Ondska i sagans värld

Vi, eller jag i alla fall, ser med förskräckelse på omvärlden och ser hur den så kallade polariseringen tilltar för fler och fler frågor och delar befolkningen i ett svart/vitt tänk som verkligen kan leda till stora konflikter. Vi har ökade sociala och ekonomiska klyftor, ökad segregation och fler människor som hamnar i marginaliserade grupper.

”Att vara marginaliserad innebär att individen inte på egen hand kan förändra sin livssituation till det bättre” 

De människor som anser sig tillhöra den sociala normen (har en helt ok livssituation) kan antingen se till att de människor som inte har en självklar plats i samhället blir inbjudna eller så kan vi välja att stänga dörren och leva i någon form av parallellsamhälle, där klass och etnicitet styr vad vi tillhör (kanske också kön men där är det främst skillnader inom de olika grupperna – en ”vit” rik kvinna har mer social makt än en ”svart” fattig man). Det finns politiska och samhälleliga krafter som drar i denna polarisering allt vad de kan för att flytta makten än mer åt de som tillhör en viss etnicitet eller de som redan nu har den befintliga makten. Historiskt sett har resultatet blivit krig/konflikter/revolution, vilket är vad som händer när någon/några blir förtryckta för länge…

Vi kan dra en parallell till sagornas värld för att se på ”skurken” och dennes plats i samhället.

Vi kan börja med Bamse där vi har den nedrige Vargen, som pendlar mellan att vara snäll och vara riktigt elak. I flera av berättelserna är Vargen elak för att han inte får vara med de andra och det är en form av avundsjuka som gör att han stjäl julklappar eller karameller… Bamse säger ”Ingen har någonsin blivit snäll av stryk” och tar med Vargen vid julfirandet. När Vargen får vara en del av helheten, av vännerna, så ”blir” han snäll.

I ”Folk och rövare i Kamomilla stad” så vill rövarna enbart få röra sig i stan som alla andra. De vill åka spårvagn och gå på gatorna. De vill vara en del av samhället. När de sedan får möjlighet att delta så visar det sig att de har drömmar om att hjälpa till och vara goda medmänniskor. Sagan slutar med att Kasper blir brandmästare, Jesper blir cirkusdirektör och Jonathan blir bagare. Det viktiga är inte deras yrken utan att de inte längre ses som något utanför samhället utan som en naturlig och välkommen del i helheten – ett mänskligt drag då vi är ett flockdjur.

Det finns flera exempel men det gemensamma är att de ”onda” befinner sig i periferin av samhället. Det är från periferin de utgör ett hot mot den rådande ordningen. de får inte vara med i den uppsatta ordningen, deras värde räcker inte till (enligt samhället eller enligt dem själva) för att få delta.

I sagan räcker det med att erbjuda möjligheten att delta. I verkligheten är det inte lika enkelt. Däremot har vi möjligheten att släppa in dessa människor, att se till att deras människovärde erkänns och att de får delta i den sociala samhörigheten på samma villkor som alla som redan är ”inne”.

Något som verkligen motarbetar detta är alla krafter som avhumaniserar människor på grund av etnicitet, klass eller kön. Att göra detta kan göras i syfte att ”nå ett bättre mål” eller ”stabilisera samhället”. Det enda som görs när människor får sitt människovärde ifrågasatt är att öka klyftorna och föra samhället närmre en konflikt. I sagan är det den lilla människan som kämpar mot den förtryckande överheten som är ”den goda”.

Förtryck och elitism har prövats tidigare. Det har alltid slutat på samma sätt. I misär.

Avhumanisering genom ”humor”

Om islamofobi

På senaste tid har jag befunnit mig i flera debatter kring den islamkritik som har tilltagit den senaste tiden, och då främst normaliseringen av att kritisera islam – som någon form av folkrörelse.

Hur jag ställer mig till religion överlag har jag tagit upp i ett tidigare inlägg, där de viktigaste aspekterna är dessa:

”Något att komma ihåg är dock att religion fyller ett syfte, speciellt för de som tror på den. Som jag har uppfattat det så finns det några saker som är gemensamt för de flesta religioner:

  • Trygghet i livet
  • Mening med livet
  • En tro på liv efter döden
  • Upprättelse för ett liv i dygd
  • Hopp när allt känns hopplöst
  • Glädje i gemenskap

Sen finns en användning av religionen som också följer med, för de flesta religioner:

  • Maktmissbruk av människor som påstår sig företräda religion för att kunna styra över andra människor
  • Se till att regler och lagar följs även när de världsliga resurserna inte räcker (tänk gud/gudar som Panopticon)
  • Använda religion för att främja vissa mänskliga beteenden (dygd, måttfullhet, vänlighet etc.)
  • Skapande av religiös tillhörighet, för att kunna definiera ett ”vi” och ”de” (tänk Israeliter och Filistéer i Bibeln, trots att alla är ”Guds barn…?)

Självfallet ska människor få tro på vad de vill. Min respekt för religion sträcker sig till de första sex punkterna. När vi är inne på de fyra sista så kan jag inte tycka att det är religionens (med dess företrädare) plats att befinna sig i den samhällspositionen. Som jag försökte visa med berättelsen så finns det inget unikt för en en speciell religion (inte världsreligionerna i alla fall). De är relativt lika och vill ge trygghet och normer för den som tror på religionen.”

Med det sagt ska jag nu välja hur jag ser på vissa typer av islamkritik.
Slår vi upp ”islamofobi” på Wikipedia så kan vi läsa:

”Begreppet islamofobi används som beskrivning av negativa eller kulturrasisitska generaliseringar kring kulturella särdrag bland muslimer, till följd av att muslimer betraktas som ett kollektiv med oförändliga kulturella särdrag istället för som individer från en rad skilda kulturer (det finns inte bara en muslimsk kultur).”

Det är just dessa kulurrasistiska generaliseringar som utgör skillnaden mellan att kritisera islam och att underordna sig en islamofobisk världsbild. Om en person betraktar muslimer som ett kollektiv, i anslutning till att de anser att detta kollektiv inte kan förändras så är det en, enligt definitionen ovan, en islamofobisk inställning.

Däremot finns det människor som gör skillnad på olika typer av muslimer eller olika syn på islam. I dessa skillnader synliggörs aspekter som kan strida mot ett visst lands (ex. Sveriges) lagstiftning eller de mänskliga rättigheterna. Att synliggöra dessa aspekter och verka för en förändring kring detta är inte islamofobi. Att kritisera sharialagar, homofientlighet, barnaga, kvinnoförakt/patriarkala strukturer, brott mott MR etc. är inte något som ingår i definitionen islamofobi. Det kan utan större problem skrivas som islamkritik och lär förmodligen inte stöta på några större mothugg (möjligtvis från islamistiska organisationer som anser sig ha tolkningsföreträde för religionen islam).

Det är just i generaliseringen som islamofobin gör sig gällande. Tillsammans med den kan även en rädsla för ett samhälle om ökat islamistiskt inflytande finnas, eller som det kan kallas ”ökad islamisering”. Den definitionen (islamisering) ligger också på gränsen då den indirekt anser att islam är homogen och utgör ett kollektivt hot.

Att sedan gå vidare och diskutera som att ”ökad islamisering” är ett överhängande hot, utan att specificera vad med islam och vilka delar det är som kan utgöra detta hot, så når vi just det generaliserande resonemang som utgör grunden i ”islamofobi”.

Det finns krafter i Sverige som verkar för att förändra islam för att mer passa in i ett mer sekulärt samhälle, precis som kristendomen gjort det senaste århundradet, i alla fall i de nordiska länderna, Västeuropa och stora delar av Nordamerika. I denna artikel är det kunskapen om att dessa människor finns som jag vill visa.

”Att religionen, i det här fallet islam, i viss mån förändras av det omgivande samhället och av den kultur som man lever i, är inte bara naturligt utan även nödvändigt, menar Tahir Selava.” – Länk ovan

På samma sätt går det att diskutera nödvändigheten av att reformera islam, precis som kristendomen har reformerats utan att behöva se sig som islamofob, där jag kan se flera goda poänger av Mohamed Omar. De konkreta saker som ifrågasätts är:

Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu? Och hur kommer det att påverka hur man ser på andra texter? Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla? Vilka nya kriterier har man för att bedöma äkthet?” – Länk ovan

Det är en avsevärd skillnad att då ifrågasätta och kritisera specifika delar av en religion, i detta fall Islam, mot att kritisera religionen som en homogen och stagnerad grupp.

Att spä på fördomarna om att alla som tillhör islam vill införa sharialagar eller att alla muslimer vill nedvärdera kvinnor bidrar enbart till att skapa rädsla i samhället. Att kritisera de islamska krafter som faktiskt vill radikalisera världen mot en religiös stat och då utifrån de aspekterna är något som vi alla både bör och får göra – i enlighet med etiska och lagliga rättigheter.

Att generalisera islam och se religionen som en homogen grupp, där gruppen då ska utgöra någon form av kollektivt hot är dock att uttrycka sig islamofobiskt.

Syre – ett nytt grönt nyhetsmagasin

Äntligen kommer en tidning som jag vetat vara i uppstarten ett tag: Syre.

Jag tecknade en prenumeration och fick då möjlighet att bjuda någon på en prenumeration, jag blev stödmedlem och får även en PDF-prenumeration att ge bort. Om någon verkligen vill ha en prenumeration men saknar ekonomin för den så hör av dig. Jag ger bort en pappers-, och en pdfprenumeration.

Vad är detta för tidning då? De beskriver sig såhär:

”Sveriges första fristående gröna nyhetsmagasin. Syre blir ett nyhetsmagasin för alla som vill se ett fritt, demokratiskt, solidariskt och hållbart samhälle bortom tillväxtdogmer och arbetslinjer.”

syre

Mer info finns naturligtvis på hemsidan: www.tidningensyre.se

De har även en Facebooksida: https://www.facebook.com/tidningensyre

Twitter: www.twitter.com/tidningensyre

Nej… Jag får inte betalt för detta =). Som jag tidigare sagt så ger jag bort plats på min blogg om jag anser att det är för en god sak, en som blev nekad (erbjöd pengar) kan du läsa om här.

Edit: Nu har de två som velat ha de två prenumerationerna fått dem. Så nu får ni betala för dem själva :).

Stort lycka till önskar jag tidningen!

Debatten om invandringens pris

Vi har i dagarna kunnat läsa ett utmärkt inlägg av Henrik Schyffert, där han talade till alla som tyckte att invandring var ”för dyrt”. Läs gärna texten här om du missat den.

Kritiken lät inte vänta på sig och det finns människor som (på riktigt) skrivit (sammantaget och med hårdare ord):

”Schyffert kan inte räkna, de arbetslösa, bidragstagarna, barnen och gamla betalar inte för detta så det är mycket dyrare för oss!”. Nå… Det första Schyffert gör är att ta den verkliga summan (de initiala kostnaderna, utan att lägga till det landet tjänar på skatter som inkommer när de som invandrat börjar kunna försörja sig) och 20-dubblar den…

Skulle vi hamna på de 12 miljarder han börjar på och att hälften (5 miljoner) av alla som bor här är med och betalar så landar vi på 2400:- per betalande (halva befolkningen) och år… Alltså kan de kritikerna stoppa upp sin kritik någonstans…

OECD menade att vi tjänar på att människor kommer hit och etablerar sina liv, inte så konstigt då det innebär att människor behöver köpa mat och saker – vilket är vad vår ekonomi baseras på (jag har kritiserat det rätt mycket så det får ni leta efter själva…).

Nu till det andra sidan av myntet. Vad kostar nu de svenskar som tagit del av det svenska skattesystemet från början.

Siffrorna är snitt för landet och källorna är SCB, SKL, Högskoleverket. Sammanställningen är från 2009 och länk till min källa hittar du här.

Grundskolan: 87 958:- per år

Gymnasiet: 100 249:- per år

Högskola (gäller inte alla): 69 029:- per år

Läkarstudent: Varierande siffror men runt 200 000:- per år

Det betyder egentligen ingenting och det är fler som gjort beräkningar (på fult friska barn utan behov av särskilt stöd), ex. Cornucopia som kommer fram till att en person som gått upp till högstadiet har kostat staten 2 503 200:- fram till nittonårsdagen…

Det gör att vi lägger ungefär: 5006 400 000 000/18 = 27 813 333 333 avrundat 28 miljarder per år för våra barn. I snitt… Och då ingår enbart barnomsorg och barnbidrag (beräknat på de 2 000 000 barn som finns i landet).

Det innebär att det tar ett par år innan ”svensken” har betalat tillbaks sin ”skuld”, ännu längre om den varit sjuk eller valt att studera på högskola/universitet.

Det finns också en beräkning där du kan se vad dina skattepengar används till, där går det snabbt att jämföra olika utgiftsposter. En snabb jämförelse (vid 25 000:- i lön) ger:

Migration, integration, jämställdhet 1500:- per år

Avgift till EU: 3000:- per år, Statsskuldsräntor: 1300:- per år, Lönebidrag och Samhall (ex. Fas 3): 1400:- per år

Och så vidare…

Jag har talat med en person som kom till Sverige för över 30 år sedan. Hen tyckte att det var riktigt dåligt att det inte talades om hur mycket hens generation har gett landet. Som högutbildad och talandes flytande engelska så flydde hen hit och började arbeta efter ett par månader. Tillsammans med många andra kunde de komma in i arbete snabbt och har utgjort en stor grundbult i vårt svenska välfärdssystem.

Så om det är kostnader som ska diskuteras så behöver en del jämförelser göras. Eller så kan vi bara inse att det är något annat som ligger bakom alla dessa röster om att vi måste ”stoppa den ansvarslösa massinvandringen”. En sak vi faktiskt behöver göra är att bättra på integrationen. Ja, det kostar mer. Initialt. Men om vi ska jämföra med vad vi lägger på de som föds in i vårt samhälle så är det en droppe i havet – och vi får igen väldigt mycket för den investeringen.

Kostnadsfrågan är svår att få bukt med och det beror på att det går att räkna på väldigt många olika sätt. Vi kan få fram hur mycket av våra skattepengar det är som läggs direkt på migration men inte hur mycket mer pengar som läggs på ökad infrastruktur eller ökade samhällskostnader. Vi kan se hur mycket pengar vi får in via skatter/moms etc. men inte vem det är som betalar in skatterna (är det första, andra, tredje, nittonde generationens invandrare…?). Vi kan inte se om företag skulle ha tappat kunder om invandringen inte fanns och vi kan inte veta om skatterna skulle ha kunnat sänkas om vi inte tog emot människor från andra länder. Det kanske är en vattendelare i landet men att ”stoppa/förbjuda/inskränka” brukar sällan vara en rimlig väg att gå. Att bjuda in/visa/inkludera kan vända nästan vilket fenomen som helst till näst intill odelat positiv. Vi behöver bjuda in men också våga ställa krav – krav som är rimliga (åtgärder som innebär att dra undan mattan för folk och sedan förvänta sig stordåd funkar dåligt) och som vi ger förutsättningarna att uppfylla.

Tidigare text om detta: Invandringens nettokostnader