Varför jag inte kan rösta blått.

Ja det finns en förklaring till varför jag inte kan vara blå när det gäller min ideologi och mina politiska sympatier. Det har dock inte varit en självklarhet och jag verkar ligga i osynk med min livssituation. I valet för 12 år sedan röstade jag blått. Då hade jag inte ens jobb eller särskilt stor ekonomisk trygghet. Jag tyckte dock att vi alla var ansvariga för vår egen lycka och att de som valde att inte arbeta eller skapa goda förutsättningar för sig själva fick stå sitt kast. Varför skulle jag, som skattebetalare, lägga en massa pengar på latmaskar och missbrukare?

Ni som inte är intresserade av resan hit kan hoppa direkt till rubriken ”Nu då” lite längre ner…

En väg mot i dag

Efter att tiden gått så har jag börjat revidera min uppfattning om världens oordning och valet 2006 innebar en röst på Miljöpartiet. En röst som lades då jag hade ett fast arbete och förstahandskontrakt på lägenhet i Stockholm. Dock började jag tvivla på att den blå politiken faktiskt skulle leda till ett bättre samhälle – eller jag började tvivla på att det faktiskt var ett val att befinna sig i ekonomisk kris. Samtidigt började en liten miljömedvetenhet infinna sig – jag var väl ungefär så miljömedveten att jag köpte ekomjölk men inte så mycket mer än det. Dock började jag intressera mig för sakpolitiska frågor och startade en blogg. Den var kanske inte så välskriven och jag kan ju knappast säga att jag håller med mig själv från den tiden men jag var redan då riktigt förbannad på att våra skattepengar försvann ner i djupa hål. Den som vill läsa mina 8 år gamla inlägg (jag tar inget ansvar för de gamla inläggen på den bloggen) kan göra det, exempelvis Löneslavens öde. Så tänkte jag då och tanken på solidaritet fanns inte. Persson (S) var en vidrig människa och skatteoket var nästan det värsta jag visste.

Efter hand påbörjade jag mina studier och läste en del om hur vi människor har behandlat varandra under årens lopp. Någonstans på vägen började jag få en uppfattning om hur världen är uppbyggd men tvivlade för den sakens skull inte på den typ av demokrati som vi har i det här landet (numera är jag rätt tveksam till parlamentarisk demokrati med en 4 %-spärr för att hålla ”oliktänkande” ute). 2010 röstade jag än en gång på Mp eftersom jag såg dessa som de vettigaste eftersom det fanns en tanke som sträckte sig lite utanför kvartalsvinster och att gynna företagens exploatering för att maximera vinster (Vänsterpartiet var inte ett alternativ då jag var lite väl bevandrad i vad kommunismen innebar – de har ju reviderat sin historia nu men då var det inget jag reflekterade vidare mycket över).

Nu då?

Ni som valde att hoppa hit ska få lite snabbare puckar.

Världen är en jävligt orättvis plats. Den kommer förmodligen att vara det för evigt, eller i alla fall så länge det finns liv på jorden. Jag tror inte på en utopi där alla dansar i ring och kramas. Bara för att ha det klart för alla. I denna orättvisa värld så är det alla som har mer som står på axlarna på dem som har mindre. Gällande väst/öst så står vi på Afrikanska och Sydostasiatiska axlar så att vi får billiga råvaror och billig produktionskostnad. Inom landet så vilar de rikare på de fattigas konsumtion/överbelåning/procentuellt stora skattetryck.

De som har fasta arbeten får tillgång till en hel del skattereduktioner, som inte tillfaller ex. pensionärer. Har du dessutom lån på bostad så får du tillbaks 30 % av räntekostnaden (från de pengar du skattat för). Du kan också bygga för en hel del pengar och få lite ROT-avdrag som ger dig ytterligare 50 000:- i skattereduktion (per år).

En person som tjänar 22 000:- i månaden och bor i hyresrätt får förvisso ta del av jobbskatteavdrag (räknar vi högt så är det ca 2000:- per månad). Det är allt. 24 000:- per år.

En person som tjänar 35 000:- i månaden och bor i hus/bostadsrätt, med lån på 4 miljoner (ränta 2 %) får en skattereduktion på  112 400:- per år.

Inbetald inkomstskatt för den som tjänar 22 000:- (264 000:- per år) är 79 200:- per år – 24 000:- = Netto: 55 200:- i skatt på ett år.

Inbetald inkomstskatt för den som tjänar 35 000:- (420 000:- per år) är 126 000:- per år – 38 400 (jobbskatteavdrag) – 50 000 (ROT) – 24 000 (avdrag på ränta) = Netto: 13 600:- på ett år.

Så det systemet ut och det tycker jag är onödigt orättvist.

Ska vi se på de med försörjningsstöd så har de en viss summa pengar, beroende på civilstånd etc. men ca 4000:- + ev bostadsbidrag. Det kan vi ju tycka är ok. Dock är det inte att tänka på att skaffa ett arbete som inte är på heltid eftersom de då förlorar stora delar av, eller allt sitt, försörjningsstöd/bostadsbidrag. Detta innebär att de fattigaste fortsätter att vara bland de fattigaste och har ingen möjlighet att ta sig upp. Speciellt med tanke på alla arbetsmarknadsåtgärder som stryper den arbetsmarknad som en gång i tiden kunde fastanställa människor och ge långvarig trygghet.

Vi har (oavsett regering, varför jag heller inte ser S som ett bra alternativ) ökat inkomstklyftorna. Detta har skett under en 25-årsperiod och är väldigt nedslående. Jag inledde denna del med att vi har en orättvis värld och att jag inte trodde att världen någonsin kunde bli rättvis. Vi behöver dock se till att de som finns i botten har en chans att resa sig. Om så bara för att slippa ligga samhället till last under hela sin livstid. Jämnar vi ut klyftorna och stärker även de svaga så kommer vi att må bättre, få lägre omkostnader och större produktivitet oavsett ekonomisk klass. Finns det möjlighet att få ekonomin tryggad (mat/kläder/husrum) samtidigt som du kan arbeta några timmar här och där för att öka ditt konsumtionsutrymme så skulle vi se en mycket större andel människor i arbete. Och många färre som bränner ut sig och sedemera kostar samhället massor av pengar i vård och socialförsäkringar.

Jag är en av dem som arbetat sedan jag var ung. Jag är en av dem som tjänar över medel, har lån, får reduktionerna och skulle kunna använda mig av ROT/RUT. Jag är en av dem som tjänar mycket på den blå politiken. Jag är också en av dem som förlorar på ett samhälle där de rika fortsätter bli rikare och de fattiga fortsätter bli fattigare. Jag vill kunna arbeta och tjäna de pengar jag gör. Jag vill dock kunna veta att det kommer att gå bra fast jag, min fru, mina barn eller någon i min närhet blir sjuk. Jag vill veta att mina äldre släktingar bli omhändertagna av människor som hinner göra sitt jobb utan att de har riskkapitalisterna som andas dem i nacken. Jag vill veta att jag inte blir bortförst från akuten för att de är underbemannade. Jag vill veta att mitt hus inte brinner ner för att brandkåren inte gick med nog mycket vinst. Jag vill att mina barn ska kunna gå i en skola där lärarna har tid för dem.

Jag vill kunna tjäna mina pengar för att skapa mitt liv. Och jag vill se till att så många som möjligt får chans att göra detsamma – även om livet gav dem en jävligt dålig hand. Därför kan jag inte rösta blått.

Det finns såklart än fler anledningar och om du vill se hur jag ser på samhället så kan du läsa mina texter om den ideologi jag vill leva efter: Min tolkning en grön ideologi