Om vinster i välfärden

”Men vinsterna inom välfärden behöver nödvändigtvis inte sänka kvaliteten på verksamheten – den kan till och med bli bättre och mer effektiv!”. Så kan det låta när röster som försvarar vinster och vinstuttag i välfärden får komma till tals. Personligen har jag tyckt att vinsterna inte var något problem utan att det var vinstuttagen som var den stora boven. Jag har svängt. Vinsterna i sig är minst lika problematiska…

Artikeln

Jag ska nu kasta ut några citat från samma artikel, vill du läsa hela artikeln så hittar du den här: Djupa hål i sjukhusens kassor men de måste spara ännu mer. De som uttalar sig är (till yrket) VD:ar, ekonomidirektör, ekonomichef och sjukhusdirektör – samtliga yrkesverksamma på sjukhus. Varför jag inte citerar forskare kommer lite senare.

”Nu ökar kritiken mot sjukhusens årliga effektiviseringskrav på två procent. – Besparingarna har nått vägs ände, nästan alla sjukhus går back, säger Peter Graf, vd för Tiohundra, som driver sjukhuset i Norrtälje.”

Färre men sjukare patienter, ökade personalkostnader och personalbrist är huvudorsakerna enligt sjukhusledningarna. Nu kräver vissa att det årliga effektiviseringskravet på två procent slopas.”

”– Man kan inte effektivisera så hårt år efter år. Nästan alla sjukhus visar röda siffror och då måste det vara ett systemfel. Frågan är om modellen nått vägs ände, säger Peter Graf, vd för Tiohundra i Norrtälje.”

”– Det är väldigt tufft att effektivisera med två procent så många år i rad./…/säger Hans Mirsch, ekonomidirektör på Danderyds sjukhus.”

”Anställningsstopp, restriktioner mot resor och utbildning och indragna tjänster blir konsekvensen när intäkterna minskar.”

”Personalbrist är främsta orsaken till varför patienter och därmed intäkter minskar. I år har man 160 färre anställda än förra året och ett stort antal vakanta platser.”

”– Jag håller med om att tumregeln om effektivisering har kommit till vägs ände./…/säger Birgir Jakobsson [sjukhusdirektör på Karolinska]”

Analysen

Och vad betyder nu detta? För det första ska vi ha klart för oss att de ”vinster” som görs inom välfärden (de som har blivit krav att skaka fram ur våra sjuka/gamla/elever) görs inte som i affärsvärlden. Det är inte en expanderad marknad och ett större behov/ökad konsumtion som ligger bakom ”vinsterna”. Det är regleringar/effektiviseringar och besparingar som skapar dessa ”vinster”. Varför jag kallar dem ”vinster” och inte vinster är för att det förvisso skapas ekonomisk vinst för investerare och företag, men knappast för patienter och arbetstagare inom dessa organisationer.

2 %! Så mycket ska sparas in på verksamheterna. Varje år. I näringslivet pratar vi om att öka omsättningen med ca 3 % för att gå runt och möta inflation, löneutveckling och den ekonomiska tillväxten. Det enda som skulle göra detta är om fler blev sjuka, men då skulle det enbart ge mer klirr i kassan eftersom mer pengar skulle delas ut från våra skattepengar – det är knappast en långsiktig vinst. Vi har nått en punkt där vi så smått börjar se resultatet av dessa 2 % per år.

Konsekvenser

Konsekvenserna av dessa besparingar brukar landa i att det dras in på personal, eller att personalstyrkan är så ”optimerad” som det bara går att vara. Att arbeta under så stressande förhållanden är inte helt rimligt, inte i längden, men just nu är besparingskraven helt avgörande för den fortsatta offentliga verksamheten. Något som har tvingats fram av dessa vinstkrav. När det gäller de inrättningar som driva av kommuner eller landsting så har de inte haft något annat val än att hänga med i ”vinstkravshetsen”, för att inte tappa verksamheten till förmån för de privata aktörerna. Eftersom det är budgeten som kommer först så blir verksamheten fast i en fixerad ekonomi, även om behovet är mer omfattande än vad budget tillåter. Den chef som äskar mer pengar är en chef som inte ”klarar sitt uppdrag” och kommer inte att få fortsätta som chef för verksamheten – budget först, oavsett vilka långsiktiga kostnader det får. Jag skrev om detta i relation till skolan men det går att applicera även här: Varför saknas det pengar i skolan?

Resultatet blir det jag skrev om i Den långsamma vårdskandalen.

Att den privata vården skulle innebära bättre vård är inget som finns dokumenterat. ett fåtal studier, som är mycket begränsade och som enbart visar privata vårdföretag i expansionsfasen (den tid som investerarnas pengar fortfarande är en del av verksamheten). Nobelpristagaren Paul Krugman har uttalat sig i frågan och säger såhär:

”Men att vinstutdelande vård har lika bra kvalitet som inte vinstutdelande vård är vad Nobelpristagaren Paul Krugman kallar en kackerlacksidé ( cockroach idea): ett uppenbart felaktigt påstående som motbevisats men som ändå dyker upp igen och igen – som kackerlackor veckan efter saneringsmannens besök.”länk

Det är helt enkelt så att det inte finns så mycket forskning i ämnet, varken för eller emot vinster i välfärden. Det går att utläsa faktiska summor som kanske genererar vinst eller effektiviserar verksamheten men det går inte att se hur detta påverkar verksamheten i sin helhet eller vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Socialstyrelsen skriver:

”Endast små skillnader i kvalitet framträder när enskilda utförare som är vinstdrivande jämförs med dem som är icke-vinstdrivande. För att kunna dra några säkra slutsatser behövs fördjupande undersökningar.” – länk

Vad vi behöver veta är att det Socialstyrelsen skriver enbart gäller äldrevård och inte ens då går det att dra slutsatser med nuvarande forskning. Så grunden till dagens vinster i välfärden är en förhoppning och en tro på att vinsterna ska effektivisera verksamheten till något bra. Tyvärr är inte den offentliga verksamheten något som kan fungera på samma sätt som ex. en verkstadsindustri. Självfallet är det bra om välfärden är effektiv, men än viktigare är att den ser till att människor får vård, utbildning och omsorg. OCH att de som arbetar med dessa människor (vilket kan vara ganska tufft, mentalt) får det stöd och de förutsättningar de behöver för att kunna arbeta med det de gör.

En jämnare skattesats går att införa…

Jag har vid flera tillfällen sagt att vi ska ta bort de privilegier som tillhör oss som arbetar. Dock skulle borttagandet av jobbskatteavdraget slå hårt mot låginkomsttagare, vilket gör att jag väljer att presentera en alternativ lösning:

Progressiv skatt

Skillnaden är att alla skattar lika mycket inom ett visst spann. Även om du tjänar 50 000:- så betalar du lika mycket i skatt för dina första 15 000 eller 20 000 kronor som en person som har detta som sin fulla lön. 

Detta gör att incitamenten för att ha deltidsarbeten ökar. Fler kommer i sysselsättning (hatar det ordet dock). Incitamenten att ha fantasilöner minskar eftersom du inte tjänar lika mycket per arbetad timme som tidigare. För de riktigt låga lönerna så skulle detta kunna innebära att de tjänar på det även när jobbskatteavdragen är inkluderade. I tabellen så ser du skillnaden mellan dagens läge och med denna typ (nivåer kan ju alltid diskuteras…) av inkomstskatt. Skatten är till och med lägre för en som tjänar 15 000:- än med dagens system OCH jobbskatteavdrag. När vi kliver upp över 20 000:- så skulle den progressiva skatten bli något högre – men bara för att jobbskatteavdraget är där och ger tillbaks pengar (samtidigt som det tar från välfärd och statsfinanserna). Tar vi bort jobbskatteavdraget så är skillnaderna inte så stora ända upp till ca 48 000:- (vilket egentligen är rätt hög lön…) men de växer i samma takt som de riktigt höga lönerna gör det…

Jag har beräknat jobbskatteavdragen på en person som är i 30-årsåldern och bor i Stockholm…

Skulle vi kunna jämna ut lönerna mer på detta sätt, samtidigt som vi kan ta bort jobbskatteavdragen utan att det drabbar låginkomsttagare så vore det ju fint… Vi kan ju införa basinkomst i samma veva så finns incitament att jobba deltid även fast basinkomsten finns där – arbetsfördelning och förkortad arbetstid ligger inte så långt efter. Förhoppningsvis kan ökad folkhälsa och färre sjukskrivningar (läs kostnader för välfärd) minska i långa loppet. 

Marknaden kommer att stimuleras genom att fler blir köpkraftiga och får större trygghet i vardagen, samtidigt som egenföretagare vågar satsa på sina företag och anställa deltidsarbetare som kan bidra med stort engagemang (då de klarar sig på sitt deltidsarbete). 

Jag bjuder på denna till valfritt parti…

Alliansen – för enfrågeväljaren?

Detta kan vara helt taget ur luften eftersom det enbart baserar sig på mina erfarenheter av samtal med Alliansväljare, då främst Moderatväljare. Men jag vill ändå pröva tanken – ni som är av annan åsikt får gärna motbevisa mig. Det är också därför jag väljer att avsluta rubriken med ett frågetecken…

Det är inte så att alliansen enbart har en fråga. De har många frågor som de driver och det finns förmodligen en tanke på helhet inom koalitionen, den helhet som jag har uppfattat tilltalar inte mig men det är en helt annan sak. Jag har talat med en del människor som röstar M (eller lutar åt typ Fp – jag har inte träffat någon som röstar C eller KD…). Det finns en sak som har slagit mig i dessa samtal. Det är alltid en fråga som de ser som den viktigaste – kanske två men de hänger ihop så tight att det nästan går som en fråga. 

Den första kategorin är egenföretagare. De tillhör näringslivet och röstar blått eftersom de är livrädda för att en rödgrön regering skulle öka skattetrycket för deras företag. Det är självfallet en viktig fråga för den som driver eget och jag förstår oron. Jag kan tycka att en bättre välfärd är viktig och att den socialpolitik som drivs av M talar emot att rösta åt det hållet. Egenföretagaren skulle gynnas av en fungerande socialpolitik och basinkomst (eftersom de alltid kan få ut en garantisumma oavsett hur företaget går) – istället för att behöva arbeta när de är sjuka och slita hund för att de alltid måste ligga på marginalen. Jag vågar inte ens nämna det faktum att de skulle klara sig bättre om vi värnade om lokalproduktion eftersom de då inte skulle behöva konkurrera med produktionen från låglöneländer (men då blir jag väl uthängd som ett protektionistiskt svin…).

Den andra kategorin är husägare som verkligen vill behålla de låga räntorna och skattereduktionerna som just nu finns och ser till att de har samma eller lägre skatteprocent än de som bor i hyresrätter. 

Den tredje kategorin är företagare (igen) som livnär sig i en bransch som blivit beroende av skattereduktioner (bygg/städ/restaurang etc.). Det är det egna företaget som måste skyddas – oavsett hur politiken i övrigt ser ut. 

Jag har dock inte träffat någon Moderat, varken väljare eller politiker, som talar om en helhet. Som menar att den blå linjen är en god linje för ett långsiktigt fungerande samhälle. Ni som röstar blått kanske kan upplysa mig om hur den blå helhetssynen ser ut? Vi kan ju hoppas att det bara inte är en rädsla för 1980-talets skatteinflation som ligger bakom valet utan att det faktiskt finns en sund politik bakom Alliansens olika inriktningar.

Jag vill avsluta med ett citat som ofta följer mig (gammalt och slitet men helt fungerande):
”En kedja är inte starkare än sin svagaste länk” (för er som förstår det så är samhället kedjan och vi människor är länkarna.

Min röst i riksdagsvalet (och varför)

Det är inte så vanligt att folk berättar vad de kommer rösta på men jag väljer att göra detta här och nu. Det finns säkert många som inte kommer hålla med mig men det bryr jag mig rätt lite om…

Jag har tidigare skrivit om riksdagspartierna och hur jag ser på dem. En lite uppdaterad version om varför jag är missnöjd med dem kommer här:

Alliansen:

Har styrt i 8 år och det hårdnande samhället är inget jag vill ha. Det finns saker som gått utanför deras makt men de har å andra sidan inte gjort mycket för att jämna ut klyftor och få ett mer humant samhälle – de går fetbort.

SD:

Har till stor del en intetsägande mellanmjölkspolitik men till ca 20% så består politiken av en människosyn jag inte delar. De menar att invandringen är roten till allt ont, utan att reflektera över hur det skulle vara om vi såg till att få in nyanlända i samhället på ett snabbare och bättre sätt. De väljer också att inte besvara frågan hur de tänker kring de invandrare som redan befinner sig i Sverige – de går fetbort.

Socialdemokraterna:

Har genomfört många bra saker men har också lyckats förstöra stora delar av samhällsklimatet och skolan, exempelvis genom kommunaliseringen. De stod också bakom uppbyggandet av ett samhälle som gynnade näringslivet till förmån för vanliga människor – de går fetbort.

Miljöpartiet:

Jag har röstat på Mp i de tidigare valen men har blivit mer besviken då jag ser hur de kryper längre åt höger. De har valt att inte ta ställning eller kämpa för miljön i den utsträckning jag vill att ett miljöorienterat parti ska göra. De väljer också att inte sätta ner foten mot vinstuttag inom välfärden – de går fetbort.

Vänsterpartiet:

Det parti som jag på senare år tyckt har varit vettigast. De säger sig ha gjort upp med sin kommunistiska historia, vilket är positivt. Däremot förhärligar de fortfarande arbetslinjen, vilket inte är helt rimligt när vi har människor som behöver arbete samtidigt som väldigt många går på knäna. De har också valt att utesluta basinkomst (liksom Mp) inom partiet – de är inte fetborta men jag tror inte på dem så mycket att de får min röst.

Så vad nu då…?

Läs mer

Nyliberalism har inget med frihet att göra

Det är svårt att undgå valkampanjerna som har dragit igång, inte med full kraft – men igång är de. Det jag främst ser från Allianspartierna (jag har inte hängt med, är de en allians även till detta val eller har de splittrats?) är ett egenutnämnt mandat för frihetens väl. För friheten…?

Frihet, eller valfrihet, vilket vissa vill koppla till liberalism, sedemera (när marknadsekonomin tog järngrepp om politiken) nyliberalism, borde väl innefatta just det – ett VAL. Kampanjerna från det blå hållet verkar utgå från att de som inte håller med dem vill ha någon form av ofrihet? Att statlig styrning innebär en ofrihet för massan? Utgår vi från totalitära diktaturer så finns såklart en poäng, men det är inte vad jag utgår från. Det jag vill visa är den poäng som jag försökt få fram så många gånger:

Etik del 2, frihet

Fördelning av rikedom – ett systemfel

Ett inlägg kring problematiken med ”för mycket” frihet: Välja själv? Nej tack!

Eller det mer sarkastiska inlägget: Är ekonomisk frihet synonym med frihet

De kvasiliberala partier som säger sig stå (ensamma?!) för frihet kan tänka på några saker:

  • Finns det någon som väljer fattigdom?
  • Väljer vi hudfärg/kön/etnicitet/sexuell läggning?
  • Väljer vi vårt sociala och ekonomiska kapital?
  • Väljer vi våra förutsättningar inför livet (vi kanske kan välja att påverka, men bara inom våra givna ramar)?
  • Väljer vi våra barn eller deras behov (vi kanske väljer att ha barn, men inte vilka barn vi får)?

Det finns en massa annat att ta upp men listan är inte det väsentliga. Det väsentliga är mycket kort, enkelt och lätt att förstå:

Om vi inte har någon möjlighet att välja så är det inte frihet. Inte förrän vi jämnar ut klyftor/strukturer/förutsättningar så kan vi inte tala om frihet. Behåll er ideologi, kämpa för samma saker. Men kom fan inte och mena att det är frihet ni kämpar för!

Ett instick i detta är att jag för den delen inte behöver höra hur dåliga de rödgröna riksdagspartierna är eftersom jag inte sympatiserar med dem heller, läs gärna denna innan påhoppen börjar: DGM – Den Grå Massan

Idioti om privatekonomi… (Superspararna)

Omständigheter har gjort att jag nu sitter och tittar på TV, något jag inte gör i min vardag men mitt sällskap tittar gärna och då blir det så (ja, jag måste ursäkta mig eftersom jag nästan skäms för att titta på det skräp som visas på burken).

I vilket fall som helst så finns ett program som heter ”Superspararna” och som hyllar människor som sparar pengar. Det kanske är detta som är kvaliteten på den TV som produceras men jag känner mig enbart irriterad. Vi får följa några människor:

1. En person från Säter som sparar genom att minimera sina inköp. Verkar helt ok eftersom hen enbart väljer att inte slösa pengarna – dock kan tandkräm/hygienartiklar vara trevligt men det går säkert ändå.

2. Ett par med ett litet barn som ska ha en ”alternativ livsstil” för att spara. Helt krasst så är det inte sparande när en stjäl varor från snabbmatskedjor och/eller tigger prylar från föräldrar/släktingar. En sak att inte ha råd, en annan sak att hylla sig själv som ”supersparare”.

3. En förälder i en familj som vill ha gratissaker till varje pris. Det blir inte så mycket billigare att packa in familjen i bilen, åka till affären och utnyttja kuponger för varsin liten burk med kvarg… Helt krasst så sparas nog ganska mycket om föräldern typ delade ut lokaltidningen under samma tid som hen ”sparade” pengar till familjen…

4. En person i Norrland som kommer med spartips, typ lägga frysta flaskor med vatten i kylen, tigga godis (som vuxen) på Halloween eller bajsa borta. Har fan ingen kommentar på denna lirare.

5. En person som kokar egen deodorant. Är hen nöjd så är det väl bra, lättare att köra en stor förpackning natriumbikarbonat (länken ger info om användning) och gnugga loss – men alla sätt är väl bra…?

Ok… Varför blir jag irriterad då?

Jo, det är ju uppenbart att det är fler som befinner sig i lyxfällan än som befinner sig i snålfällan. Det verkar alltså som att folk överlag inte vet vad ekonomi (hushållning) egentligen är. Kort sagt: mätta mun efter magsäck – gör inte av med mer pengar är du har. Det är helt OK att inte har mycket pengar, min fru berättade att våra barn tydligen vuxit upp under den uppsatta fattigdomsgränsen (inte för att det direkt har känts så men enligt vår inkomst som studenter så är det väl så…) så vi har knappast varit bortskämda med feta löner.

OM det nu är någon som känner att de vill ta till sig av de ”tips” som ges i det puckade programmet så vill jag kontra med några egna:

1. Skriv kassabok (eller motsvarande) för att ha koll på vad pengarna går till.

2. Betala alla fasta utgifter på en gång – det som blir över är det som finns att röra sig med.

3. Snåla inte på försäkringar/säkerhet etc.

4. Bedöm om saken är ett behov eller vilja. Är det något som ”vore gött att ha” så kan ett datum för inköp sättas upp (typ 2 veckor fram i tiden) – är det fortfarande lika hett och du har längtat efter saken så är det väl bara att köra (och du har råd). Behövs inköpet så är det inte ett val…

5. Släng inte mat. Släng inte mat. (tåls att upprepas, köp inte mer än vad som behövs, planera maten och laga utifrån det som finns hemma).

6. Laga/fixa saker själv. Mat från grunden/ bröd/sylt/saft/saker som behövs och inte är alltför svåra att fixa/kolsyra vatten hemma etc.

7. Om du äter onyttigt (som jag) så kan det funka att ha en matdagbok (inte lika gött att skriva upp 2 Snickers och en Coca-Cola som det är att skriva upp 1 banan) för att minska sockerintag och därmed småinköp.

8. Låna inte för att konsumera. Boende, bil, studier är en sak medan resor, prylar, krogen enbart är puckat att låna till. Spara hellre innan (du slipper räntan) och köp när pengarna finns (kan du inte spara innan så blir det ännu jobbigare att betala i efterhand).

9. Spara. Även om det bara är en liten slant så försök spara någonting varje månad. Går inte det så är det månad för månad eller +/- 0 hela tiden – något som ingen mår bra av (tro mig, jag vet).

Ja… Jag vet att detta är självklarheter för de flesta. Ja… Jag vet att vissa inte ens har råd med maten som ska till familjen… Ja… Jag vet att socialförsäkringssystemet har stora luckor. Jag vet också att du får nyttigt och näringsrikt bröd för 2 veckor till kostnaden av 2 formfranskor (typ). Hitta en billig frys (Blocket har en hel del som bortskänkes, samt en del Facebooksidor etc.). Nej… Jag har inte gjort allt detta hela mitt liv. Nej… Jag gör inte detta just nu (dock punkterna 1, 2, 3, 6, 8, 9 – och vill tillbaks till punkterna 4, 5 och 7 även fast det inte behövs på ett ekonomiskt plan längre) men det är några saker som funkar.

Att inte ha råd att leva på en rimlig nivå börjar bli vanligare i Sverige (kanske därför detta program klarade sig förbi piloten) men samtidigt börjar egenansvaret bli ett minne blott. Det är helt OK att inte ha råd med allt. Vissa saker får vi helt enkelt avstå för att kunna äta oss mätta och inte somna kallsvettiga och fundera på bankkontots saldo varenda vaken minut.

Jag läste just igenom inlägget och såg mig själv på en hög häst med en fet pekpinne i näven men det är inte meningen. Detta är riktat till alla som undrar varför det inte finns pengar på kontot trots arbete/lön/inkomst. I min vision om samhället så är vi jämnare än i dag och ingen behöver svälta – ett fungerande socialt skyddsnät alltså. Läs gärna mer om mina tankar kring privatekonomi.

Varför litar vi på egoister?

Varför är det så att alla jobb som handlar om att ta hand om människor är de arbeten som har lägst löner? Är det de värderingar vi vill att människan ska ha? En vän till mig resonerade kring yrkesval och alla arbeten hen ville arbeta med innebar slit och dålig lön, värdet fanns i att hjälpa människor (främst barn).

Det finns ett begrepp som de flesta känner till. Begreppet egoism (etisk) råder hos nuvarande makthavare eftersom det ses som gott att handla i egenintresse och se om sitt eget hus. Vi har blivit fostrade i att hjälpa till men inte på ett sätt som kräver uppoffringar av oss själva. Vi kan ge till välgörenhet, så länge vi fortfarande kan konsumera det vi vill ha och inte behöver göra något större avkall på vår bekvämlighet eller ekonomi. Så är samhället uppbyggt. Det finns en hel del människor som inte känner igen sig eftersom de ser andras värde som något viktigt – ofta människor som har barn (och är engagerade i sina barn) men även en hel del som värderar människans/djurens/naturens egenvärde som okränkbart. Dessa behöver dock arbeta i motvind då detta inte har stöd i samhällsstrukturen.

Det begrepp jag hellre ser som rådande är begreppet altruism. Ett ord som många inte ens vet vad det betyder… Kort sagt kan vi definiera det som motsatsen till egoism. Jag kanske får skit för detta men jag hävdar att våra yrken avspeglar det inre valet när det gäller dessa begrepp. De som ser altruism som ett gott sätt att leva är de som hamnar inom låglönearbeten och med dåliga arbetsvillkor. De får en belöning i att hjälpa andra men kan på kuppen bränna ut sig själva. Det är yrkesgrupperna som arbetar för bättre arbetsvillkor men som kan pressas hårt – eftersom alla vet att patienter/elever/barn/äldre/funktionshindrade etc. inte kommer att lämnas vind för våg. Inte på samma sätt som varor/tjänster/pengar kan eftersättas.

Resten av texten kommer att handla om vikten av att förändra synen på vår omvärld, genom att sluta värdera egoism som något positivt. Det är inte positivt för små barn, det är inte positivt gällande arbetskollegor eller kärlekspartners. Hur fan blev egoism den rådande normen när det gäller hur samhället skall byggas upp. Hur kommer det sig att vi litar mer på egoisterna än på altruisterna? Vi har provat egoism i ett par århundraden nu – det är dags att byta!

Läs mer