Stoppa utvisningen av Mehr Sahakyam

Detta skriver jag med anledning av en ovilja att kontrollera och följa Svensk och internationell lagstiftning, samt att Sverige kanske begår ett uppenbart brott mot de mänskliga rättigheterna. Personen bakom texterna heter Nils Henriksson och har startat en hel blogg enbart för att belysa detta ämne. Jag väljer att stå med på det öppna brevet nedan, vilket även du som läser är välkommen att göra – oavsett politisk inriktning eller annan ideologi. Kontakta i sådana fall Nils genom hans blogg: Stoppa utvisningen av Mehr Sahakyam. Brevet kan komma att korrigeras när det skicka ut till sina mottagare men detta ger fler chans att stå med och stötta innehållet. Som jag ser det så är det helt legitimt att hävda att lagen skall följas (varför jag sällan tar upp utvisningar etc.), däremot kan jag vilja förändra lagen… I detta fall har (som det verkar, vi får vänta på svaret) varken lagar, bestämmelser eller mänskliga rättigheter tagits med i beräkningarna.

”Mitt namn är Nils Henriksson.

Jag skriver till dig gällande en vädjan, inte bara för mig själv eller de inblandade offren, utan också för Sveriges trovärdighet som försvarare utav demokrati och yttrandefrihet.

Detta ärende som uppdagats mig tydliggör nämligen ett fruktansvärt maktmissbruk som i drygt fyra år ägt rum i skuggan av våra svenska myndigheter och som nu tillslut har gått så långt att det hotar att splittra en familj och att låta en förföljd förkämpe för demokrati kastas rakt i händerna på sina förföljare.

Det jag här är nödgad att berätta är en historia som tillhör en kategori av myndighetsbeteende som vi snarare generellt förknippar med totalitära diktaturer och svunna tider utav kommunistiska och fascistiska skräckvälden.

Det är därför mycket oroande att finna att något så som detta har kunnat inträffa idag i det Sverige vi lever och verkar i. Bakgrunden är följande: Klockan 07:00 onsdagen den 15/1 arresterades Mehr Sahakyam av tre poliser som tog sin in i hans lägenhet medan han och hans familj sov. Bägge barnen, en treårig pojke (född och uppväxt i Sverige, utan koppling till Armenien) och en åttaårig flicka, tvingades se på hur deras pappa togs ifrån dem med det falska löftet ifrån polisen att ”Vi ska bara tala med Mehr, er pappa kommer snart tillbaka”.

På grund av Mehrs arbete som journalist i Armenien har han och hans familj blivit förföljda och närtilll avrättad av regeringsmakten, och tvingats fly landet med sin familj, varpå de kom till Sverige 2009. Under dessa fyra år som förflutit så har de jobbat på sitt fall med migrationsverket som mycket tidigt beslutat att familjen inte varit i behov av skydd och därför måste skickas tillbaka till Armenien.

Argumentationen är synnerligen uppenbart förvrängd, även för sitt slag, då den i huvudsak bygger på att Migrationsverket framhåller att parlamentsledarmoten Levon Sargsyan som ligger bakom förföljelsen av Mehr och det mord på hans släkting Andrainik Babayn som utfärdats 2008 av fyra utav Sargsyans livvakter (varav en av dem dömts till sex månaders fängelse), är en enskild kriminell person som myndigheterna borde kunna skydda Mehr ifrån.

Det absurda är givetvis att varje människa med den allra ringaste uppfattning om internationell politik och Armeniens post-sovjetiska historia vet att Levon Sargsyan är en av parlamentsledarmoterna i den nuvarande armeniska regeringen. Detta är heller inte, ens för vem som helst med tillgång till en sökmotor, det minsta svårt att kolla upp om nu någon oklarhet i frågan skulle råda. Att Levon Sargsyan är särskilt ökänd för sin våldsamhet, även för att vara just en medlem ur familjen Sargsyan som länge styrt Armenien med järnhand, borde anses vara starka skäl till att bemöta detta med allvar.

Migrationsverket påstår alltså att detta om att Levon Sargysan skulle vara en ”enskild kriminell” är något Mehr har angivit i sin skriftliga berättelse till dem. Vid närmare granskning utav denna (se Mehrs egen historia till migrationsverket) så finnar man bevisligen att detta dock är en ren och skär lögn. Under torsdag morgon fördes Mehr till deportationsförvaret i Gävle där han fick löfte om att få stanna i tre veckor innan verkställandet av deportationen, under vilken utomstående inblandade skulle ges tid till att försöka få migrationsverket att ändra sitt beslut. Detta visade sig alltså likväl vara en lögn.

Mehr hölls fången i förvaret i mindre en ett dygn och klockan 06:00 nästa morgon, det vill säga idag fredagen den 17/1 hämtade gränspolisen honom från förvaret och satte honom på en buss emot arlanda, för att verkställa deportationen till Armenien. Jag han tala med honom en kort stund innan de avbröt oss och han fördes iväg.

Han berättade att han hade bett dem att istället skicka honom till Georgien, att det var vansinnigt att skicka honom till just det land där han hotas till livet av myndigheterna. Poliserna hade förklarat för honom att de förstod men att de heller inte tänkte ändra på detta. I nuläget är det oklart vart Mehr befinner sig. Vi har kontakt med släktingar och närstående på flygplatsen i Yerevan som än så länge inte sett honom anlända. Eftersom Mehr inte reser med pass och dessutom med poliseskort så är riskerna mycket höga att han kommer att utlämnas till den Armeniska myndigheterna vid framkomsten.

Att detta går emot både svensk lag om flyktingskydd, internationella mänskliga rättigheter och nu även FNs barnkonvention är att betrakta som högst allvarligt. Till det hör också att detta fall är en fråga om ett värnandet av demokrati och yttrandefrihet. Att deportera journalister som förföljts på grund av sitt arbete är emot alla riktlinjer och principer som Sverige uppger sig slå vakt om att följa.

Men genom att som här i detta fall vägra låta en förföljd och mordhotad journalist på flykt söka skydd i Sverige, så visar sveriges myndigheter ett mycket oroväckande exempel på att yttrandefrihet och pressfrihet i själva verket inte är att betrakta som mänskliga rättigheter utan som särskilda medborgerliga privilegier.

Svenska myndigheter har nu en mycket begränsad tid på sig att ta sitt ansvar för detta brutala maktmissbruk genom att sätta press på de armeniska myndigheterna om att inte låta någon skada ske emot Merh Sahakyam och visa att internationell bevakning över utvecklingen i ärendet råder.

Att beordra ett omedelbart tillbakadragande av utvisningshoten emot resten av familjen och kräva att Mehr så snart som möjligt skickas tillbaka till Sverige, genom att förslagsvis yrka på att han genom sitt äktenskap med Gayana Sahakyam är gift med en svensk medborgare, kan också vara den enda möjligheten för barnen att någonsin få återse sin far i livet – utifall att omedelbart uppehållstillstånd och medborgarskap tilldelas Gayana och de två syskonen.

All information om ärendet, inklusive all dokumentation kring det juridiska fallet med migrationsverket finns upplagt och kommer fortsätta att läggas upp på hemsidan ifråga:http://stoppautvisningen.blogspot.se/

Vi väntar mycket ivrigt på svar och uppföljande agerande ifrån er sida.

M.v.h. //

Nils Henriksson (Talesperson för Gröna partiet)
Andreas Meijer (Talesperson för Gröna partiet)
Ludvig Boman (Styrelseledamot för ung media)

Om ni skulle vara intresserade av att vara med och skriva på detta så kan ni nå mig antingen via facebook eller på min mailadress: nils.henriksson@grona-partiet.se

Eller allra helst på min telefon där jag svarar i princip dygnet runt: 0733824761

M.v.h. // Nils Henriksson

Annonser

Ett läsarbrev om rasism

Jag fick ett intressant PM i inboxen i morse. När det gäller liknande generaliseringar så vill jag säga att vi bör vara försiktiga eftersom det finns en stor fara i att klumpa ihop en massa heterogena individer till en homogen norm. Med smicker (hen tyckte att jag skrev en bra blogg) och en intressant slutsats kommer en dock långt. Hen ville att jag skulle lägga upp texten för att denne inte vågade göra det själv. Vilket jag förstår, det är ett otrevligt nätklimat därute. Jag lägger upp den och skriver några rader om den efter citatet:

”När jag var ung på senare delen av 1970-talet och under 1980-talet så var det lätt. De fanns överallt och det var inte något fult att kalla dem rasister. Alla gjorde det. Såg man någon som gick omkring i tajta jeans (gärna svarta och med uppvik nertill) och hängslen om det var sommar eller puffjacka om det var vinter så blev man misstänksam. Hade de rakade skallar och kängor med hög (gärna vita snören) snörning så kunde man vara säker. Det var en tvättäkta rasist man hade framför sig. Läs mer