Skolvalet och friheten

Jag lade nyss upp en bild med text, på min privata FB-sida. Dock har det helt klart med samhället att göra så jag lägger ut den här också, med tillhörande bildtext:

skolval

”Hej!

Varför ska jag bry mig om att välja skola? Arbetar inte staten för att ha en likvärdig och högkvalitativ skola oberoende av geografisk plats? Arbetar inte skolpolitikerna för att de skolor som behöver resurser också får dem? Om detta görs så är det bara att tilldela mig den skola som är närmast – så att det blir lätt att hämta/lämna/besöka skolan.

Hur menar ni att jag, som privatperson, ska kunna göra ett kvalificerat val för mitt barn? Varför lämnas ansvaret till mig som privatperson, när det är skolans och kommunens ansvar att se till att mitt barn får en bra skolgång? Varför tar inte staten sitt ansvar för skolan utan lämnar ansvaret till kommunerna?

Hur vet jag vad som är rätt och fel?”

Detta går att applicera på många saker i samhället. När blev valfrihet symbolen för frihet? Speciellt när det inte finns en chans att vi ska kunna ha koll på vad som är ”bäst”? Varför kan vi inte ställa kravet på likvärdig kvalitet för den offentliga sektorn?

Ansvariga för detta är både den blå regeringen som nyss lämnade av (halvt om halvt) och den tidigare röda som var inne på samma spår.

Äcklad av en viss typ av politik

Nu händer det igen. Folkpartiet (med Major Björkis i spetsen) visar vad de går för. Inte bara det att Björkis (och Batra-Kindberg från M) vägrar lyssna till expertis inom skolan, nu ger sig Fp in i integrationsdebatten med ett nytänk från 90-talet.

I en debattartikel signerad Fp får vi reda på att Fp vill:

1. Ställa försörjningskrav på anhöriginvandrare.

2. Jobb är avgörande för PUT.

3. Lägre lön för instegsjobb (ingen fundering kring arbetsmarknadens nuvarande brister…).

4. Avskaffa vårdnadsbidraget (invandrarkvinnor är överrepresenterade… Ta bort bidrag så får de incitament att jobba…)

5. Språkkrav för medborgarskap (här har ju Centern ett vettigare förslag med SFI redan på asylboendet…)

När fan ska Fp inse att det inte går att höja ribban och öka kraven på de som har det tufft. Det är inte rätt väg att gå. Stöd, stöttning och positiva incitament är jag med på men varför ska det alltid handla om ”ökade krav” och ”tuffare tag”? Tror fan mannen behöver en rejäl kram av någon…

Inser att det är M och Fp som inte riktigt har tänkt till. Hoppas den där jävla Alliansen spricker och att Centern kan införa lite bonförnuft – det skulle ju kunna vara ett alternativ (grundtanken är ju liksom bra…).

Som avslutning vill jag göra några liknelser (helt tagna ur ingenting).

VM i höjdhopp, inför sista hoppet ska den som ligger på andraplats snöra ihop skorna, som incitament för att hoppa högre…

I bebyggelse, ta bort alla rullstolsramper, som incitament för att alla rullstolsburna ska upp och hoppa lite…

I skolan, öka arbetsbördan för lärarna, klipp hårt i budget och dra in på all kringpersonal, som incitament att eleverna ska prestera bättre (hoppsan, här verkar det som att det redan är gjort)…

I skolan2, Gör som ovan men lägg till betyg så snart som möjligt, som incitament att trivas bättre, både i skolan och för att göra läraryrket mer attraktivt (hoppsan igen)…

Matlagnings-VM, Sverige har enbart med inhemska råvaror som potatis, bergssalt och surströmming, som incitament att skapa kulinariska mästerverk…

Hockey-VM, Rundslipa alla skridskor, som incitament att skapa ett riktigt vasst landslag…

Sist, men inte minst:

Säg till alla fattiga, lata, fula, utstötta, sjuka, trötta, utbrända, stressande, småbarnsföräldrande, diagnosstinna, odugliga människor att de fan får rycka upp sig, som incitament att skapa ett tryggt och fungerande samhälle…

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

(nej jag har ingen lust att vara saklig, ta det för vad det är – eller skit i det).

Magin kring Astrid Lindgren

Jag har precis sett färdigt på den sista delen i dokumentärserien (3 avsnitt) om Astrid Lindgren. Min respekt för henne har tagit helt andra proportioner och inte helt oväntat för det sätt hon tagit sig an världen även utanför författarskapet. När jag såg färdigt det sista avsnittet så fick jag en nästan religiös upplevelse, vilket jag sällan får, och jag återkommer till det mot slutet.

Inlägget kommer kopplas till den svenska kulturen, vilket kan gå tillbaks drygt 1000 år (vilket är helt fantastiskt när vi tänker på det). Däremot kan vi inte tala om att det har varit särskilt bra för en vanlig person förrän efter andra världskriget. Innan dess var det kallt, fattigt och eländigt för de flesta i Sverige. Svårt att hylla den kulturen och att sträva efter att återgå till tidigare århundradens ”svenskhet”. På samma sätt fanns inte tanken på miljöproblem eller rasism tidigare eftersom Sverige var ett relativt ensamt land dit ingen egentligen ville flytta.

Astrid beskriver rädslorna hon hade under kriget och sätter ord på dem i en krigsdagbok (som jag gärna skulle vilja läsa). Människor med makt förtrycker andra människor, men med olika motiv. Ur det hela springer sagor som Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Hennes rädslor för förtryckare och samhällets faror får gestaltas genom våra kända barnböcker, där denna empatiska kvinna beskriver hur det kan krävas att goda människor utför onda handlingar för att försvara det som är rätt. För den som inte står upp för det som är rätt är ingen riktig människa. Den är bara en liten lort.

Astrid väljer att inte förklara varför det är fel att slå och kränka barn, eller varför människor ska ha lika värde och bli behandlade med respekt. Hon behöver inte statistiskt säkerställa varför rasism är dåligt eller hur det kommer sig att vi inte ska låta välfärden blöda. Hon ställer sig på samma sida som Linje 3 (emot kärnkraft) eftersom det inte är ett hållbart och säkert alternativ, inte då och såhär i backspegeln kan vi se att hon hade rätt. Vissa saker ska inte behöva förklaras – det är bara så att vi ska skydda dem som förtrycks och stå upp för alla som inte kan föra sin egen talan.

Det finns få saker som har präglat det ”svenska kulturarvet” så mycket som Astrids litteratur. Det finns få författare som tydligt har stått upp för den svages rätt, för den kvinnliga emancipationen, för allas lika värde och för sunt förnuft. Det finns få författare, eller andra vuxna för den delen, som har hyllat barnens klokskap och som gjort de starka flickorna till norm. Inte bara genom Pippi utan Madicken/Elisabeth, Ronja, Kajsa kavat, bullerbybarnen, Lotta, barnen på Saltkråkan och Ylva-Li visar hur starka flickor har en självklar plats i samhället – även om de är starkt normbrytande.

Samtidigt har hon problematiserat de svåra sociala förhållanden som barn i samhället står inför med föräldrar som kanske inte klarar av att hantera sina barn eller som har problem med droger/är sjuka eller frånvarande. Hon visar hur den starke kan hjälpa den svage genom att bara finnas till hands och stötta den som behöver stöd. Hon visar hur ondska förgör den onde mer än de andra och vilka konsekvenser det ger för samhället.

Finns det något i det svenska kulturarvet som jag gärna är med och sprider så är det Astrid och hennes ord, jag är gärna med och sprider det men jag vill också värna om att det inte försvinner från våra tankar och sinnen.

Jag talade om en nästan religiös upplevelse och den går ut på en tydlig bild av onda och goda krafter som använder mänskligheten som spelbrickor i sin kamp om makt. Det finns människor som, genom sina handlingar, verkar för något gott och de gör det i liten skala och i stor skala. I stor skala har vi Moder Teresa, Gandhi, Lindgren, Malala, Schindler etc. På samma sätt finns de som verkar för det onda och där har vi människor som Hitler, Stalin, Pol-pot, Breivik etc. Dessa människor ÄR inte onda eller goda men kan utföra handlingar som på det stora hela kan anses som onda eller goda. Förmodligen anser de alla att de gör det de gör för att de tycker att det är rätt väg att gå och att de agerar utifrån ”det goda”. När jag tänker kring Astrids böcker så är det just detta jag tycker mig utläsa mellan raderna…

Tyvärr verkar det som att mänskligheten än en gång verkar genomlida en period där de onda får mer makt och kan agera utifrån en position med mer makt. Självfallet anser jag att jag står på de godas sida men det är ju bara min egen uppfattning som ger mig rätt eller fel. Däremot står jag upp för att inte kränka/skada/döda oskyldiga människor – vilket ändå fungerar på ett rent etiskt plan. Vi som vill att stoppa maktmissbruk behöver stå upp, enade, mot rasism, nazism, diktatur och makthungriga religiösa extremister. De agerar efter samma premisser och agerar genom att sprida rädsla för vår näste (vår ”näste” är alltså de människor som finns i vår närhet). När vi blir misstänksamma och missunsamma mot våra medmänniskor så vinner den onda sidan lite mer mark (så ser jag på det). Det gör att det blir än viktigare att stå upp för lika värde, att verkligen fundera varför vissa grupper an människor trycks ner av vissa organisationer (religiösa/de med fel religion/de med viss hudfärg/viss sexuell läggning/visst kön/viss klass/funktionshinder etc.). Och bekämpa orättvisorna. För om vi inte gör det så är vi inga riktigt människor – då är vi bara små lortar.

Slänger också in en länk till Svt:s serie ”Fosterland”