Den trasiga rättsapparaten.

Jag vet inte om det finns någon som på riktigt tror att det svenska rättsväsendet är en fungerande och icke korrupt verksamhet. I många fall kan det vara så enkla fall och riktiga erkännanden att det inte finns några egentliga orsaker att tvivla, må så vara hänt.

I andra fall, som en av Sveriges (om inte DEN största) största rättsskandaler om den psykiskt sjuke Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han egentligen heter innan morden och efter 2002, så hopar sig tvivel…

Kort om fallet:

En massa mord mellan 1964 och 1993 (ca 30) erkänns av en psykiskt sjuk man (Quick) under 1990-talet. Vissa av morden som han erkänner kan direkt strykas eftersom det inte finns någon rimlighet i att han skulle kunna ha utfört dem. Däremot blir han fälld för 8 av dessa fall. Därför att han erkänt. Men…

För att dömas för mord måste det vara ”utom allt tvivel” att mordet utförts av gärningsmannen. I Quickfallet så fanns inga bevis, inte ens någon teknisk bevisning. Inga vittnen. Ingenting som styrkte att han hade varit inblandad i något av dessa mord.

Vad som däremot händer är att åklagare bli befordrade, poliser likaså. De anhöriga till offren blir vilseledda eftersom det inte var rätt (förmodligen) gärningsman som utpekades. Som i fallet med Johan Asplund.

Skulle det nu vara så att någon inte är nöjd med hur rättegången och polisens arbete har gått till så går det att överklaga. Det finns bara en liten hake… De som tar emot överklagan kommer att vara samma instans som genomförde utredning och rättegång första gången. Att de ska lägga en massa resurser på att verkligen söka efter eventuella felaktigheter, felaktigheter som skulle kunna vara förödande för karriären, är nog rätt små.

Fallet Quick är fortfarande intressant och det står massor om det i färska tidningar. Läs gärna och begrunda den svenska rättsapparaten…

Annonser

Är media makt eller har makten även makten över media?

”Journalism is printing what someone else does not want printed. Everything else is public relations” – George Orwell

Det finns några saker som skall definiera vad journalistik är. Bland dem så återfinns att ”hålla sig fristående från dem som skall bevakas” och att ”agera självständig bevakare av makten”.

Kan det vara så? Är det så? Jag tror att det en gång i tiden var så men att det komplexa maktsystem vi har, med företag som makthavare och politiker och media som dess riddare inte kan förlita oss på att det finns någon egentlig journalistik kvar. Det är ju sagt att journalistiken skall bevaka makten. Men vem bevakar bevakarna?

Den officiella makten finns inom politiken, många gånger finns dock den reella hos företagen. Även makten över media. Det är enorma pengar som pumpas in i varumärken och hur vi skall se på dem. Varumärken för att sälja, produkter eller ideologier. Det är inte säkert att de med minst skelett i garderoben är de som kommer lindrigast undan i mediadreven. Däremot kommer ofta den som betalar bäst undan.

Se filmen ”Bananas!*” till exempel. Där ser vi hur ett gigantiskt företag är nära att få sin vilja igenom, trots det vidriga som avslöjas om dem och hur de agerar när det börjar krypa fram.

Tänk på vem det är som skriver det du läser och ser. I vilket syfte och vem som annonserar i tidningen/tv-programmet. I Sverige är vi rätt bra på att kritisera det vi ser och hör, jag hoppas att vi fortsätter med det. Det finns många åsikter och mycket ”fakta” som kan presenteras på väldigt många olika sätt.

Vetenskap och statistik är inget som är satt i sten, någon människa ligger bakom dessa saker och rikt för fel (medvetna eller omedvetna) är alltid närvarande.

Kritisera allt. Granska allt. Lita på ditt sunda förnuft.

Bostadsrätternas falska rikedom

Vilka risker finns det med att, som de flesta svenskar, inte äga någonting? Jag skall se om jag kan beskriva ett tänkbart scenario som jag inte tror ligger så långt ifrån en nära förekommande framtid. Detta är en fortsatt tankegång från ett gammalt inlägg.

Så, med tanke på att att vi inte äger så mycket utan istället har skulder till banker för diverse saker som bostad, bil och lösöre så är det inte vi som äger något. Jag vill fokusera på bostäder. Några begrepp är länkade till Wikipedia, inte för att det är den bästa informationskanalen, utan för att det mesta stämmer och är lättöverskådligt.

Du har en lägenhet i Stockholm. Den köpte du för 1 200 000:-. Det är ganska billigt i jämförelse med vad lägenheter och framför allt hus kostar i Stockholm.

Det är ganska låg ränta på bostaden. Räntan skall dock betalas och varje procentenhet i ränta motsvarar 1000:- per månad i ränteavgift 1 200 000/12 = 12 000:-. 12 000:- / 12 månader på ett år  = 1000:-/mån). Räntan ligger på knappt 4 % idag, drygt 4 % om den är bunden till 10 år… (vilket inte tyder på att det är beräknat att den skall gå ner, enligt mig).

Skulle nu Stefan Ingves få för sig att höja reporäntan för att förhindra inflation (vilket är vanligt vid en lågkonjunktur) så kommer även bankernas räntor att följa med. Det är viktigare att hålla inflationen kring 2 % än att hålla räntan nere. Eftersom de flesta, som jag tidigare menat, har mindre i tillgångar än i lån så är det bättre att räntan är låg, eftersom en hög ränta bara är bra för den som har lånat ut pengar… Inte för den som har tagit lånen.

Så… Lågkonjunkturen kommer. Vi har konsumerat för lite. Tillväxten avstannar. Spekulationerna görs inte i samma utsträckning. Marknaden vill inte investera på samma sätt som tidigare. Läget är instabilt. Reporäntan höjs. Inte så fruktansvärt mycket. Säg… 0,25-0,5 % per år. I 5 år. Bankräntan brukar väl ligga på ungefär det dubbla värdet och ökar med 0,5-1 % per år… Så på fem år har din boendekostnad gått upp med 2500-5000:-, Inflationen är dock densamma så du har inte fått högre lön… Pengarna är heller inte mindre värda utan du får lika mycket för 1000:- som du fick för 5 år sedan… Hur länge vågar du bo kvar?

Det kan börja med att några säljer. Du hör att priserna ligger ungefär på desamma som när du köpte. Det går itne längre att tjäna lika mycket på bostäder. Snöbollen börjar rulla (jag kommer inte att blanda in ränta och inflation här eftersom det då blir än mer spekulativt, men ni som hänger med kommer att inse att inflationen kommer att komma ikapp, hur mycket räntan höjs, om inte konjunkturen vänder – vilket den inte lär göra med de bostadskostnaderna).

Efter något år är du glad så länge du inte har gått back när du säljer lägenheten. I många fall kommer en försäljning att medföra skulder på hundratusentals kronor, till och med miljonbelopp (om lägenheten för 4 000 000 inte kan säljas för mer är ex. 2 900 000 på grund av den instabila marknaden). Då har du inte längre en lägenhet, med köpevärdet. Då har du lån på köpevärdet med en lägenhet som är värd mycket mindre. Vissa kommer inte ha råd att sälja. De som blir tvingade eftersom de inte har råd att bo kvar kommer att stå bostadslösa med jättelån. Samma person som för 8 år sedan hade en ”fin” 4:a innanför tullarna…

I dagsläget kan vi inte göra något åt saken. Vi kan bara hoppas att högkonjunkturen kommer. Att inflationen ligger kvar runt 2 % så att reporäntan inte behöver höjas. Att de som skapar pengar av pengar på våra börser fortsätter att omsätta i ett vansinnestempo ett tag till… Men hur länge går det? När är det inte längre lika lönsamt att investera i samma utsträckning. Hur mycket måste vi konsumera för att ha råd att bo som vi bor? Hur mycket pengar kan vi omsätta innan arbetsmarknaden hårdnar mer? Hur många arbetstimmar kan vi klämma in på en dag så att vi kan leva våra fantastiska liv?

EDIT: Reporäntan höjs i högkonjunktur för att ”kyla av marknaden” – jag skrev fel men låter det stå kvar så att orginaltexten finns kvar, se kommentarer.

Haters gonna hate – om de ”oviktiga” frågorna i livet

Med anledning av ett inlägg på Facebook som riktat sig till H&M där en fråga om deras katalog är ställd. Frågan är skriven på H&M:s facebooksida och är en fråga till H&M. I skrivande stund har frågan fått drygt 800 kommentarer, av varierande kvalitet:

http://www.facebook.com/hm/posts/10150997929725913?comment_id=22768230&notif_t=like

Diskussionen i sig leder ingenstans, vilket inte är frågandens fel. Däremot tycker jag att ett intressant fenomen blir synliggjort.

Till att börja med så vill jag ge en kort bakgrund till min väg till hur jag ser på vissa saker idag…

När jag var yngre så kan jag väl inte påstå att jag tänkte på genus eller könsmaktsordning. Det liv jag levde var nog och det fanns viktigare saker att tänka på. Ute i arbetslivet så märkte jag heller inte så mycket av könsmaktsordningen. Inte så mycket för att jag är man, tror jag, utan för att det yrke jag hade och de yrken som var i min närhet inte hade löneskillnader mellan individer. De yrkesgrupper jag rörde

De första terminerna på SU (Stockholms Universitet) var ett irritationsmoment eftersom det var helt tvunget att allt vi gjorde skulle filteras genom ett ”genusfilter” – så otroligt tröttsamt. De slängde in lite etnicitet och klass också men det fick hamna i bakvattnet. Jag var så irriterad på hela debatten att jag inte orkade ta in vad som sades eller vad jag läste. Däremot var jag ju tvungen att bli godkänd så jag skrev ihop saker som jag trodde att min lärare ville höra, lite som ett barn som har gjort något som föräldrarna inte tycker om och sedan gör vad som går att göras för att minimera skadan. När detta pågått nog länge och jag visste vad jag skulle skriva för att visa att jag ”fattat grejen” så började jag fatta grejen. Grejen är så jävla mycket större att jag inte fattar nu heller, den blir större och större för varje gång jag tänker på den…

Jag skrev för ett tag sedan detta inlägg:

https://andreasmeijer.wordpress.com/2012/07/14/den-antifeministiska-kvinnan-som-en-modern-husneger/

Där tar jag upp en sida av problemet. Sidan med de kvinnor som motarbetar ett jämställt samhälle. Men jag tror att problemet är mycket större än så. Och jag menar inte att skriva ett inlägg som i stort skuldbelägger kvinnan, vi bär alla vårt ansvar.

Det finns alltid de som kommer att håna debatten, som kommer att förminska debatten och som kommer att se alla aspekter om debatten från det specifika problem som för närvarande tas upp. Jag kommer, eftersom facebookinlägget handlade om det, att exemplifiera genus – det finns debatter om miljö, etik, normer, rasism, resurser etc. som kommer att bemötas på samma sätt. Genus är dock något som väcker känslor därför att vi inte kan fly från det faktum att vi är människor, oftast med kön, som lever med andra människor i ett eller flera samhällen. Andra saker kan du blunda eller dölja, till en viss gräns. Att det är en maktordning gällande etnicitet eller klass är heller inte något som gör att lika många ögonbryn höjs.

Så… Föreställ Dig en genusdebatt på ex. Facebook (behöver inte vara den ovan och det behöver inte vara Facebook). Det kommer att refereras till teorier, ultimatum kommer att ställas och påståenden kommer att ifrågasättas. Det kommer att komma kommentarer om hur onödig debatten över huvudtaget är. De argument som inte kan bemötas är de som i sig enbart förminskar att debatten ska finnas. Kommentarer som: ”orka, skaffa ett liv, hjälp u-länder, vem bryr sig” etc. är ju inte så konstruktiva. De för inget till debatten (som vill föras av några) och tycker en att debatten är menlös så är det bara att lämna den. Att kommentera nedsättande om debatten i sig har bara syfte att förminska den. Det tror jag till mångt och mycket beror på okunskap (vissa kommer att säga att dessa personer inte är intresserade, de som inte är intresserade kommer inte ens att se debatten så…), jag kommer till det sen.

När det gäller förminskandet som menar att det finns större frågor att brottas med så ser jag det svårt att tro att dessa personer ägnar sina liv åt detta. Skall vi dra det tills in spets så behöver vi inte förändra något i Sverige. Vi har inte högst kriminalitet eller barnadödlighet eller fattigdom eller förtryck. Vi har inte väpnade konflikter på våra gator, korruptionen är inte öppen och genomgående genom samhället, vi har sjukvård, skattesystem och infrastruktur. Följer en argumentet så borde vi dela med oss av vårt överflöd så att alla hamnar på någon form av halvmiserabel nivå där det är bränder hos de som har det värst som ständigt skall släckas… Enligt mig orimligt. Det står heller inte i paritet mot varandra att ägna lokala och globala frågor uppmärksamhet!

Jag nämnde okunskap tidigare. Med det menar jag att de, till synes (för vissa) triviala saker som får uppmärksamhet i samhället verkar ses på som isolerade händelser, av en del och främst av de som tycker att debatten är onödig. Jag är fullt kapabel till att välja att avstå från både Cars och Barbie (vilka verkar ha lyckats köpa och sälja tillbaka riktigt bra reklampelare i form av västerländska barn). Till och med isolerat så tycker jag att det är ett problem när små flickor blir ojade med på förskolan (”men stackars lilla gumman, har du ramlat”) medan pojkar får lära sig att vara tuffa (”såja grabben, upp och stå – det gick ju bra det där”). Barnen blir utsatta för det och ser det, varje dag, hela tiden och lär sig att inte ifrågasätta detta.

Kläder, färger, pronomen, löner, attityder, saker, bemötande, barnsånger, sagor, reklam, musik… – pick one…

Isolerat kanske allt inte har den största bäringen heller på min radar men nu vet jag ju att allt hänger ihop och blir därför upprörd över att ”krokodilen i bilen” och ”elefanterna på spindeltråden” ”Björnen sover” – björnen och ekorren som satt i en gran och hoppade från en tall är ”han”, samtidigt som ”Törnrosa” var ett vackert barn och ”Trasdockan” som sitter fint och blir uppläxad hur man skall se ut och föra sig är en ”hon”. I sig förmodligen inget som gemene man tänker på men genom att synliggöra ALLT som liknar detta så blir det rätt tydligt att vi inte bara ”är” kvinnor och män – vi blir det. En mesig (enligt vissa personers normer) man är en ”kärring” eller ”fjolla” i många, typiskt manliga sammanhang. En burdus och högljudd kvinna kan anses som ”okvinnlig” eller ”manhaftig”. Faller penisen av eller växer ut beroende på hur vi uppför oss – eller vad ligger bakom dessa epitet?

De som är emot att debatten skall föras verkar inte ha sett detta samband. De verkar inte bry sig om det och de vill inte förändra den rådande ordningen. Förändrar inte ordningen så finns det några (det finns många, många fler) saker som dessa personer då inte bör beklaga sig över:

  • att deras dotter/döttrar blir sexobjekt i samhällets ögon där flickans/kvinnans utseende är primärt och hennes person sekundär
  • att samma barn inte har möjlighet att tjäna lika mycket pengar som sina klasskamrater – därför att hon inte har penis (det var ju den enda skillnaden mellan kön, allt annat är dravel)
  • att kvinnor, eftersom de inte tjänar lika mycket pengar, naturligtvis är hemma med barnen och avstår sin personliga utveckling för att vara mamma – då familjen tjänar mer på att mannen arbetar (ja det är en personlig utveckling att vara hemma med sina barn men påståendet lyfter fenomenet något)
  • att du som pappa på samma sätt inte har samma naturliga rätt till dina barn eftersom detta är kvinnans sfär och det är på hennes nåder som du får tillgång till dina barn
  • att reklamen som visar kvinnor (till viss del män – men inte i närheten av lika stor andel), som till stor del (jag vet inte hur många, men jag hörde i Emma Wiklunds sommarprat att det var många) är retuscherade på bilderna (eftersom det säljer bättre än att visa hur kvinnor egentligen ser ut), och ger både unga kvinnor OCH män skeva bilder av hur en ”vanlig” kropp ska se ut.

Det går att göra denna lista oerhört mycket längre…

När jag går hårt på i genusfrågan så är det detta som ligger bakom det hela. Det är därför jag bryr mig om barnsånger, om kläder och så mycket som jag kan komma att tänka på. Det är därför jag fortfarande kommer på mig själv att se vad som har skapats av mitt sinne och formats av min omvärld, som inte har något med min penis att göra.

Jag skulle inte vara bekväm med att gå runt i klänning, eller att gå på stan och hålla en annan man i handen (möjligtvis på skämt) eller sminka mig. Det KAN jag göra – min penis stoppar inte mig. Men jag vill inte för det sitter så djupt i mitt sinne att jag inte har någon som helst lust – men jag vet varför…

Männen har tagit över några sfärer: matlagning, bakning, kläddesign etc. och som nu har blivit postmoderna machosaker att ägna sig åt… Det går inte att göra dem på samma sätt som samhället har sett kvinnan göra och ”som det alltid har varit” – i förbifarten och av nödvändighet. Jag får fortfarande höjda ögonbryn och ibland undrar jag om jag ska få applåder, för att jag har bakat kanelbullar…

För dig som orkar fortsätta läsa kommer nu lite om ordet ”hen”:

Jag anser att ”hen” är mycket användbart. Med tanke på alla värderingar som ligger i ett ”hon” eller ”han” (tänk på det jag just har skrivit) så tas mycket av förförståelsen (eller fördomarna) bort genom att inte ge mottagaren (oftast en läsare) en massa värderingar att lägga in i informationen.

När jag skriver om saker som händer i skolan så spelar det faktiskt roll om ”hen kom in och satte sig tyst på sin plats utan att ta ögonkontakt med någon” eller om ”han kom in och satte sig tyst på sin plats utan att ta ögonkontakt med någon”. Om ”hon kom in och satte sig tyst på sin plats utan att ta ögonkontakt med någon” så är det inte så konstigt eftersom ”tjejer är introvärta” och ska vara tysta i vilket fall. Är det en han så kanske han är mobbad och vill inte umgås med någon för att han inte vill ha stryk. Kommer däremot hen in så kanske, men bara kanske, en kan försöka förstå varför denne beter sig som den gör…?

Fråga gärna om Du vill ha min syn på hen utvecklad, det känns som att detta inlägg är nog långt…

EDIT: Mitt inlägg om HEN

Några djävulska stånd

Ståndsriksdagen avskaffades 1866. Innan dess så var det de fyra stånden som bestämde över Sverige, tillsammans med kungen. Inga andra hade egentligen några rättigheter och ordet demokrati var inget som var på tapeten. Detta var innan den industriella revolutionen hade omkullkastat det gamla samhället och tanken på en medelklass var otänkt.

I och med att Sverige industrialiserades så växte medelklassen och började ställa krav. I de fyra stånden fanns ingen plats för arbetaren. För den som kunde tjäna pengar utanför skrået, för entreprenören och den handlingskraftige. De kunde klara sig men inte ha någon makt. En förändring började när borgare, bönder och allmogen ville vara med och bestämma. Förändringen kom inifrån (ståndsriksdagen) men med starka påtryckningar utifrån. Även om borgare och bönder representerades i riksdagen så var det inte i paritet som den makt som präster och adel hade.

Usch vad gammalmodigt… och mossigt… och omodernt… eller?

Ståndsriksdagen är faktiskt återuppstånden. Sedan några år tillbaka.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet (liberalerna) och Centerpartiet (Bondepartiet) skulle nog kunna representera denna gamla ”anrika” riksdagsmodell. Till det bättre tror jag inte. Dessa stånd tänkte inte på de som befann sig utanför ståndsriksdagen då och de tänker inte på de som befinner sig utanför nu heller…

Historien upprepar sig, fast i mer städad form…

”Djävulens största lögn var att övertyga världen om att hen inte finns”…

Medborgarlön – vad är det?

Tänk om alla bidrag skulle försvinna. A-kassa, socialförsäkring, sjukförsäkring etc. Tänk om den byråkratin skulle försvinna. Vad mycket.

Av den totala befolkningen i Sverige, i arbetsför ålder, så räknas 25 % (2012) som tillhörande ohälsosamma (dvs har plockat ut pengar från försäkringskassan). Det låter inte så mycket eftersom de flesta har varit hemma någon gång från jobbet. Oftast får man sjukpenning från arbetet, det räknas inte in. Det är bara den sjukpenning som har gått till försäkringskassan. Dvs. det som skattebetalarna står för.

I snitt så tar alla arbetsföra 19,5 dagar per år i sjukförsäkring… i snitt… De flesta gör inte det, men det finns många som får sina pengar från försäkringskassan. Betänk då de reformer som har satts in för att utförsäkra människor och dra in den hjälp som inte är direkt inkomst till dessa, ofta behövande människor. Det är 4 veckor per år, i snitt, för alla (men som självfallet inte tas ut av alla). De andra bidragen, som i sig kan skapa ohälsa, kostar väldigt mycket pengar och är osäkra för de som är beroende av dem.

Villkoren för CSN-lånen har blivit sämre, speciellt när det gäller återbetalningar, samt att det finns något som heter fribelopp (för att se till att de som studerar inte arbetar för mycket, då får de straff).

Det finns en tanke på något som heter medborgarlön. Inte på något sätt en ny tanke, men en tanke som inte har fått den genomslagskraft som den förtjänar. I korthet innebär det att alla vuxna medborgare får ett basbelopp varje månad (hur mycket kan variera beroende på vem det är som vill införa medborgarlönen, men runt 7000:- i dagens penningvärde ligger rätt bra till). Detta får alla. Sen går det bra att arbeta så mycket en har lust och ork med för att dryga ut inkomsten. Som ett komplement till det så skulle vissa kunna få högre ersättning på grund av att de inte har möjlighet att arbeta, då kanske inte med reda pengar utan med bostadsbidrag, mat etc.

Självfallet kostar detta mycket pengar. Det finns också kritik mot tanken :

http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/03/medborgarl-n-r-en-utopi

http://www.riff-raff.se/7/reform_valfard.php

Det finns rörelser, politiskt oberoende, som arbetar för att tanken på medborgarlön skall kunna bli verklighet:

http://www.medborgarlon.se/

De skriver lite luddigt om vissa fördelar och jag skulle vilja förtydliga hur jag ser på det.

Skulle man kunna ha samma lön med arbeta 75 % – 80 % av den nuvarande anställningen så skulle fler platser på arbetsmarknaden kunna öppnas. Det innebär i förlängningen att färre personer skulle vara arbetslösa och rena bidragstagare. För alla som får jobb tack vare detta så skulle de betala en del av sin medborgarlön genom den inkomstskatt som de arbetar in.

Den ohälsa och oro som det nuvarande socialförsäkringssystemet kan innebära försvinner eftersom de pengar som kommer är en rättighet som en inte behöver bevisa eller argumentera för – förbättrad hälsa i landet.

I och med att beroendet av lån (som är värre än de blancolån som lyxfällan varnar för) för landets studenter upphör och att de faktiskt kan ha så mycket extraarbete som de vill så kommer det inte att vara lika stor ekonomisk chock att studera – utbildningsgraden i Sverige ökar.

De (främst) kvinnor som arbetar oavlönat i hemmet kommer att få en egen inkomst utan att vara beroende av sin partner.

De som har egna företag kommer alltid att ha en liten trygghet i att det kommer att komna in en summa pengar varje månad, vilket gör att fler kommer att våga starta företag utan att riskera en längre tid utan inkomst (eller att behöva arbeta dubbelt).

Jag tycker att det verkar vara en riktigt bra idé att fundera på för vårt land, Du som läser får gärna kolla runt på nätet och återkomma med Dina synpunkter på medborgarlön.

Spelar källsortering roll…? Egentligen?

Antingen så är du aktiv inom miljörörelsen eller så är du en miljöbov. Så brukar det vara när samtalsämnet miljö kommer på tal. Det är dock inte så många som ”erkänner” att de inte bryr sig om miljön, främst eftersom det verkar vara lite jobbigt att källsortera, klippa bort fönstren från kuverten och skilja på kartong och tidningar.

Ett av problemen med miljöorganisationen är att det främst är den enskilde individen som skall stå för miljövalen. Självfallet, menar jag, så är det allas vårat ansvar att ta hand om vår miljö (eller åtminstone inte skräpa ner vårt närområde) men det är få morötter när det gäller att agera miljömässigt korrekt. Storföretag, organisationer och samhällsapparaten är inte särskilt miljöanpassad, speciellt inte på ett globalt plan. Spelar det då någon roll om jag kastar äppelskrutten i den bruna papperspåsen eller i soppåsen? Jag vet ärligt talat inte. Jag vill tro det. Men jag vet inte. Däremot är det den enskilde individen som skall vara ansvarig för jordens miljö. Vi skall källsortera, kolla upp våra matvaror, kläder, prylar, boenden och fan vet allt. Stat och företag behöver inte ta något ansvar alls, vi kan ju ”välja” hur vi konsumerar (förutom att det är ungefär dubbelt så kostsamt med miljöanpassade alternativ). Snicksnack, menar jag.

Tyvärr vinner politiska organisationer inte så mycket röster på att stå upp för ett fungerande miljötänk. Antingen skall partiet radikalt arbeta för att få bort allt miljövidrigt, helst imorgon, eller så ska partiet helt respektlöst slösa på alla resurser i vinstmarginalens namn. Att genomföra förändringar som faktiskt skulle kunna fungera och förenkla ett miljötänk, som fenomen, verkar inte vara på tal. Att det inte skall vara så förbannat svårt och krångligt att vilja ta hand om Moder jord.

Jag tror att det är fullt genomförbart att öka energibeskattningen för de företag och organisationer som direkt motverkar en bättre miljö. Samtidigt går det då att subventionera för de företag som arbetar för en bättre miljö Då försvinner den ekonomiska frågan för gemene man och de miljöfarliga företagen kommer att tappa mark.

De 5 % som generellt står för miljökostnader går att höja för somliga företag utan att det känns så hårt. Sker ett aktivt arbete för att verka mer miljömässigt så kommer ju ”straffet” att minska och de omkostnader som arbetet med miljöanpassningen kommer att kosta kommer att bekostas av företagets egna straffskatt – som då uteblir.

Går politiken i marknadens ledband, vilket är fallet idag, så kommer transnationella företag och andra stora aktörer att kunna göra precis vad de vill. Det är kvartalsrapporten som bestämmer – inte hur du och jag har det i våra liv. Det enda som får dessa företag att arbeta ”för miljön” är om det finns vinst att göra i samband med det. Lobbyismen kring vindkraftverken (ett inlägg om det kommer senare) är ett typexempel på vad som händer när det inte är miljön som finns i främsta rummet, utan företagsvinster. Men det är ju alltid ett problem med vem som skall ha koll på de oberoende kontrollorgan som skall se till att något utförs miljömässigt… Och vilket intresse dess finansiär har… I min mening bör det inte vara företagsdrivet utan statligt, för att kunna ha en chans att vara opartiskt.

Vad som är viktigt att komma ihåg är att ”vetenskap” och ”forskning” inte alltid har alla svar. Jag är övertygad om att människan är ansvarig för de förhöjda värdena av växthusgaser som har kunnat uppmätas enbart sedan slutet på 1800-talet (betänk den extrema industriella utveckling som skett). Däremot vet jag inte om det är det som orsakar extrema väder och om det kommer att leda till ödesdigra konsekvenser i framtiden. Men jag vill minimera risken för att vi förstör såpass mycket att det inte längre kommer att vara frågan om vi bör ta miljömålen på allvar eller inte, utan hur vi ska kunna klara av att upprätthålla någon form av liknande civilisation som vi lever i idag…