”The tipping point” för medmänsklighet

Efter att ha blivit lätt avtrubbad från den samhällsdebatt som fått verka de senaste åren, där allt bara verkar bli jävligare och jävligare så kan jag nu se en ”tipping-point”. Alltså att vi kommit till en punkt där en stor förändring sker, i detta fall en positiv. Många har skrivit och debatterat, försökt resonera och argumentera kring invandring/flyktingar och orsaker till konflikter. Ännu fler (har det verkat som) har tagit debatt för hårdare krav och lägre intagning av människor till det egna landet. Populismen har vuxit och de tomma tunnorna har skramlat så högt att jag varit tvungen att sätta på mig hörselskydd.

Men nu. Nu verkar det som att medmänskligheten äntligen får komma fram i media, sociala såväl som vanliga. Den första stora nyheten jag reagerade på var hur människor på Island menade att de ville hjälpa till att ta emot flyktingar från Syrien:

Länk till artikel i DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/islanningar-uppmanar-sin-regering-ta-emot-fler-syrier/

I samma veva visade det tyska folket var de stod i frågan och manifesterade för att ta emot fler flyktingar: http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21336734.ab

Tyskland hade tidigare gått ut med krav på att Facebook behövde skärpa sina regler kring rasism: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21318527.ab

Detta är något som kommer från folket. Ett exempel på folkets makt är England där David Cameron har fått svänga i sin åsikt och nu bekräftar ett ökat mottagande (han har varit emot detta tidigare): http://www.dn.se/nyheter/varlden/cameron-vi-ska-ta-emot-tusentals-flyktingar/

Nu händer detta inte så fort och den politiska verksamheten är trögflytande, vilket gör snabba insatser till en svår eller omöjlig uppgift. Det som sker i Syrien har pågått länge men konsekvenserna av konflikten är otroligt omfattande, vilket vi kan se i vårt nyhetsflöde (vi som har ett nyhetsflöde). Under onsdagen blev en bild på ett barn som omkommit viral och reaktionerna var många. Jag håller med den sidan som menar att barnet och familjen blir exploaterade samtidigt som jag håller med om att vi inte kan blunda för konsekvenserna av detta krig. Jag väljer att inte lägga upp bilden utan en länkar till en artikel som skriver om bilden (den är dock där och en varning för stark bild är på sin plats): http://www.svt.se/kultur/flyktingbilden-som-skakar-europa-varning-stark-bild

En artikel om barnet hittar du här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21353885.ab

Bilden på Aylan (som barnet heter) verkar ha varit en katalysator, jämförbar med den napalmbombade flickan i Vietnam. I tisdags påbörjades en privat insamling (Vi gör vad vi kan) som på några dagar samlat in över 6 miljoner kronor till flyktingarna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6247723

Länk till organisationen ”Vi gör vad vi kan”: http://vigorvadvikan.com/ (jag skänkte också en slant)

Även i Stockholm visar människor vad medmänsklighet innebär och går man ur huse för att hjälpa flyktingar: http://www.expressen.se/nyheter/rusning-for-att-hjalpa-flyktingar-i-stockholm/

Företag har prioriterat om och ersatt företagsresan mot humanitär hjälp (även om jag sett argument som ”PR-kupp” så är det ett gott steg): http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21361527.ab

Det finns många exempel på hur folk ställer upp och det är skönt att kunna vara med och sprida denna bild av människor istället för den dystopiska bild som fått regera i media under flera år. Hans Rosling, en optimistisk professor menar att media är ansvariga i hur världen porträtteras – fakta är fakta och media väljer att snuttifiera och skrämma människor med fördomar och ”smaskiga reportage”. Ett klipp där han läxar upp en dansk journalist har också blivit viral: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21355838.ab

Hatet och avhumaniseringen verkar ha fått ett stopp. Det verkar som att folk har fått nog och sätter ner foten. Vi är många fler som tror på medmänsklighet och kärlek än de som har fått styra debatten alldeles för länge.

Organisera

Om islamofobi

På senaste tid har jag befunnit mig i flera debatter kring den islamkritik som har tilltagit den senaste tiden, och då främst normaliseringen av att kritisera islam – som någon form av folkrörelse.

Hur jag ställer mig till religion överlag har jag tagit upp i ett tidigare inlägg, där de viktigaste aspekterna är dessa:

”Något att komma ihåg är dock att religion fyller ett syfte, speciellt för de som tror på den. Som jag har uppfattat det så finns det några saker som är gemensamt för de flesta religioner:

  • Trygghet i livet
  • Mening med livet
  • En tro på liv efter döden
  • Upprättelse för ett liv i dygd
  • Hopp när allt känns hopplöst
  • Glädje i gemenskap

Sen finns en användning av religionen som också följer med, för de flesta religioner:

  • Maktmissbruk av människor som påstår sig företräda religion för att kunna styra över andra människor
  • Se till att regler och lagar följs även när de världsliga resurserna inte räcker (tänk gud/gudar som Panopticon)
  • Använda religion för att främja vissa mänskliga beteenden (dygd, måttfullhet, vänlighet etc.)
  • Skapande av religiös tillhörighet, för att kunna definiera ett ”vi” och ”de” (tänk Israeliter och Filistéer i Bibeln, trots att alla är ”Guds barn…?)

Självfallet ska människor få tro på vad de vill. Min respekt för religion sträcker sig till de första sex punkterna. När vi är inne på de fyra sista så kan jag inte tycka att det är religionens (med dess företrädare) plats att befinna sig i den samhällspositionen. Som jag försökte visa med berättelsen så finns det inget unikt för en en speciell religion (inte världsreligionerna i alla fall). De är relativt lika och vill ge trygghet och normer för den som tror på religionen.”

Med det sagt ska jag nu välja hur jag ser på vissa typer av islamkritik.
Slår vi upp ”islamofobi” på Wikipedia så kan vi läsa:

”Begreppet islamofobi används som beskrivning av negativa eller kulturrasisitska generaliseringar kring kulturella särdrag bland muslimer, till följd av att muslimer betraktas som ett kollektiv med oförändliga kulturella särdrag istället för som individer från en rad skilda kulturer (det finns inte bara en muslimsk kultur).”

Det är just dessa kulurrasistiska generaliseringar som utgör skillnaden mellan att kritisera islam och att underordna sig en islamofobisk världsbild. Om en person betraktar muslimer som ett kollektiv, i anslutning till att de anser att detta kollektiv inte kan förändras så är det en, enligt definitionen ovan, en islamofobisk inställning.

Däremot finns det människor som gör skillnad på olika typer av muslimer eller olika syn på islam. I dessa skillnader synliggörs aspekter som kan strida mot ett visst lands (ex. Sveriges) lagstiftning eller de mänskliga rättigheterna. Att synliggöra dessa aspekter och verka för en förändring kring detta är inte islamofobi. Att kritisera sharialagar, homofientlighet, barnaga, kvinnoförakt/patriarkala strukturer, brott mott MR etc. är inte något som ingår i definitionen islamofobi. Det kan utan större problem skrivas som islamkritik och lär förmodligen inte stöta på några större mothugg (möjligtvis från islamistiska organisationer som anser sig ha tolkningsföreträde för religionen islam).

Det är just i generaliseringen som islamofobin gör sig gällande. Tillsammans med den kan även en rädsla för ett samhälle om ökat islamistiskt inflytande finnas, eller som det kan kallas ”ökad islamisering”. Den definitionen (islamisering) ligger också på gränsen då den indirekt anser att islam är homogen och utgör ett kollektivt hot.

Att sedan gå vidare och diskutera som att ”ökad islamisering” är ett överhängande hot, utan att specificera vad med islam och vilka delar det är som kan utgöra detta hot, så når vi just det generaliserande resonemang som utgör grunden i ”islamofobi”.

Det finns krafter i Sverige som verkar för att förändra islam för att mer passa in i ett mer sekulärt samhälle, precis som kristendomen gjort det senaste århundradet, i alla fall i de nordiska länderna, Västeuropa och stora delar av Nordamerika. I denna artikel är det kunskapen om att dessa människor finns som jag vill visa.

”Att religionen, i det här fallet islam, i viss mån förändras av det omgivande samhället och av den kultur som man lever i, är inte bara naturligt utan även nödvändigt, menar Tahir Selava.” – Länk ovan

På samma sätt går det att diskutera nödvändigheten av att reformera islam, precis som kristendomen har reformerats utan att behöva se sig som islamofob, där jag kan se flera goda poänger av Mohamed Omar. De konkreta saker som ifrågasätts är:

Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu? Och hur kommer det att påverka hur man ser på andra texter? Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla? Vilka nya kriterier har man för att bedöma äkthet?” – Länk ovan

Det är en avsevärd skillnad att då ifrågasätta och kritisera specifika delar av en religion, i detta fall Islam, mot att kritisera religionen som en homogen och stagnerad grupp.

Att spä på fördomarna om att alla som tillhör islam vill införa sharialagar eller att alla muslimer vill nedvärdera kvinnor bidrar enbart till att skapa rädsla i samhället. Att kritisera de islamska krafter som faktiskt vill radikalisera världen mot en religiös stat och då utifrån de aspekterna är något som vi alla både bör och får göra – i enlighet med etiska och lagliga rättigheter.

Att generalisera islam och se religionen som en homogen grupp, där gruppen då ska utgöra någon form av kollektivt hot är dock att uttrycka sig islamofobiskt.

Alliansen – för enfrågeväljaren?

Detta kan vara helt taget ur luften eftersom det enbart baserar sig på mina erfarenheter av samtal med Alliansväljare, då främst Moderatväljare. Men jag vill ändå pröva tanken – ni som är av annan åsikt får gärna motbevisa mig. Det är också därför jag väljer att avsluta rubriken med ett frågetecken…

Det är inte så att alliansen enbart har en fråga. De har många frågor som de driver och det finns förmodligen en tanke på helhet inom koalitionen, den helhet som jag har uppfattat tilltalar inte mig men det är en helt annan sak. Jag har talat med en del människor som röstar M (eller lutar åt typ Fp – jag har inte träffat någon som röstar C eller KD…). Det finns en sak som har slagit mig i dessa samtal. Det är alltid en fråga som de ser som den viktigaste – kanske två men de hänger ihop så tight att det nästan går som en fråga. 

Den första kategorin är egenföretagare. De tillhör näringslivet och röstar blått eftersom de är livrädda för att en rödgrön regering skulle öka skattetrycket för deras företag. Det är självfallet en viktig fråga för den som driver eget och jag förstår oron. Jag kan tycka att en bättre välfärd är viktig och att den socialpolitik som drivs av M talar emot att rösta åt det hållet. Egenföretagaren skulle gynnas av en fungerande socialpolitik och basinkomst (eftersom de alltid kan få ut en garantisumma oavsett hur företaget går) – istället för att behöva arbeta när de är sjuka och slita hund för att de alltid måste ligga på marginalen. Jag vågar inte ens nämna det faktum att de skulle klara sig bättre om vi värnade om lokalproduktion eftersom de då inte skulle behöva konkurrera med produktionen från låglöneländer (men då blir jag väl uthängd som ett protektionistiskt svin…).

Den andra kategorin är husägare som verkligen vill behålla de låga räntorna och skattereduktionerna som just nu finns och ser till att de har samma eller lägre skatteprocent än de som bor i hyresrätter. 

Den tredje kategorin är företagare (igen) som livnär sig i en bransch som blivit beroende av skattereduktioner (bygg/städ/restaurang etc.). Det är det egna företaget som måste skyddas – oavsett hur politiken i övrigt ser ut. 

Jag har dock inte träffat någon Moderat, varken väljare eller politiker, som talar om en helhet. Som menar att den blå linjen är en god linje för ett långsiktigt fungerande samhälle. Ni som röstar blått kanske kan upplysa mig om hur den blå helhetssynen ser ut? Vi kan ju hoppas att det bara inte är en rädsla för 1980-talets skatteinflation som ligger bakom valet utan att det faktiskt finns en sund politik bakom Alliansens olika inriktningar.

Jag vill avsluta med ett citat som ofta följer mig (gammalt och slitet men helt fungerande):
”En kedja är inte starkare än sin svagaste länk” (för er som förstår det så är samhället kedjan och vi människor är länkarna.

Blir det mer rättvist utan domare?

I ett febermosigt tillstånd skrev jag ett inlägg igår. Det blev inte direkt dåligt men något otydligt och hade inte en särskilt sexig titel… Så fort jag använder ett ord som förknippas med politik så flyr folk. Men jag ska förtydliga lite. 

Det finns alltså människor vårt land som tycker att skatterna är för höga och att staten har för mycket att säga till om. Därför röstar de på de mest nyliberala partierna som finns i Sverige, även kallade ”Alliansen”. Alliansen har haft makten i snart 8 år och det har blivit en hel del skattesänkningar, flertalet för dem som redan jobbar och har det ganska bra men en del av dessa fanns kvar sedan sen småborgerliga sossetiden (ja, Socialdemokraterna bör väl få sin del av kängan). Men lite krasst så finns det en del saker som Svenska folket har röstat fram, saker som gett oss ett hårdare samhällsklimat…

Tillbaks till de högerflummare som på riktigt tror på en självreglerande marknad. Jag omformulerar mig: En marknad som kommer reglera sig själv! Till saken tror de att naturresurserna är oändliga och att kärnkraft är svaret på alla energiproblem… Ska en skratta eller gråta? Dags att vakna och känna kaffedoften…

Ponera att världen är som en fotbollsmatch.

Det finns vissa regler som vi bör hålla oss till för att spelet ska ge samma förutsättningar för alla spelare och lag. Det finns också domare som ska se till att reglerna efterföljs. Vad jag menar är att det inte kommer att bli ett schysstare spel bara för att domarens makt inskränks. De som kan sätta in flera spelare kommer göra det, offside-regeln blir en myt och de allra bästa lagen är de som byggt en mur för sitt eget mål. 

Finns inget som reglerar så kommer de starkaste att ta makten. TA makten. Och den kommer att ges av oss, den stora massan. Det finns bättre och sämre domare men det är väldigt få som tror att en VM-final i fotboll skulle bli bättre om det inte fanns någon domare som såg till att reglerna följdes… Däremot verkar det finnas människor som tror att marknaden skulle bli bättre om den bara lämnades ifred…

Eftersom vi inte har samma förutsättningar i livet/världen så kommer de rikaste att utnyttja de fattigaste. Så är det och det är så det har varit under hela mänsklighetens historia. Nu har vi dock kommit så långt (vill jag tro) att vi kan känna medmänsklighet med andra människor och se bortom våra egna direkta begär…? Eller? 

Med frihet som ledstjärna så trampar nyliberalismen framåt. Med fina utbildningar och svåra ekonomiska ord (då måste de ju veta vad de pratar om..) så visar de vägen. En väg som inte verkar leda till något hållbart, men en väg i alla fall…

Men ni har rätt. Det är inte en fri marknad som eftersträvas. Inte egentligen. Det är en ”fri” marknad där alla är fria att göra som de vill – så länge de följer i storföretagens ledband…

Läs mer:

Bakåtsträvande marknadskapitalister

Fredrik Lindström kritiserar marknadsekonomin

Nyliberalism har inget med frihet att göra

Det är svårt att undgå valkampanjerna som har dragit igång, inte med full kraft – men igång är de. Det jag främst ser från Allianspartierna (jag har inte hängt med, är de en allians även till detta val eller har de splittrats?) är ett egenutnämnt mandat för frihetens väl. För friheten…?

Frihet, eller valfrihet, vilket vissa vill koppla till liberalism, sedemera (när marknadsekonomin tog järngrepp om politiken) nyliberalism, borde väl innefatta just det – ett VAL. Kampanjerna från det blå hållet verkar utgå från att de som inte håller med dem vill ha någon form av ofrihet? Att statlig styrning innebär en ofrihet för massan? Utgår vi från totalitära diktaturer så finns såklart en poäng, men det är inte vad jag utgår från. Det jag vill visa är den poäng som jag försökt få fram så många gånger:

Etik del 2, frihet

Fördelning av rikedom – ett systemfel

Ett inlägg kring problematiken med ”för mycket” frihet: Välja själv? Nej tack!

Eller det mer sarkastiska inlägget: Är ekonomisk frihet synonym med frihet

De kvasiliberala partier som säger sig stå (ensamma?!) för frihet kan tänka på några saker:

  • Finns det någon som väljer fattigdom?
  • Väljer vi hudfärg/kön/etnicitet/sexuell läggning?
  • Väljer vi vårt sociala och ekonomiska kapital?
  • Väljer vi våra förutsättningar inför livet (vi kanske kan välja att påverka, men bara inom våra givna ramar)?
  • Väljer vi våra barn eller deras behov (vi kanske väljer att ha barn, men inte vilka barn vi får)?

Det finns en massa annat att ta upp men listan är inte det väsentliga. Det väsentliga är mycket kort, enkelt och lätt att förstå:

Om vi inte har någon möjlighet att välja så är det inte frihet. Inte förrän vi jämnar ut klyftor/strukturer/förutsättningar så kan vi inte tala om frihet. Behåll er ideologi, kämpa för samma saker. Men kom fan inte och mena att det är frihet ni kämpar för!

Ett instick i detta är att jag för den delen inte behöver höra hur dåliga de rödgröna riksdagspartierna är eftersom jag inte sympatiserar med dem heller, läs gärna denna innan påhoppen börjar: DGM – Den Grå Massan

Varför litar vi på egoister?

Varför är det så att alla jobb som handlar om att ta hand om människor är de arbeten som har lägst löner? Är det de värderingar vi vill att människan ska ha? En vän till mig resonerade kring yrkesval och alla arbeten hen ville arbeta med innebar slit och dålig lön, värdet fanns i att hjälpa människor (främst barn).

Det finns ett begrepp som de flesta känner till. Begreppet egoism (etisk) råder hos nuvarande makthavare eftersom det ses som gott att handla i egenintresse och se om sitt eget hus. Vi har blivit fostrade i att hjälpa till men inte på ett sätt som kräver uppoffringar av oss själva. Vi kan ge till välgörenhet, så länge vi fortfarande kan konsumera det vi vill ha och inte behöver göra något större avkall på vår bekvämlighet eller ekonomi. Så är samhället uppbyggt. Det finns en hel del människor som inte känner igen sig eftersom de ser andras värde som något viktigt – ofta människor som har barn (och är engagerade i sina barn) men även en hel del som värderar människans/djurens/naturens egenvärde som okränkbart. Dessa behöver dock arbeta i motvind då detta inte har stöd i samhällsstrukturen.

Det begrepp jag hellre ser som rådande är begreppet altruism. Ett ord som många inte ens vet vad det betyder… Kort sagt kan vi definiera det som motsatsen till egoism. Jag kanske får skit för detta men jag hävdar att våra yrken avspeglar det inre valet när det gäller dessa begrepp. De som ser altruism som ett gott sätt att leva är de som hamnar inom låglönearbeten och med dåliga arbetsvillkor. De får en belöning i att hjälpa andra men kan på kuppen bränna ut sig själva. Det är yrkesgrupperna som arbetar för bättre arbetsvillkor men som kan pressas hårt – eftersom alla vet att patienter/elever/barn/äldre/funktionshindrade etc. inte kommer att lämnas vind för våg. Inte på samma sätt som varor/tjänster/pengar kan eftersättas.

Resten av texten kommer att handla om vikten av att förändra synen på vår omvärld, genom att sluta värdera egoism som något positivt. Det är inte positivt för små barn, det är inte positivt gällande arbetskollegor eller kärlekspartners. Hur fan blev egoism den rådande normen när det gäller hur samhället skall byggas upp. Hur kommer det sig att vi litar mer på egoisterna än på altruisterna? Vi har provat egoism i ett par århundraden nu – det är dags att byta!

Läs mer

Att flytta runt rumänska Romer

Då det nu sker på min ”bakgata” så känner jag mig tvungen att kommentera. Det som sker är en avhysning av rumänska Romer, från Sollentuna till… Ja, vad fan, vart som helst men inte här. Eller så verkar kommunen tänka i alla fall.

När detta skrivs så är detta den senaste artikeln i ämnet: DN om Romerna i Helenelund.

Jag förstår att det är ett problem. Inte att det är här men att vi behöver arbeta globalt för att få slut på flykt från andra länder. Vad som inte hjälper är att avhysa människor bara för att det är ”lite obekvämt”. De kunde liksom inte ha bosatt sig så mycket mer avsides (med tanke på att de behöver mat och transport, då går det inte att flytta till Norrlandsskogen).

Jag tänker inte göra detta till en sakpolitisk fråga. Det kan vara hur obekvämt som helst men om vi nu ska anse att vi värnar om de mänskliga rättigheterna så vill jag poängtera vilka som skulle kunna vara relevanta här:

Artikel 2. Rätten att inte bli diskriminerad:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.”

Artikel 25. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard:

”Alla människor har, enligt artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande.”

Artikel 12. Privat-, och familjelivet:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och ingen ska behöva utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt hem. Var och en har också rätt att fritt ingå äktenskap och välja äktenskapspartner. […] Skyddet för den enskildes privat- och familjeliv har tolkats av de organ som övervakar rättigheterna så att det innefattar en skyldighet för staten att inte bara avhålla sig från ingrepp i privat- och familjelivet, utan också att effektivt skydda enskilda mot ingrepp från både statliga myndigheter och enskilda personer.”

FN:s artiklar om de mänskliga rättigheterna hittar du här.

Citaten ovan kommer från en sida som heter http://www.manskligarattigheter.se och där finner vi lite mer information om just nationella minoritetsgrupper:

Rättigheter för nationella minoriteter:

”Det har beräknats att antalet nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoritetsgrupper världen över uppgår till många tusen, med långt mer än en och en halv miljard medlemmar eller mer än en fjärdedel av jordens befolkning. Staterna har ett ansvar att utan diskriminering ge personer ur minoritetsgrupperna samma rättigheter som landets övriga befolkning, till exempel till socialt skydd, utbildning, hälsovård eller kommunikation med domstolarna.[…] Samer, som också är ett urfolk, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar är de nationella minoriteter i Sverige. Dessa minoritetsgrupper nämndes också vid namn i samband med ratifikationen av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.”

Vad jag vill säga är att detta inte är ett problem enbart för Rumänien. Eller för Romer. Eller i Sverige. Jag säger heller inte att jag har en välformulerad lösning. Däremot säger jag att vi bör föra diskussionen på ett sätt som ser till de mänskliga rättigheterna. Att förstöra människors boplatser är inte en lösning. Heller inte att skicka runt dem. Det är en kränkande jävla icke-lösning (då har jag inte ens tagit med barnkonventionen). Vi är många som menar att de mänskliga rättigheterna är en självklarhet. Då borde det också innefatta alla människor.