Genusmedvetet föräldraskap

För ett par dagar sedan fick jag nys om en Facebookgrupp som heter Genusmedvetet föräldraskap. Superbra. Jag kanske inte är den mest genusmedvetna personen i världen – inte för att jag inte vill utan för att jag är ett barn av ett könssegregerat system. Däremot gör jag vad jag kan för att lära mig och tar gärna chansen att pröva mina egna värderingar. I den resan har jag hunnit bli vegetarian, funderat kring konsumtion och miljö, funderat kring världens oordning och faktiskt funderat ganska mycket kring mitt föräldraskap. Även om det inte blir rätt alla gånger så ger jag mig fan på att inte upprepa samma misstag flera gånger.

När jag läser inläggen i gruppen (på Facebook) så blir jag glad över att folk funderar kring sin föräldraroll men också något förbryllad över vilka frågor det är som tar mest plats. De flesta funderingar handlar om konsumtion eller hur det ser ut i vissa butiker (kläder/mat/leksaker etc.). En del söker svar på hur en som förälder bör agera och svara i vissa specifika situationer. Jag har naturligtvis inte svar på alla dessa frågor men har, tillsammans med min partner, diskuterat detta i några år. Här är mina funderingar kring detta. Det är inga svar! Det finns väldigt många människor som tänker på andra sätt och som ser helt annorlunda på genus och föräldraskap än jag gör och vi har all rätt att tänka på olika sätt – jag tycker att det viktigaste är att vi tänker.

Läs mer

Varför litar vi på egoister?

Varför är det så att alla jobb som handlar om att ta hand om människor är de arbeten som har lägst löner? Är det de värderingar vi vill att människan ska ha? En vän till mig resonerade kring yrkesval och alla arbeten hen ville arbeta med innebar slit och dålig lön, värdet fanns i att hjälpa människor (främst barn).

Det finns ett begrepp som de flesta känner till. Begreppet egoism (etisk) råder hos nuvarande makthavare eftersom det ses som gott att handla i egenintresse och se om sitt eget hus. Vi har blivit fostrade i att hjälpa till men inte på ett sätt som kräver uppoffringar av oss själva. Vi kan ge till välgörenhet, så länge vi fortfarande kan konsumera det vi vill ha och inte behöver göra något större avkall på vår bekvämlighet eller ekonomi. Så är samhället uppbyggt. Det finns en hel del människor som inte känner igen sig eftersom de ser andras värde som något viktigt – ofta människor som har barn (och är engagerade i sina barn) men även en hel del som värderar människans/djurens/naturens egenvärde som okränkbart. Dessa behöver dock arbeta i motvind då detta inte har stöd i samhällsstrukturen.

Det begrepp jag hellre ser som rådande är begreppet altruism. Ett ord som många inte ens vet vad det betyder… Kort sagt kan vi definiera det som motsatsen till egoism. Jag kanske får skit för detta men jag hävdar att våra yrken avspeglar det inre valet när det gäller dessa begrepp. De som ser altruism som ett gott sätt att leva är de som hamnar inom låglönearbeten och med dåliga arbetsvillkor. De får en belöning i att hjälpa andra men kan på kuppen bränna ut sig själva. Det är yrkesgrupperna som arbetar för bättre arbetsvillkor men som kan pressas hårt – eftersom alla vet att patienter/elever/barn/äldre/funktionshindrade etc. inte kommer att lämnas vind för våg. Inte på samma sätt som varor/tjänster/pengar kan eftersättas.

Resten av texten kommer att handla om vikten av att förändra synen på vår omvärld, genom att sluta värdera egoism som något positivt. Det är inte positivt för små barn, det är inte positivt gällande arbetskollegor eller kärlekspartners. Hur fan blev egoism den rådande normen när det gäller hur samhället skall byggas upp. Hur kommer det sig att vi litar mer på egoisterna än på altruisterna? Vi har provat egoism i ett par århundraden nu – det är dags att byta!

Läs mer

Hundhuvudet åt läraren – nyss!

I dagarna sattes betyg för landets elever, i alla fall för de elever som ska ha betyg (enligt lag). I dagarna har jag läst ganska mycket om skolan och hur värdelösa skolorna, lärarna och rektorerna är. Hur föräldrar och anhöriga vet bäst om hur saker ska göras. Eller nej. De vet inte bäst – det kommer sällan förslag på vad som ska göras… Däremot kommer förslag på hur det borde vara. Till er vill jag bara säga att det inte är skolan ni ska vända er till utan till alla som dikterar skolans villkor och sätter upp ramarna för skolarbetet. Det är politiker och skolverket ni ska ge er på.

Den som önskar bort betyg eller vill att betygssiffrorna ska grundas i hur ”snälla/fina/goa” eleverna är behöver gå vägen via ett systemskifte – ofta har ni lärare på er sida. För att inte tråka ut er så har jag valt ut en liten del av kunskapskravet för ett A i matematik, årskurs 9:

”Eleven kan redogöra för och samtala om tillvägagångssätt på ett ändamålsenligt och effektivt sätt och använder då symboler, algebraiska uttryck, formler, grafer, funktioner och andra matematiska uttrycksformer med god anpassning till syfte och sammanhang. I redovisningar och diskussioner för och följer eleven matematiska resonemang genom att framföra och bemöta matematiska argument på ett sätt som för resonemangen framåt och fördjupar eller breddar dem.” – Skolverket

Läs mer