genom sina handlingar, verkar för något gott och de gör det i liten skala och i stor skala. I stor skala har vi Moder Teresa, Gandhi, Lindgren, Malala, Schindler etc. På samma sätt finns de som verkar för det onda och där har vi människor som Hitler, Stalin, Pol-pot, Breivik etc. Dessa människor ÄR inte onda eller goda men kan utföra handlingar som på det stora hela kan anses som onda eller goda. Förmodligen anser de alla att de gör det de gör för att de tycker att det är rätt väg att gå och att de agerar utifrån ”det goda”. När jag tänker kring Astrids böcker så är det just detta jag tycker mig utläsa mellan raderna…

Tyvärr verkar det som att mänskligheten än en gång verkar genomlida en period där de onda får mer makt och kan agera utifrån en position med mer makt. Självfallet anser jag att jag står på de godas sida men det är ju bara min egen uppfattning som ger mig rätt eller fel. Däremot står jag upp för att inte kränka/skada/döda oskyldiga människor – vilket ändå fungerar på ett rent etiskt plan. Vi som vill att stoppa maktmissbruk behöver stå upp, enade, mot rasism, nazism, diktatur och makthungriga religiösa extremister. De agerar efter samma premisser och agerar genom att sprida rädsla för vår näste (vår ”näste” är alltså de människor som finns i vår närhet). När vi blir misstänksamma och missunsamma mot våra medmänniskor så vinner den onda sidan lite mer mark (så ser jag på det). Det gör att det blir än viktigare att stå upp för lika värde, att verkligen fundera varför vissa grupper an människor trycks ner av vissa organisationer (religiösa/de med fel religion/de med viss hudfärg/viss sexuell läggning/visst kön/viss klass/funktionshinder etc.). Och bekämpa orättvisorna. För om vi inte gör det så är vi inga riktigt människor – då är vi bara små lortar.

Slänger också in en länk till Svt:s serie ”Fosterland”

Nu räcker det med daltandet!

Vi är så demokratiska att det nästan bli läskigt. Inte positivt på det sätt att vi låter alla komma till tals utan på ett sätt som gör att vi inte ens kan sätta ner foten mot rasism och kränkningar utan att ifrågasätta oss själva om vi inte ”överdriver lite”. Svaret är nej. Nej vi överdriver inte när vi blir illa till mods när vi läser det våra ”vänner” delar på Facebook. När vi läser om, eller hör jargongen i vårt eget sociala sammanhang. När människor som hörs och syns får kränka andra människor och ivrigt påhejas av likasinnade. När en moské brinner så är det inte huruvida branden är anlagd eller inte som skrämmer mig (eller jo… lite…). Det är hur människor reagerar på det hela.

Vi överdriver lika mycket som den partner som får en hurring av sin respektive då och då. Vi ska skämmas lika mycket som ett barn som blir misshandlat av sin/sina drogpåverkade föräldrar. Vi bör skuldbelägga oss precis lika mycket som den kvinna som blivit våldtagen på en fest.

Det hävdas yttrandefrihet titt som tätt men den gäller bara om du inte kränker någon. Kränker du någon så har du ingen rätt att uttrycka din åsikt. Det är lagen. Förutom allt tok som skrivs på diverse bloggar och sidor som förhärligar rasism och xenofobi (och islamofobi) så finns alltså ett gäng politiker som uttalat sig kränkande och våldsförhärligande. IRM har listat några: IRM listar SD och jag har skrivit om det tidigare.

Och nej. Du får inte uttrycka dig nedsättande om olika etniciteter, religioner, folkgrupper etc. utan att kallas för det du då blir: rasist. Detta var en självklarhet när jag växte upp men det börjar ruckas på dessa ideal. Självfallet går det att diskutera de flesta frågor, konstruktivt och sakligt. Men att uttrycka sig rasistiskt är inget som vi bör tolerera. Det är dags att sluta dalta med de främlingsfientliga åsikterna och helt enkelt säga stopp. Diskutera, ja. Kränka, nej. Självfallet.

Det är dags att reagera med lite sunt förnuft och säga ifrån. Det finns diskussioner om invandring och integration, som inte är rasistiska. Faktiskt…

Gnäll

När det gäller integration så skrevs en krönika om kostnader: Invandring är en investering. Jag har också tagit upp detta i ett tidigare inlägg: Invandringens nettokostnad. Främst förespråkar jag en samhällsomställning som ger möjlighet att lösa många integrationsproblem, men det krävs ganska mycket innan vi kan komma dit och det kanhända att jag är lite väl visionär (eller naiv som vissa skulle säga): Integrationsomställningen.