Ett ljus i det parlamentariska mörkret

Valet är slut. Stridsyxan är nedlagd. Förhoppningen om en mer vänsterorienterad politik (min förhoppning) är släppt. Förvisso blir det en S-regering men en tämligen uddlös sådan. Nu vill jag ta tillfället i akt för att se vilka fördelar vi kan ta till oss under denna mandatperiod.

Men först behöver vi reda ut några saker…

Moderaterna/Alliansen har varit tydliga med att de värnar om landets finanser. Internationellt har de lyckats eftersom kronan är stark och vår ekonomi står sig bra mot resten av världen, det kan inte ens den rödaste proletär förneka. Ändå har M tappat ca 7 % i valet. Det kan bero på att kostnaden för den starka ekonomin har varit trygghet för många av de fattigare (oavsett vad M eller deras väljare tycker om fattiga och kravet på arbete). Det kan vara ett missnöje från dem som gjort att M förlorade så många väljare. Moderaterna har gjort det de ville och lyckats med den politik de vill genomföra – det kanske var så att de som inte gynnades av den politiken fick nog och övergav dem efter två val.

Socialdemokraterna har försökt ligga på (precis som Vänsterpartiet) med högre skatter och mer statlig styrning. Inget som går hem i den individuella svenskens sinne. Det kan vara anledningen till att S har så svag regeringsställning.

Min röst på F! känns helt rätt, trots att de inte kom in i riksdagen. Det kan till och med vara en fördel att de inte kom in. De etablerade partierna ser att F! växer och bör ta detta på samma allvar som de valde att inte göra när Ny Demokrati kom in i riksdagen och när SD kom in och har visat sig starka i opinionen. Jämställdheten är en viktig fråga som inte kan ignoreras så länge till – men jag vet inte om F! egentligen skulle klara sig så bra i maktposition – Varför jag röstade på dem kan du läsa här.

SD har fått 13 % i valet, vilket visar att den förda politiken inte tilltalar dessa och de känner sig överkörda. Socialdemokraterna och deras allierade har inte visat att de ger ett bättre alternativ, vilket visar sig i siffrorna. Om de andra 7 partierna ska kunna möta dessa 13 % (vilket inte är samma sak som att möta SD halvvägs) så behöver de ta frågorna om migration/integration på allvar. Det går inte att friskriva sig med ”öppenhet”, utan en egentlig plan för integration måste till. En plan som är långsiktig och human – men som faktiskt fungerar och är realistisk.

I och med mandatfördelningen så kommer S+Mp (+V?) inte kunna genomföra så radikala förändringar eftersom de då behöver stöd i antingen något Alliansparti eller SD. Stora skattehöjningar kommer inte kunna genomföras, inte heller någon större fördelningspolitisk förändring. Jag förutsätter att de 7 partierna kommer att fortsätta med att hålla SD utanför om de inte ska skjuta sig i foten inför nästa val…

Alliansen har visat hur ett samarbete ska se ut mellan partier, exemplariskt till och med. Samtidigt behöver Alliansen se över sin politik när det gäller fördelning och socialfrågor, om de inte vill sjunka än mer till nästa val.

Detta kan innebära att S+Mp(+V) och Alliansen behöver sätta sig ner och finna sina minsta gemensamma nämnare och utforma en bredare politik. Blockpolitiken kan få sig den törn den behöver för att utvecklas till en politik som kan ge en god mittenväg (vilket är vad väljarna verkar vilja ha). Majoriteten vill inte ha partier som står långt åt något håll, vilket vi visat med våra röster.

Kan vi komma överens om:

  • Nationalekonomi
  • Integration (för att vända SD:s framgång)
  • Miljöpolitik/Naturresurspolitik
  • Skattetryck
  • Socialpolitik
  • Jämställdhetspolitik (för att isf fortsätta hålla F! utanför riksdagen)

Så har vi kommit en bra bit. Kan vi utveckla ett samarbete som sträcker sig längre än en mandatperiod så kanske vi kan skapa kontinuitet och stabilitet i Sverige. Lyckas vi med detta så kan det bli det bästa valresultatet på mycket länge. Jag har följt med i debatten ett tag och de flesta verkar rösta med rädslan som grund (för skattehöjningar/problem med egna företaget/sämre privatekonomi/bostaden/räntan etc.). Om vi i nästa val klarar oss ifrån att vara rädda när vi röstar så kanske vi kan rösta med hjärtat, och behålla en stabilitet oavsett vem som sitter i regeringsställning 2018 och framåt.

Jag har inget förtroende för en Socialdemokratisk politik och inte heller för en Moderatledd. Med SD springandes i maktens korridorer så kan ett samarbete kanske tvingas fram – en gemensam yttre ”fiende” är en otroligt positiv kraft. Med hjälp av de mindre partierna så kan miljöfrågor, sociala frågor, jämställdhet och fördelningspolitik komma upp på bordet. På grund av SD:s närvaro behöver Sverige se på integration med en lösningsfokuserad politik – och floskelfri!

Svenskarna har röstat mot mitten. Se nu till att vi kan mötas i mitten och lösa de stora frågorna. Självfallet behöver vi ha ett starkt näringsliv, men det är inte näringslivet som ska styra vårt samhälle. Det är vi. Folket. Det är dags att politikerna lägger ner sin stolthet (de har inget att vara stolta över) och ser till att samarbeta så långt det bara går och att värna om oss som lever i det samhälle de skapar.

Annonser

Varför jag inte kan rösta blått.

Ja det finns en förklaring till varför jag inte kan vara blå när det gäller min ideologi och mina politiska sympatier. Det har dock inte varit en självklarhet och jag verkar ligga i osynk med min livssituation. I valet för 12 år sedan röstade jag blått. Då hade jag inte ens jobb eller särskilt stor ekonomisk trygghet. Jag tyckte dock att vi alla var ansvariga för vår egen lycka och att de som valde att inte arbeta eller skapa goda förutsättningar för sig själva fick stå sitt kast. Varför skulle jag, som skattebetalare, lägga en massa pengar på latmaskar och missbrukare?

Ni som inte är intresserade av resan hit kan hoppa direkt till rubriken ”Nu då” lite längre ner…

En väg mot i dag

Efter att tiden gått så har jag börjat revidera min uppfattning om världens oordning och valet 2006 innebar en röst på Miljöpartiet. En röst som lades då jag hade ett fast arbete och förstahandskontrakt på lägenhet i Stockholm. Dock började jag tvivla på att den blå politiken faktiskt skulle leda till ett bättre samhälle – eller jag började tvivla på att det faktiskt var ett val att befinna sig i ekonomisk kris. Samtidigt började en liten miljömedvetenhet infinna sig – jag var väl ungefär så miljömedveten att jag köpte ekomjölk men inte så mycket mer än det. Dock började jag intressera mig för sakpolitiska frågor och startade en blogg. Den var kanske inte så välskriven och jag kan ju knappast säga att jag håller med mig själv från den tiden men jag var redan då riktigt förbannad på att våra skattepengar försvann ner i djupa hål. Den som vill läsa mina 8 år gamla inlägg (jag tar inget ansvar för de gamla inläggen på den bloggen) kan göra det, exempelvis Löneslavens öde. Så tänkte jag då och tanken på solidaritet fanns inte. Persson (S) var en vidrig människa och skatteoket var nästan det värsta jag visste.

Efter hand påbörjade jag mina studier och läste en del om hur vi människor har behandlat varandra under årens lopp. Någonstans på vägen började jag få en uppfattning om hur världen är uppbyggd men tvivlade för den sakens skull inte på den typ av demokrati som vi har i det här landet (numera är jag rätt tveksam till parlamentarisk demokrati med en 4 %-spärr för att hålla ”oliktänkande” ute). 2010 röstade jag än en gång på Mp eftersom jag såg dessa som de vettigaste eftersom det fanns en tanke som sträckte sig lite utanför kvartalsvinster och att gynna företagens exploatering för att maximera vinster (Vänsterpartiet var inte ett alternativ då jag var lite väl bevandrad i vad kommunismen innebar – de har ju reviderat sin historia nu men då var det inget jag reflekterade vidare mycket över).

Nu då?

Ni som valde att hoppa hit ska få lite snabbare puckar.

Världen är en jävligt orättvis plats. Den kommer förmodligen att vara det för evigt, eller i alla fall så länge det finns liv på jorden. Jag tror inte på en utopi där alla dansar i ring och kramas. Bara för att ha det klart för alla. I denna orättvisa värld så är det alla som har mer som står på axlarna på dem som har mindre. Gällande väst/öst så står vi på Afrikanska och Sydostasiatiska axlar så att vi får billiga råvaror och billig produktionskostnad. Inom landet så vilar de rikare på de fattigas konsumtion/överbelåning/procentuellt stora skattetryck.

De som har fasta arbeten får tillgång till en hel del skattereduktioner, som inte tillfaller ex. pensionärer. Har du dessutom lån på bostad så får du tillbaks 30 % av räntekostnaden (från de pengar du skattat för). Du kan också bygga för en hel del pengar och få lite ROT-avdrag som ger dig ytterligare 50 000:- i skattereduktion (per år).

En person som tjänar 22 000:- i månaden och bor i hyresrätt får förvisso ta del av jobbskatteavdrag (räknar vi högt så är det ca 2000:- per månad). Det är allt. 24 000:- per år.

En person som tjänar 35 000:- i månaden och bor i hus/bostadsrätt, med lån på 4 miljoner (ränta 2 %) får en skattereduktion på  112 400:- per år.

Inbetald inkomstskatt för den som tjänar 22 000:- (264 000:- per år) är 79 200:- per år – 24 000:- = Netto: 55 200:- i skatt på ett år.

Inbetald inkomstskatt för den som tjänar 35 000:- (420 000:- per år) är 126 000:- per år – 38 400 (jobbskatteavdrag) – 50 000 (ROT) – 24 000 (avdrag på ränta) = Netto: 13 600:- på ett år.

Så det systemet ut och det tycker jag är onödigt orättvist.

Ska vi se på de med försörjningsstöd så har de en viss summa pengar, beroende på civilstånd etc. men ca 4000:- + ev bostadsbidrag. Det kan vi ju tycka är ok. Dock är det inte att tänka på att skaffa ett arbete som inte är på heltid eftersom de då förlorar stora delar av, eller allt sitt, försörjningsstöd/bostadsbidrag. Detta innebär att de fattigaste fortsätter att vara bland de fattigaste och har ingen möjlighet att ta sig upp. Speciellt med tanke på alla arbetsmarknadsåtgärder som stryper den arbetsmarknad som en gång i tiden kunde fastanställa människor och ge långvarig trygghet.

Vi har (oavsett regering, varför jag heller inte ser S som ett bra alternativ) ökat inkomstklyftorna. Detta har skett under en 25-årsperiod och är väldigt nedslående. Jag inledde denna del med att vi har en orättvis värld och att jag inte trodde att världen någonsin kunde bli rättvis. Vi behöver dock se till att de som finns i botten har en chans att resa sig. Om så bara för att slippa ligga samhället till last under hela sin livstid. Jämnar vi ut klyftorna och stärker även de svaga så kommer vi att må bättre, få lägre omkostnader och större produktivitet oavsett ekonomisk klass. Finns det möjlighet att få ekonomin tryggad (mat/kläder/husrum) samtidigt som du kan arbeta några timmar här och där för att öka ditt konsumtionsutrymme så skulle vi se en mycket större andel människor i arbete. Och många färre som bränner ut sig och sedemera kostar samhället massor av pengar i vård och socialförsäkringar.

Jag är en av dem som arbetat sedan jag var ung. Jag är en av dem som tjänar över medel, har lån, får reduktionerna och skulle kunna använda mig av ROT/RUT. Jag är en av dem som tjänar mycket på den blå politiken. Jag är också en av dem som förlorar på ett samhälle där de rika fortsätter bli rikare och de fattiga fortsätter bli fattigare. Jag vill kunna arbeta och tjäna de pengar jag gör. Jag vill dock kunna veta att det kommer att gå bra fast jag, min fru, mina barn eller någon i min närhet blir sjuk. Jag vill veta att mina äldre släktingar bli omhändertagna av människor som hinner göra sitt jobb utan att de har riskkapitalisterna som andas dem i nacken. Jag vill veta att jag inte blir bortförst från akuten för att de är underbemannade. Jag vill veta att mitt hus inte brinner ner för att brandkåren inte gick med nog mycket vinst. Jag vill att mina barn ska kunna gå i en skola där lärarna har tid för dem.

Jag vill kunna tjäna mina pengar för att skapa mitt liv. Och jag vill se till att så många som möjligt får chans att göra detsamma – även om livet gav dem en jävligt dålig hand. Därför kan jag inte rösta blått.

Det finns såklart än fler anledningar och om du vill se hur jag ser på samhället så kan du läsa mina texter om den ideologi jag vill leva efter: Min tolkning en grön ideologi

Sluta med gnället om restaurangmomsen!

En kort respons kring om krogmomsen.

Tips till branschen: höj priset om momsen sänks. Enkelt.

Varför ska de som inte äter ute betala för de som väljer att äta ute?

Jag ser mycket gnäll från restaurangbranschen och Alliansen i den här frågan. Branschen växte innan momssänkningen. Låt priserna hänga med och se till att det är konsumenten som betalar – inte kollektivet!

Och se till att laga god mat så kan jag lova er att ni inte tappar kunder…

Skatt är till för välfärd – inte för lyxproblem. Det finns eftersatta områden som behöver folk, det här med restaurangmoms är inte ett problem.
Så får jag lov att hänvisa till mitt tidigare inlägg om att skapa jobb…

En jämnare skattesats går att införa…

Jag har vid flera tillfällen sagt att vi ska ta bort de privilegier som tillhör oss som arbetar. Dock skulle borttagandet av jobbskatteavdraget slå hårt mot låginkomsttagare, vilket gör att jag väljer att presentera en alternativ lösning:

Progressiv skatt

Skillnaden är att alla skattar lika mycket inom ett visst spann. Även om du tjänar 50 000:- så betalar du lika mycket i skatt för dina första 15 000 eller 20 000 kronor som en person som har detta som sin fulla lön. 

Detta gör att incitamenten för att ha deltidsarbeten ökar. Fler kommer i sysselsättning (hatar det ordet dock). Incitamenten att ha fantasilöner minskar eftersom du inte tjänar lika mycket per arbetad timme som tidigare. För de riktigt låga lönerna så skulle detta kunna innebära att de tjänar på det även när jobbskatteavdragen är inkluderade. I tabellen så ser du skillnaden mellan dagens läge och med denna typ (nivåer kan ju alltid diskuteras…) av inkomstskatt. Skatten är till och med lägre för en som tjänar 15 000:- än med dagens system OCH jobbskatteavdrag. När vi kliver upp över 20 000:- så skulle den progressiva skatten bli något högre – men bara för att jobbskatteavdraget är där och ger tillbaks pengar (samtidigt som det tar från välfärd och statsfinanserna). Tar vi bort jobbskatteavdraget så är skillnaderna inte så stora ända upp till ca 48 000:- (vilket egentligen är rätt hög lön…) men de växer i samma takt som de riktigt höga lönerna gör det…

Jag har beräknat jobbskatteavdragen på en person som är i 30-årsåldern och bor i Stockholm…

Skulle vi kunna jämna ut lönerna mer på detta sätt, samtidigt som vi kan ta bort jobbskatteavdragen utan att det drabbar låginkomsttagare så vore det ju fint… Vi kan ju införa basinkomst i samma veva så finns incitament att jobba deltid även fast basinkomsten finns där – arbetsfördelning och förkortad arbetstid ligger inte så långt efter. Förhoppningsvis kan ökad folkhälsa och färre sjukskrivningar (läs kostnader för välfärd) minska i långa loppet. 

Marknaden kommer att stimuleras genom att fler blir köpkraftiga och får större trygghet i vardagen, samtidigt som egenföretagare vågar satsa på sina företag och anställa deltidsarbetare som kan bidra med stort engagemang (då de klarar sig på sitt deltidsarbete). 

Jag bjuder på denna till valfritt parti…

Det går inte att ”skapa” jobb!

För ett tag sedan skrev jag en ärlig fråga till Alliansväljarna. Det var rätt tomt med svar men jag fick i alla fall ett svar som jag har grunnat på ett tag nu. Svaret går i korthet ut på att det är jobben som är det viktigaste och att de goda effekter som jobb innebär är värt allt. För att stimulera arbetsmarknaden så görs en massa åtgärder, vilka ska resultera i fler anställningar och fler möjligheter för folk att känna sig delaktiga i samhället. 

Vi tar några saker som är tänkta att stimulera jobben (så att de ökar):

  • Fas3 (och liknande arbetsmarknadsåtgärder).
  • Jobbskatteavdrag
  • Lägre arbetsgivaravgift för unga

Den första har jag besvarat tidigare: Arbetsmarknadens brister

Lägre arbetsgivaravgift för unga (ungdomsjobb) är ju bra för att få ut folk i arbetslivet. Det är säkert tänkt att ungdomen ska få stanna svar även när ”ungdomstiden” är slut, det är ju inte alltid det blir så. Sen verkar det som att det är rätt dyrt för samhället när det gäller ungdomsjobben

Nu kommer vi till jobbskatteavdragen som ska vara ”så bra för samhället”. Häng med här nu…

Vi tar alltså bort del av inkomstskatten för ALLA som jobbar. För att det ska generera i fler jobb. Så att vi får in mer skatt än vi fått om vi inte hade avdraget. Detta ska alltså gynna alla som inte jobbar…? Det kan hända att det bli fler jobb – OM det är så att marknaden expanderar och tjänar på fler jobb… Detta gynnar knappast de som är i behov av skattepengarna.

Här kommer två citat från ett tidigare inlägg:

”Om staten är bonden, näringslivet är hästen och folket är småfåglar så funkar det så här: Småfåglarna behöver mat men istället för att mata fåglarna direkt så proppar bonden hästen full med havre. Desto mer havre hästen äter, desto mer skiter den. Småfåglarna klarar sig gott på spillningen så det är en lysande lösning” – Ronnie Eriksson

”Tanken med den nuvarande ekonomin är att vi skall fylla ett glas med innehåll. När glaset är fullt så spiller det över till alla på jorden. Nu är det så att glaset hela tiden växer så att det inte spills över någonting till de som befinner sig utanför glaset” – Påven

Länk till inlägget: Bakåtsträvande marknadskapitalister.

Att sänka skatten i toppen, för att hoppas att fler får jobb, är en väldigt konstig och omotiverad lösning. Några snabba tips istället:

  • Inför progressiv inkomstskatt
  • Ta bort extraförmånerna för dem (oss) som redan har.
  • Lägg de tänka subventionspengarna direkt på fler anställningar inom välfärden.
  • Inför basinkomst.
  • Sätt ett tak på politikerlöner (typ medellön är ju rimligt).
  • Förbjud politiker att äga företag eller sitta i dess styrelser (åtminstone under tiden de jobbar åt oss väljare).
  • Agera med lite jävla sunt förnuft!

Att gulla med näringslivet (är inte rätt lösning. Det finns något som heter utbud och efterfrågan… Det är vad som ska styra en marknadsekonomi – inte en massa förmåner och subventioner i toppen av pyramiden.