Genusmedvetet föräldraskap

För ett par dagar sedan fick jag nys om en Facebookgrupp som heter Genusmedvetet föräldraskap. Superbra. Jag kanske inte är den mest genusmedvetna personen i världen – inte för att jag inte vill utan för att jag är ett barn av ett könssegregerat system. Däremot gör jag vad jag kan för att lära mig och tar gärna chansen att pröva mina egna värderingar. I den resan har jag hunnit bli vegetarian, funderat kring konsumtion och miljö, funderat kring världens oordning och faktiskt funderat ganska mycket kring mitt föräldraskap. Även om det inte blir rätt alla gånger så ger jag mig fan på att inte upprepa samma misstag flera gånger.

När jag läser inläggen i gruppen (på Facebook) så blir jag glad över att folk funderar kring sin föräldraroll men också något förbryllad över vilka frågor det är som tar mest plats. De flesta funderingar handlar om konsumtion eller hur det ser ut i vissa butiker (kläder/mat/leksaker etc.). En del söker svar på hur en som förälder bör agera och svara i vissa specifika situationer. Jag har naturligtvis inte svar på alla dessa frågor men har, tillsammans med min partner, diskuterat detta i några år. Här är mina funderingar kring detta. Det är inga svar! Det finns väldigt många människor som tänker på andra sätt och som ser helt annorlunda på genus och föräldraskap än jag gör och vi har all rätt att tänka på olika sätt – jag tycker att det viktigaste är att vi tänker.

Genus i butiker

En klassisk problemformulering är: ”Denna butik har delat upp varorna i rosa/blå avdelning vilket gör mig upprörd”.

Detta förstår jag och det gör mig irriterad på samma sätt. Det vi måste komma ihåg är att alla stora företag och butiker lägger enorma pengar på marknadsföring och hur de ska ställa varor i sin butik. De gör inte detta i en genusmedveten agenda utan för att det är på detta sätt de säljer mest varor. Detta är min erfarenhet efter att ha arbetat i butik i närmare 10 år. Hade de tjänat på att blanda upp varor eller ställa dem i bokstavsordning etc. så hade de gjort detta för länge sedan – det kan jag lova.

Men detta är ju inte hugget i sten! Vi som konsumenter har ju en enorm makt. Det är en sak att höra av sig till butiker och uppmärksamma dem på att det finns saker som kan förändras för att det ska passa dig som konsument (köpare). Att komma med konkreta förslag är också bra (ex. ”Går det inte att lägga kläderna i storleksordning och sedan blanda upp färgerna/modellerna?”). Det sista steget är ju att konsumera på det sätt som vi vill ha det samtidigt som vi aktivt deltar i dessa undersökningar som skickas ut av företagen (på nätet, i butiker, genom lappar hem etc.). Butikerna vet väldigt väl vad vi handlar och vilka familjeförhållanden vi har (speciellt om du fyllt i detta i samband med införskaffande av medlemskort etc.).

Gruppen som är till grund för detta skulle kunna fungera som ett bra forum att starta insamlingar för kollektiv påverkan (när den bli större). Vi kan signera en lista som skickas och har ett par tusen underskrifter: ”Denna förändring vill vi se”.

Det sista är ju att bojkotta butiker som är helt vidriga på alla sätt: etiskt/genus/miljö/gifter etc.

Bemötande av normbrytande beteende

”Pappa, ska inte du måla naglarna”?

Den frågan fick jag av mitt då fyraåriga barn medan familjen målade naglarna (jag diskade). Min första reaktion var att neka eftersom jag har en penis mellan benen och vi som har en penis målar inte våra naglar (min könssegregerade fostran). Jag kom till sans och satte mig ner för att måla naglarna och min resa in i den normbrytande världen hade börjat (vi lever väldigt heteronormativa liv, vilket är ett val vi/jag tagit). När jag sedan befunnit mig på min arbetsplats har jag fått många frågor kring nagellack och manlighet (och homosexualitet också för den delen). En dag stod ett barn framför mig och stirrade på mina händer. Barnet var i fem-sexårsålder och frågade till slut :”är du tjej eller kille?”. Föräldern var med och blev smått generad, kanske för att jag då hade helskägg och skjorta på mig… Mitt svar till barnet blev: ”Vad tror du? (och ett stort vänligt leende)”.

När det gäller bemötande av barn och deras absoluta säkerhet gällande genus så behöver vi komma ihåg att barn uttrycker sig säkert eftersom de inte har blivit indoktrinerade i genusnormen ännu. De söker svar och söker bekräftelse på sina tankegångar. Jag vet inte vad som är rätt att göra men jag försöker bagatellisera värdet av kön – det är inte det viktiga, när jag talar med barn. När det gäller vuxna så ignorerar jag ofta och försöker istället föregå med gott exempel. Att fostra människor vi möter och inte känner är något som förmodligen fungerar dåligt – främst för att jag skulle svara dåligt på det själv.

Jag fick nagellacket serverat och tycker att det är ett ypperligt tillfälle att träna mig i att bemöta människors genusmedvetenhet, oftast får jag positiv respons men inte alltid och det är en bra träning. Jag väljer att bryta normen i en väldigt liten fråga och blir bättre på att argumentera (eftersom det egentligen borde räcka med svaret ”jag tycker det är snyggt” när någon frågar varför jag har nagellack) för ett genusmedvetet samhälle.

Genus och identitet

Jag ska hålla mig kort här men jag vill flika in detta eftersom detta är ämnet som låg till grund för min kandidatexamen…

Genus styr oss extremt mycket när det gäller vår identitet och det märks på sättet vi konsumerar. Det finns manlig och kvinnlig konsumtion även om vi kan tycka att det är fånigt och onödigt. Det är dock vårt val att ingå i normen eller inte. Det viktigaste är (enligt mig) inte att vi bryter normen utan att vi blir medvetna om att det finns en norm och sedan gör våra val – och kanske funderar kring varför vi gör de val vi gör (fostran/vilja/smak/uppror etc.).

När det gäller vår fostran av kommande generation så tror jag på en avdramatisering. Vi kan bryta normen som vuxna, så länge vi är bekväma i det. När det blir ett tvång så är det inte rätt. Vi kan se det när det gäller fördelningen av hushållssysslor eller vem som kör bilen. Det är frågor som kan vara vettiga att samtala om med sin partner. Fundera lite och fundera varför uppdelningen ser ut som den gör – och om vi (den enskilda individen) är nöjd med detta. Sakerna ska göras men vi kommer varken tvätta/diska/laga mat/besikta bil/klippa gräs/fålla gardiner med vårt kön. Som individer är vi bättre och/eller sämre på vissa saker och det vara så att vi är fullt nöjda med en helt könsnormativ uppdelning – det är helt OK. Det kan dock vara bra att synliggöra detta för oss själva för att kunna reflektera över varför vi gör olika saker i hemmet, på jobbet, kring och med barnen osv.

Alltså…

Jag slår inte på en trumma av kunskap. Det jag menar är att jag är glad att gruppen finns för att få flera att fundera kring genus i förhållande till föräldraskap. Det bästa vi kan göra är att diskutera och sedan genomföra det vi kommer fram till. En ledstjärna är att vi inte ska kränka eller bli kränkta på vägen – varken vi eller våra barn. Färger är kodade med väldigt mycket, vi kan avdramatisera genom att själva använda olika färger (så länge vi är bekväma i det). Vissa saker är kopplade till ett visst kön – varför? Kan/vill vi bryta det så är det ju bara att göra det. Den som vill kan ju sedan ifrågasätta dem som ifrågasätter normbrytandet…

Till sist vill jag säga att vi inte ska vara för hårda på oss själva, vi är fostrade i en annan tid. Däremot kan vi alltid fundera på varför könssegregeringen ser ut som den gör – och agera därefter.

Det här inlägget har fått en del läsare, främst genom gruppen som inlägget handlar om :). Den som vill läsa om mina tankar kring ordet ”hen” kan klicka på den här länken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s