Hållbar utveckling – för vem?

Det finns ett dilemma som är svårt att lösa. Det jag tänker på är det som handlar om hållbarhet. Eller rättare sagt det nu, tyvärr, urvattnade begreppet hållbar utveckling. När jag undervisar om hållbar utveckling så kräver jag att mina elever ser på begreppet utifrån minst tre perspektiv. Då jag är en ganska schysst lärare så ger jag dem perspektiven i förväg. Detta göra jag inte för att jag ska kunna ge dem höga betyg utan det handlar om att det verkar vara ganska få människor som klarar av att diskutera hållbarhet utifrån dessa viktiga perspektiv.

När det gäller huruvida det vi gör är hållbart eller inte så behöver vi fundera på vilka konsekvenser något ger för ekologi, ekonomi och hur det slår socialt. Det är väldigt sällan som alla dessa perspektiv möts utan motsättningar, vilket gör att vi väljer att prioritera hur vi ställer oss till vissa frågor. Det är så debatten ser ut och det är väl inget fel med det men det kan ju krävas att vi vet om hur det ser ut om vi väljer att lyfta blicken lite.

När det gäller företagsansvar så kan vi absolut ställa krav på företag som inte agerar hållbart (eller rättvist). Men vi kan inte ställa dessa krav samtidigt som vi konsumerar deras varor på samma sätt som tidigare. Kruxet är nämligen att företagens uppgift är att skapa vinst. Ett företag som inte har den ambitionen blir inte så långlivad i branschen. Det vi måste göra är helt enkelt att använda vår konsumentmakt om vi vill att konsumtionen ska förändras. Alltså, om vi anser att det ekologiska perspektivet är viktigt så måste vi också främja de företag som står för ekologiskt hållbara produkter – detta gör vi genom att se till att deras ekonomi blir hållbar.

Detta brukar inte vara några problem för de som har råd att göra dessa val. Däremot slår riktade skatter och straffavgifter väldigt hårt mot de som inte har råd att köpa ekologisk avokado för 25:- styck utan behöver köpa ett helt nät för 39:90. När det gäller den sociala biten så kan vi inte hantera bensindrivna fordon på samma sätt i Stockholms innerstad som vi behöver göra i Norrlands inland. Finns det inte tunnelbana med 5-minuterstrafik så kan vi inte ställa samma krav på människorna som fortfarande måste ta sig till jobbet, eller hinna hämta barn på förskolan.

Eftersom dessa tre perspektiv kommer att påverka olika människor på olika sätt (ytterligare ett perspektiv att ta med är ju tid – framtidens människor kanske också har behov som behöver tillgodoses, typ ren luft och rent vatten i alla fall) så behöver alla tre vara med när beslut gällande hållbarhet ska genomföras.

Vi kan inte förlita oss på att näringslivet ”tar sitt förnuft till fånga” och tänker på framtiden. Det är inte näringslivets uppgift. Däremot behöver vi fundera på hur vi kan skapa ett samhälle där så många som möjligt kan fatta de beslut som behövs för en hållbar framtid, från över-, och medelklassens köksbyggare till de nyanlända människor som kommer vara en del av framtiden.

Det är vi som har makten att förändra!