3.1 Tillväxt och naturresurser

Gröna partiets hemsida finns en text om tillväxt.

Eftersom tillväxt är ett begrepp som kan användas på flera olika sätt så vill jag reda ut ett missförstånd som finns när det kommer till hur nationalekonomer ser på tillväxt och hur politiker ser på tillväxt. Kost sagt så innebär politiskt tillväxt mer av allt, mer saker, mer produktion och större uttag av naturresurser. Det är något som absolut bör kritiseras. Varför kan en nationalekonom då säga att det inte går att påverka tillväxten, att den är naturlig och att det inte finns några problem med en konstant tillväxt? Jag tror att en hel del ligger i definitionen av begreppet.

Ur nationalekonomiskt perspektiv

Begreppet tillväxt kan betyda många saker och omfatta väldigt skilda faktorer i omvärlden. Skillnader finns när det gäller ekonomisk tillväxt (långsiktig tillväxt ur nationalekonomisk synvinkel eller kortsiktig tillväxt för att styra konjunkturer), vilka fungerar på olika sätt och får olika följder beroende på hur begreppet har använts.

Ser vi på tillväxt ur ett nationalekonomiskt perspektiv så menar nationalekonomer (NE) att tillväxt är att likställa med effekten av att produkter/tjänster/varor etc. uppfinns, utvecklas, effektiviseras samt börjar tillverkas/säljas. Med det synsättet kommer tillväxten att öka så länge människor uppfinner och utvecklar saker som de sedan säljer. Att vara kritiskt till detta verkar föga lovande eftersom det är något av grunden för vår framtid (det är också från människor med detta synsätt, eller från människor som har förstått en liten del av detta, som frågan ”vill ni tillbaks till stenåldern eller?” kommer). Som jag har förstått det så är denna tillväxt dock beroende av det ekonomiska incitamentet. Att någon skall kunna tjäna på att ta fram och utveckla produkter som sedan skall kunna säljas, vilket ger en vinst (ökad) och ger en ökad ekonomisk tillväxt (vilket i sig inte behöver vara ett problem, pengar – virtuella eller fysiska är inget som i sig tär på naturresurser utan det är vad de symboliserar som kan utgöra ett problem).

Jag vill hävda att detta synsätt inte bör likställas med tillväxt i den vida bemärkelse som används för att stimulera marknaden eller vända en konjunktur. Jag vill hävda att det ekonomiska incitamentet inte är nödvändigt för att den nationalekonomiska modellen skall kunna appliceras. Att ta fram produkter som mediciner eller vattenrening, av internationella hjälporganisationer behöver inte ha ekonomiska incitament för att bli bra och konkurrenskraftiga produkter. Skall produkterna sedan skänkas bort som bistånd så finns heller inte konkurrens med som faktor i modellen, vilket gör att det inte är ekonomisk vinst (ekonomiskt incitament) som är huvudpoängen med att ta fram och försätta produkten i produktion. Eftersom det finns saker som inte följer modellen och som inte nödvändigtvis behöver innebära ekonomisk tillväxt (möjligtvis på lång sikt eftersom ett land med lägre dödstal och ohälsa har större chans att stärka sin ekonomi) så skulle jag inte välja att använda NE:s syn på tillväxt som faktiskt tillväxt. Begreppet utveckling verkar mer rimligt och svarar bättre på vad det är som faktiskt sker. Det som NE:er anser är tillväxt behöver med andra ord inte innebära att ekonomin växer, trots att utveckling sker.

Tillväxt ur ett politiskt perspektiv

När det gäller den politiska agendan och hur de mätbara delarna i en ekonomi presenteras så används gärna BNP som måttstock för ”hur det går” för landet. Detta går att styra genom att pumpa in mer eller mindre pengar i samhället (det går dock inte att pumpa in pengar konstant för den mängden pengar finns inte). I Sverige kan vi se en korrelation mellan uppgången i BNP och närheten till riksdagsval. Vi har de senaste riksdagsvalen (från 1994) sett att konjunkturen varit på väg upp under valåret, varje gång. Detta är en styrning för att kunna visa att den förda politiken är den rätta och att ”vi är på väg åt rätt håll”, även om åtstramningarna påbörjas redan året efter valet. Den tillväxt som vanligen menas, och som jag menar, är det tillväxt i produktion av fysiska saker (materiella). Tillväxten som skall stärkas, enligt politiker är den som ser till att BNP hålls på en hög nivå och att produktion, konsumtion och ökade tillgångar skapas på en så hög nivå som möjligt.

Då NE:er kan läsa vad vi skriver och förundras över att vi inte har de grundläggande kunskaperna inom nationalekonomi (då vi inte inser att det inte går att förändra tillväxten så länge det finns kreativa människor) så vill jag säga; var lugna. Vi är medvetna om denna syn på tillväxt men det är inte detta som avses med ”tillväxtkritik”. Att utveckling och effektivisering skulle likställas med tillväxt (även om begreppet har den innebörden inom NE) är inget som jag skriver på, främst eftersom utvecklingen inte behöver ske på grund av ekonomiska incitament.

Ekonomisk styrning

Något som NE också ser som en möjlig punkt för att komma åt den grundläggande problematiken med begränsade naturresurser och de miljöproblem som uppstår på den produktionsintensiva marknaden är ekonomisk styrning. Jag hoppas att jag har möjlighet att infoga några visualiseringar för detta men håller mig i nuläget till text.

Att ständigt jaga ekonomisk tillväxt, från politiskt håll, är vad jag ställer mig emot. Den naturliga utveckling som sker i och med människans kreativitet är inget som kan, eller bör, motarbetas.

När det gäller produktion som finns möjligheten att hålla produktionskostnaderna nere när det gäller det övergripande miljöansvaret. Det är inte producenten eller konsumenten som tar fullt ansvar för produkter utan samhället har en stor del i att miljöansvaret skall tas. Det innebär att våra skattepengar går till att ta hand om produkter, både inom produktionen men främst när det gäller hanteringen av uttjänta produkter (sophanteringen). Detta är en kostnad som bör finnas med i priset redan vid köp eftersom det är en del av den kostnad som just den produkten har. Det kan tyckas som en överdriven åtgärd men då vinner både liberala och miljöetiska tankar kraft. Samhället kan spendera sina pengar på annat håll än att rensa upp efter konsumtionens framfart och konsumenten kan välja sin grad av miljöpåverkan på ett sätt som inte är görbart idag. Det innebär inte att en överstatlighet behöver råda på marknaden, däremot är det nödvändigt att strama åt regleringar för en marknad som, tack vare sin lössläppthet, har skapat större socioekonomiska klyftor och satt miljön i farstun.

Beroende på vilka produkter och vilken grad av konkurrens dessa är utsatta för/vilken miljöpåverkan dessa har så kommer den ekonomiska styrningen att variera mellan produkter och branscher. När en dator kostar 2000:- så innefattas inte de miljökostnader som tillverkning och skrotning av denna som samhället idag står för (nationellt och globalt). Prislappen bör avspegla hela kostnaden så att vi faktiskt, genom våra konsumtionsval, kan välja hur vi påverkar vår omgivning.

De ledande politikerna är medvetna om detta men inser svårigheten med att föra fram detta på den politiska agendan, eftersom det inte är en kortsiktigt positiv lösning. I längden skulle större skatteintäkter att kunna infinna sig, eftersom skatter inte längre går till sophantering i den utsträckning som det idag gör, samt att inkomster till staten ökar i och med miljöpåslaget. Genom ökad information och kunskap om möjliga åtgärder så kan vi även ha förhoppningen att den materiella konsumtionen minskar (då det inte är lika billigt att konsumera så kan vi på ett bättre sätt värdera vad som är nödvändigt att konsumera), vilket kan ge oss ett lägre uttag av naturresurser.

Materialåtervinning

En av de saker som skulle kunna fungera på ett positivt sätt för den framtida resursmarknaden är handel med återvunna produkter. Det finns flera sätt att se till att använt material återvinns, både för företag och för privata aktörer. Där det har fungerat bra är för aluminiumburkar och PET-flaskor. En enkel som sam pant har sett till att en stor del av dessa kärl återvinns istället för att läggas i deponi eller förbrännas.

Andra typer av material går att återanvända på liknande sätt, vilket gör att ett utökat pantsystem skulle kunna minska mängden sopor som deponeras eller bränns. Detta skulle också innebära att befolkningen gör en stor del av arbetet med sortering eftersom det finns ekonomiska incitament för att sköta källsorteringen på ett bra sätt (vilket enligt NE skulle kunna klassas som tillväxt).

Även företag som tar tillvara på och ser till att material kan återanvändas skulle kunna vinna mycket på en sådan marknad (kanske standardiserade block med plast som går att använda vid nytillverkning istället för att producera helt ny plast etc.).

Här finns det möjlighet att använda ekonomisk styrning på ett effektivt sätt, där återvinning (vilket gör att uttaget av naturresurser minskar) premieras och resursslöseri innebär merkostnader.

Tillbaks till grön ideologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s