Kortsiktiga lösningar ger minskad välfärd

Snart sex år med blått styre. Jahaja.

Jag vet inte om det är någon hemlighet att den sittande regeringen har kommit med flertalet kortsiktiga lösningar (Fas 3 för att minska arbetslöshet/sjukförsäkrade, rot/rut,  minskande av restaurangmoms, utförsäljning av statliga företag etc.), varav flera säkert har varit väldigt bra (bara för att jag inte vet att de finns så innebär inte det att de inte finns).

Däremot är det något som är väldigt tydligt. Samhällsklimatet är annorlunda. Tryggheten är borta. Restriktionerna är hårdare. Det är ”hårda nypor” som gäller. Nu ska slappheten banne mig bort. Flertalet av de som jag har talat med som har röstat åt det hållet tycker ju att det är bra, det får stå för dem. Min uppfattning är att alla inte har haft samma möjligheter i livet, vare sig det gäller utbildning eller ekonomi.

Något som däremot brukar falla utanför ekvationen är det sociala nätverk som är så viktigt för att vi ska klara oss. De som jag har talat med menar att de oftast har haft det jobbigt, kommit från ett annat land, kommit från socialklass tre eller något liknande. Det är de förutsättningar som de har och de har lyckats vända det till att bli ”framgångsrika” (åtminstone i den mån att de inte är i behov av socialhjälp). Däremot har ingen av dem varit socialt utslagen. Ingen av dem har varit tvungen att aldrig behöva jobba från botten helt ensam. Det brukar finnas föräldrar, barn, syskon, vänner, släktingar eller andra i deras närhet som har hjälp till i de där riktigt jobbiga situationerna när det handlar om att få ihop någon tusenlapp till hyran eller att klara maten den sista veckan.

Däremot finns det hundratusentals människor i Sverige som av olika anledningar inte har denna sociala trygghet. Som inte har någon, förutom myndigheterna att vända sig till när det kniper. Finanskrisen brukar komma upp som en av anledningarna till att samhällsklimatet har formats åt detta håll. Det tror inte jag. Även om det har haft en negativ inverkan på vår ekonomi så är det inte troligt att de hål som skulle ha fyllts tillhör de som befinner sig på samhällets botten, inte med den ekonomiska planering som råder.

Detta program:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5065375

Tar upp några intressanta saker när det gäller välfärd och avsaknaden av densamma. När det går så långt att socialarbetare/socionomer som är bundna av lagen när det gäller att hjälpa människor som de, personligen, tycker ska ha hjälp, är tvungna att vidarebefordra sina klienter till ideella organisationer. Då, är det något som inte stämmer. Anser socionomen, i ett fall, att den person som söker social hjälp skulle behöva ha det från dem så borde de också vara de som är mest kvalificerade att ha bestämmanderätt över detta.

Så är dock inte fallet. Faller någon ur normen. Har någon köpt de saker som barnen har behövt och man inte har råd med mat, så hänvisas man till kyrkan och andra ideella organisationer.

När jag tidigare har sett uteliggare på stan så har jag tänkt ”men gå till soc., sluta knarka, skärp dig”. Numera finns inte soc. till hands för dessa. Drogerna bör de dock sluta med i vilket fall, vilket är lätt att säga – men det är lite av en förutsättning för att fungera i samhället. Numera kanske det inte bara är pundare som drar runt på gatorna för att de har knarkat upp alla pengar. Numera kan det vara vem som helst.

Det är läskigt när relationen sjukskrivning och uteliggare kan vara så nära, särskilt om man inte har något privat socialt skyddsnät.

Annonser

Vad kostar en amerikansk domstol?

För det första vill jag ha sagt att stöld är fel. För det andra är det helt nödvändigt för musik- och produktionsbolag att tillhandahålla möjligheten att, på laglig väg, köpa film/musik/spel etc. via nätbaserade plattformar. Då är det inte bara det som var hett för några veckor sedan, utan samma dag som de släpps på ”skiva”.

I dagens aftonbladet är det en man som får ca 5 miljoner (SEK) i böter för att ha laddat ner 30 låtar:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14859890.ab

Att produktionsbolagen vill värna om sina intressen är ju förståeligt, men att de har fått med sig de demokratiskt (?) framröstade politiker som styr över amerikansk lagstiftning är mer märkligt. Jag har ingen egentlig lösning på den stora nedladdningsproblematiken, ingenting är egentligen gratis men med den teknik som finns så kan det inte vara så svårt att möjliggöra enkla köp/hyrmöjligheter av digital media.

Däremot undrar jag hur mycket jäv som finns i detta fall?

En snabb uträkning: 30 låtar á 1 dollar = 30 dollar x 7:- = 210 SEK

Ok, mannen stal för sammanlagt 210 kr, vilket i Sverige är en knapp tredjedel av summan som innefattar brottet ”snatteri”. Borde då inte straffet, enligt någon form av gängse lagstiftning, ligga inom den ramen? Sen kanske det är rimligt att statuera exempel och dubbla påföljden. Säg att man blir återbetalningsskyldig = 210:-. Böter = 5000:- x det dubbla = 10420:-

Det skulle fortfarande vara en saftig påföljd, men skulle inte förstöra människans liv. När böterna går upp till mångmiljonbelopp för ett så ringa (ja det är ett ringa brott i förhållande till alla vålds-, sexual- och kränkningsbrott som dagligen går ostraffade/skrivs av) brott så verkar det som att det är något lurt i görningen. Kan det vara så att ett vinstdrivande företag (eller i detta fall flera) kan ha, och detta är bara en hypotes, påverkat domstolen (känn er fria att flämta till)?

Jag har som sagt ingen lösning, jag vet bara att det är något väldigt sjukt som händer. Brott skall inte löna sig men att straffa en privatperson som har begått ett ringa brott med påföljder, som skulle vara vansinniga om det så gällde en ekobrottsling som förskingrat hundratusentals kronor från skattebetalare, är helt barockt!

En semester i sinnet

Semester!

Snart är det dags. Med allt vad det innebär för oss alla. De flesta, liksom jag, längtar nog efter att få ta en paus från det vanliga livet. Livet som bara rullar på. Livet som, förutom vissa korn av förändring, sker utan större reflektion.

Jag satt och åt en glass i solen idag. I och med det passade jag på att sluta ögonen för att tänka hur det skulle vara att äta den glassen under semestern. Då fick jag en miniuppenbarelse. Att det inte spelar någon roll. Det spelar helt enkelt ingen roll om jag har semester eller inte. Det är inte landstället jag längtar efter, inte badstranden, utlandet eller västkusten. Vad jag längtar efter är förändringen som en resa bort skulle medföra.

Det finns flera, som med mig, inte kommer att ha möjlighet att förverkliga den ”ultimata” semesterdrömmen, inte denna sommar i alla fall. För somliga kan det till och med vara så att man inte ens kommer iväg hemifrån. Men det spelar ingen roll. Det är ju inte miljöombytet i sig som är det viktiga. Jag tror inte det i alla fall.

Kan det vara så enkelt att det är, och enbart är, kraven på att inte behöva göra allt som vanligt som hägrar? Skulle vi befinna oss i vår bostad hela sommaren, men, välja att inte göra saker som vi vanligtvis gör när vi är hemma. Att vi agerar som om vi vore på semester? Skulle det gå att inte sätta sig framför datorn, att inte tacka ja till att jobba när förfrågan kommer, att inte köra på som vanligt?

Jag tror att det skulle kunna fungera. I ett par dagar i alla fall. Men och andra sidan så är det bara avslappnade att stanna på en plats i ett par dagar, för sedan kommer den platsen att vara vardag. Är vi på landet i mer än 3-4 dagar så börjar tvätten att komma ikapp, en matinhandling måste göras – eftersom den mat man hade med sig har tagit slut. Tristessen börjar infinna sig, eftersom man redan har gått de efterlängtade promenadstråken, grillat de obligatoriska grillningarna och druckit öl till lunch i 4 dagar.

Min tanke är sonika att vanda på det hela. Att använda 3-4 dagar hemma åt att ha semester. Att besöka platser som man inte brukar besöka, att inte tvätta, att äta på restauranger som man inte besökt, bada på andra badplatser, skapa semestervanor – fast hemma. Med alla bekvämligheter som det egna hemmet innebär (kanske än skönare för småbarnsföräldrar). Att några dagar åt semestern går till att semestra hemma. När vi sedan åker bort (vilket vi kommer att göra) så är vi inte uppe i varv och behöver spendera 2-3 dagar åt att sova för att vi inte har slappnat av på 45 veckor…

Det kanske är en idiotisk tanke. Det kanske inte är görbart, främst eftersom det kräver en stor tankekraft åt att inte ta tag i det som skulle ha behövt göras hela våren, att inte laga all mat hemma, att inte ha alla dagar upplanerade och att faktiskt sitta kvar vid bordet sådär länge som man gör på semestern. Att samlas till långfrukost, och ta en promenad medan disken står. Att gå ut utan syfte. Att dricka öl till lunch, att köpa smågodis och mysa en måndag, att njuta – fast det finns så mycket som skulle behövas ta om hand om.

Likgiltighetens ondska

I dag var det arbetsdag för mig. Det är inget konstigt med det, jag jobbar titt som tätt. Det märkliga var synen som mötte mig i Kista galleria.

Kista galleria är Sveriges mest besökta galleria. Det var lördag eftermiddag, vilket i vanlig ordning innebar att det var väldigt mycket folk i gallerian. När jag närmar mig uppgången till jobbet så ser jag ett barn som sitter och gråter mot väggen i gallerian. På väg ditåt försöker jag se om det fanns någon förälder i närheten, jag uppskattade hans ålder till ungefär 7 vilket gjorde att jag kunde tänka mig att barnet inte var där själv. Vad jag kunde se så fanns ingen förälder/ansvarig vuxen i närheten. Ett flertal människor tittade på barnet, för att sedan fortsätta iväg med sitt.

Jag kom att tänka på den s.k. ”Bystander effekten” och Kitty Genovese, som hade 38 vittnen när hon blev mördad, utan att någon ingrep eller ringde polisen:

http://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Kitty_Genovese

Nu var detta inte riktigt samma sak men jag kände att jag var tvungen att höra med barnet att allt var ok. Jag gick fram och böjde mig ner för att fråga om det fanns något som jag kunde göra. Hulkande skakade barnet på huvudet. Jag frågade om någon vuxen fanns i närheten. Barnet nickade och pekade in mot food-courten och sade att mamma är där inne. Bra.

Den här gången var det inget allvarligt och det kan vara jag som överdrev, men jag vill hellre framstå som lite korkad än att jag inte ingriper när jag kan. Det bästa är ju om det inte är något allvarligt som har hänt/händer.

Tyvärr blir det ett hårdare samhällsklimat där vi bryr oss mindre och mindre om de människor som befinner sig i vår direkta närhet. Uteliggare hör till vardagen, tiggare är irriterande och knarkare får skylla sig själva. Om fler människor hade stannat upp och sett till att den person som ser ut att kunna behöva hjälp verkligen får hjälp, att jag tar mitt ansvar och inte förlitar mig på att ”någon annan” säker är bättre lämpad att lösa problemet.

Jag har en vän som berättade om att barnuppfostran en gång i tiden var hela byns uppgift (i städerna var det statsdelar/bostadsområden etc.). Man vågade säga till och ta ansvar både över att barnen hade det bra och att de inte betedde sig skadligt (för sig själva och för samhället). I dag vågar man knappt säga till om någon tränger sig i kön till kassan i affären.

Civilkurage är ett ord som inte är så vanligt i dag. Kan det vara så att likgiltigheten är på väg att ta över istället för civilkurage och omtanke? Jag tror inte på att människor, i grunden, kan vara onda. Däremot kan en människas handlingar vara onda, både genom att utföra onda handlingar och att välja att inte ingripa när någon annan utför onda handlingar.

Från kompetent till inkompetent

Just nu är jag kompetent.

Jag anser mig vara en kompetent student. En kompetent förälder. En kompetent medmänniska. Det är väl det som är min profession, student och förälder (och ibland arbetare). När jag väl arbetar så blir jag sällan ifrågasatt om jag är kompetent för mitt arbete eller inte. Det kan bero på att jag arbetar i butik.

Det är nästan så att man blir irriterad om den som befinner sig i butiken inte är kompetent. Det är en förutsättning för att den personen skall jobba där.

Det är också en förutsättning att den läkare som behandlar mig eller sina barn vet vad de håller på med, att de är kompetenta nog att klara av sitt arbete. Kompetensen är en förutsättning för att vi skall lita på att de yrkeskunniga vet vad de håller på med. Någonstans så vill jag tro att de som har en profession är utbildade till det som den personen håller på med. I de ”hemmafixarprogram” som finns så kan man ju se hur tokigt det kan bli när Kleti och Pleti tror att de kan och börjar tejpa upp elen, eller göra provisoriska vvs-lösningar.

Nej det krävs att den som gör jobbet är utbildad! Och när de har utbildats så kan de sitt yrke såpass bra att det enbart är andra inom yrkesgruppen som egentligen kan kritisera. Eller?

För en yrkesgrupp så gäller inte detta. För en yrkesgrupp har alla en åsikt, som självfallet är den rätta. Politiker, Svensson, barn, släktingar och experter. Alla vet hur jobbet skall göras. Utom lärarna. De verkar inte veta någonting.

Trots att en gymnasielärare har gått i skolan i minst 12 år och läst ytterligare 4-5,5 år på universitet så kan de ingenting. Därför måste allt som en lärare gör dokumenteras. ALLT som sker i klassrummet skall kunna kopplas mot en massa dokument. Dokument som politiker har tagit fram som gällande. När det gäller målen i sig så kan jag köpa att det samhällsansvar som skolan har måste regleras av en statlig organisation (Skolverket), men allt annat då? Som lärare är du: utbildare, förälder, storebror, vän, psykolog, kurator, syo-konsulent och bollplank. Samtidigt skall allt du gör skrivas ner så att en byråkrat från skolverket kan granska så att du sköter ditt jobb ordentligt.

För att inte tala om alla föräldrar, rektorer, elever och andra förstå-sig-påare som med bestämdhet kan berätta vad det är som är fel i skolan. De enda som inte verkar ha någon makt i skolan är den som borde ha den absolut största makten. Den som varje dag brottas med att inte ha tid för eleverna, som inte hinner genomföra sitt arbete på det bästa möjliga sättet (eftersom det tar väldigt mycket tid att skriva ner och dokumentera, tolka regleringar och förhålla sig till politiskt uppsatta agendor).

Att en lärare skall kunna genomföra sitt arbete på 40-timmarsveckor (eller 45 om man så vill) utan att känna sig som en urvriden disktrasa kan ju inte vara rätt. Men… MEN… OM det skulle vara så att eleverna inte klarar sig. Om det skulle vara minsta lilla sak som var och en av de som tycker något om skolan, inte tycker att läraren klarar av, då jävlar.

Vart är respekten för en lärares kompetens. Respekten för att man ägnar nästan 6 år av sitt liv för att utbildas till något som kan vara det bästa yrket som finns; pedagog. Respekten för att den lärare som står framför våra ungdomar faktisk är professionell?

Bra att det kommer krav på att lärare skall vara utbildade. Värdelöst att lärarkåren fortfarande behandlas som inkompetenta idioter som måste detaljstyras som marionetter.

Från att känna mig kompetent inom allt jag har gjort till att sälla mig till den högutbildade men inkompetenta lärarkåren, hmmm jag är nog inte bara inkompetent, jag är nog idiot också.

Tillväxtvärk?

Jag har arbetat med diverse saker sedan jag var ungefär 13 år och började dela ut reklam i mitt närområde. När jag några dagar efter gymnasiet arbetade i en matvarubutik så kom jag i kontakt med budgetbegrepp och vikten av att uppfylla ekonomiska mål. På samma sätt skulle min lön höjas med ungefär 3% per år så att jag skulle bibehålla en marknadsmässig lön.

Tillväxten, som det också kallas, skall ligga på ungefär 3% för alla företag om det går som det ska. Allt under denna spärr innebär att det inte har gått så bra och allt över är guld.

Skulle hela samhället öka sin vinst med 3% per år så skulle vi alltså få mycket per pengar i plånboken och kunna handla ännu mer grejer (om det inte vore så att även prisera höjs med minst 3% per år…).

Lite matte på det:

3% ökning per år i 10 år gör att ”vinsten” för samhället ska ha ökat med 42% mot idag.

Om 22 år (skulle vi räkna tillbaka så skulle vi jämföra med 1990) så skulle vinsten vara 102% högre, alltså drygt dubbelt så stor som idag… osv.

Så ett företag som idag gör en vinst på 10 miljoner kronor skall enligt index ha fördubblat sin vinst på 22 år, utan att det är något konstigt med det…

Det finns en intressant tidningsartikel om hur det skulle vara med en så kallad nolltillväxt: http://www.dn.se/kultur-noje/essa/vi-kan-leva-utan-tillvaxt

Samt ett radioklipp från SR: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4714353&play=3482601&playtype=Ljudklipp

Så länge ett företag går med vinst så kommer de ha råd att betala anställda, få verksamheten att rulla på och återinvestera i företaget. Att sedan företag göra allt de kan för att maximera vinsten är inte konstigt, skulle man inte göra det så skulle man nog vara ganska dålig på sitt jobb. Att det däremot friskt hejas på av politiker/experter och annat folk, utan att de för en liten stund stannar upp och reflekterar över vad ständig tillväxt (hållbar tillväxt känns som en svår manöver) egentligen kommer att innebära några decennier in i framtiden…

Jag hade växtvärk när jag var liten, det var inte så kul. Tur att det gick över när jag hade vuxit färdigt.