”The tipping point” för medmänsklighet

Efter att ha blivit lätt avtrubbad från den samhällsdebatt som fått verka de senaste åren, där allt bara verkar bli jävligare och jävligare så kan jag nu se en ”tipping-point”. Alltså att vi kommit till en punkt där en stor förändring sker, i detta fall en positiv. Många har skrivit och debatterat, försökt resonera och argumentera kring invandring/flyktingar och orsaker till konflikter. Ännu fler (har det verkat som) har tagit debatt för hårdare krav och lägre intagning av människor till det egna landet. Populismen har vuxit och de tomma tunnorna har skramlat så högt att jag varit tvungen att sätta på mig hörselskydd.

Men nu. Nu verkar det som att medmänskligheten äntligen får komma fram i media, sociala såväl som vanliga. Den första stora nyheten jag reagerade på var hur människor på Island menade att de ville hjälpa till att ta emot flyktingar från Syrien:

Länk till artikel i DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/islanningar-uppmanar-sin-regering-ta-emot-fler-syrier/

I samma veva visade det tyska folket var de stod i frågan och manifesterade för att ta emot fler flyktingar: http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21336734.ab

Tyskland hade tidigare gått ut med krav på att Facebook behövde skärpa sina regler kring rasism: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21318527.ab

Detta är något som kommer från folket. Ett exempel på folkets makt är England där David Cameron har fått svänga i sin åsikt och nu bekräftar ett ökat mottagande (han har varit emot detta tidigare): http://www.dn.se/nyheter/varlden/cameron-vi-ska-ta-emot-tusentals-flyktingar/

Nu händer detta inte så fort och den politiska verksamheten är trögflytande, vilket gör snabba insatser till en svår eller omöjlig uppgift. Det som sker i Syrien har pågått länge men konsekvenserna av konflikten är otroligt omfattande, vilket vi kan se i vårt nyhetsflöde (vi som har ett nyhetsflöde). Under onsdagen blev en bild på ett barn som omkommit viral och reaktionerna var många. Jag håller med den sidan som menar att barnet och familjen blir exploaterade samtidigt som jag håller med om att vi inte kan blunda för konsekvenserna av detta krig. Jag väljer att inte lägga upp bilden utan en länkar till en artikel som skriver om bilden (den är dock där och en varning för stark bild är på sin plats): http://www.svt.se/kultur/flyktingbilden-som-skakar-europa-varning-stark-bild

En artikel om barnet hittar du här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21353885.ab

Bilden på Aylan (som barnet heter) verkar ha varit en katalysator, jämförbar med den napalmbombade flickan i Vietnam. I tisdags påbörjades en privat insamling (Vi gör vad vi kan) som på några dagar samlat in över 6 miljoner kronor till flyktingarna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6247723

Länk till organisationen ”Vi gör vad vi kan”: http://vigorvadvikan.com/ (jag skänkte också en slant)

Även i Stockholm visar människor vad medmänsklighet innebär och går man ur huse för att hjälpa flyktingar: http://www.expressen.se/nyheter/rusning-for-att-hjalpa-flyktingar-i-stockholm/

Företag har prioriterat om och ersatt företagsresan mot humanitär hjälp (även om jag sett argument som ”PR-kupp” så är det ett gott steg): http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21361527.ab

Det finns många exempel på hur folk ställer upp och det är skönt att kunna vara med och sprida denna bild av människor istället för den dystopiska bild som fått regera i media under flera år. Hans Rosling, en optimistisk professor menar att media är ansvariga i hur världen porträtteras – fakta är fakta och media väljer att snuttifiera och skrämma människor med fördomar och ”smaskiga reportage”. Ett klipp där han läxar upp en dansk journalist har också blivit viral: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21355838.ab

Hatet och avhumaniseringen verkar ha fått ett stopp. Det verkar som att folk har fått nog och sätter ner foten. Vi är många fler som tror på medmänsklighet och kärlek än de som har fått styra debatten alldeles för länge.

Organisera

Om islamofobi

På senaste tid har jag befunnit mig i flera debatter kring den islamkritik som har tilltagit den senaste tiden, och då främst normaliseringen av att kritisera islam – som någon form av folkrörelse.

Hur jag ställer mig till religion överlag har jag tagit upp i ett tidigare inlägg, där de viktigaste aspekterna är dessa:

”Något att komma ihåg är dock att religion fyller ett syfte, speciellt för de som tror på den. Som jag har uppfattat det så finns det några saker som är gemensamt för de flesta religioner:

  • Trygghet i livet
  • Mening med livet
  • En tro på liv efter döden
  • Upprättelse för ett liv i dygd
  • Hopp när allt känns hopplöst
  • Glädje i gemenskap

Sen finns en användning av religionen som också följer med, för de flesta religioner:

  • Maktmissbruk av människor som påstår sig företräda religion för att kunna styra över andra människor
  • Se till att regler och lagar följs även när de världsliga resurserna inte räcker (tänk gud/gudar som Panopticon)
  • Använda religion för att främja vissa mänskliga beteenden (dygd, måttfullhet, vänlighet etc.)
  • Skapande av religiös tillhörighet, för att kunna definiera ett ”vi” och ”de” (tänk Israeliter och Filistéer i Bibeln, trots att alla är ”Guds barn…?)

Självfallet ska människor få tro på vad de vill. Min respekt för religion sträcker sig till de första sex punkterna. När vi är inne på de fyra sista så kan jag inte tycka att det är religionens (med dess företrädare) plats att befinna sig i den samhällspositionen. Som jag försökte visa med berättelsen så finns det inget unikt för en en speciell religion (inte världsreligionerna i alla fall). De är relativt lika och vill ge trygghet och normer för den som tror på religionen.”

Med det sagt ska jag nu välja hur jag ser på vissa typer av islamkritik.
Slår vi upp ”islamofobi” på Wikipedia så kan vi läsa:

”Begreppet islamofobi används som beskrivning av negativa eller kulturrasisitska generaliseringar kring kulturella särdrag bland muslimer, till följd av att muslimer betraktas som ett kollektiv med oförändliga kulturella särdrag istället för som individer från en rad skilda kulturer (det finns inte bara en muslimsk kultur).”

Det är just dessa kulurrasistiska generaliseringar som utgör skillnaden mellan att kritisera islam och att underordna sig en islamofobisk världsbild. Om en person betraktar muslimer som ett kollektiv, i anslutning till att de anser att detta kollektiv inte kan förändras så är det en, enligt definitionen ovan, en islamofobisk inställning.

Däremot finns det människor som gör skillnad på olika typer av muslimer eller olika syn på islam. I dessa skillnader synliggörs aspekter som kan strida mot ett visst lands (ex. Sveriges) lagstiftning eller de mänskliga rättigheterna. Att synliggöra dessa aspekter och verka för en förändring kring detta är inte islamofobi. Att kritisera sharialagar, homofientlighet, barnaga, kvinnoförakt/patriarkala strukturer, brott mott MR etc. är inte något som ingår i definitionen islamofobi. Det kan utan större problem skrivas som islamkritik och lär förmodligen inte stöta på några större mothugg (möjligtvis från islamistiska organisationer som anser sig ha tolkningsföreträde för religionen islam).

Det är just i generaliseringen som islamofobin gör sig gällande. Tillsammans med den kan även en rädsla för ett samhälle om ökat islamistiskt inflytande finnas, eller som det kan kallas ”ökad islamisering”. Den definitionen (islamisering) ligger också på gränsen då den indirekt anser att islam är homogen och utgör ett kollektivt hot.

Att sedan gå vidare och diskutera som att ”ökad islamisering” är ett överhängande hot, utan att specificera vad med islam och vilka delar det är som kan utgöra detta hot, så når vi just det generaliserande resonemang som utgör grunden i ”islamofobi”.

Det finns krafter i Sverige som verkar för att förändra islam för att mer passa in i ett mer sekulärt samhälle, precis som kristendomen gjort det senaste århundradet, i alla fall i de nordiska länderna, Västeuropa och stora delar av Nordamerika. I denna artikel är det kunskapen om att dessa människor finns som jag vill visa.

”Att religionen, i det här fallet islam, i viss mån förändras av det omgivande samhället och av den kultur som man lever i, är inte bara naturligt utan även nödvändigt, menar Tahir Selava.” – Länk ovan

På samma sätt går det att diskutera nödvändigheten av att reformera islam, precis som kristendomen har reformerats utan att behöva se sig som islamofob, där jag kan se flera goda poänger av Mohamed Omar. De konkreta saker som ifrågasätts är:

Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu? Och hur kommer det att påverka hur man ser på andra texter? Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla? Vilka nya kriterier har man för att bedöma äkthet?” – Länk ovan

Det är en avsevärd skillnad att då ifrågasätta och kritisera specifika delar av en religion, i detta fall Islam, mot att kritisera religionen som en homogen och stagnerad grupp.

Att spä på fördomarna om att alla som tillhör islam vill införa sharialagar eller att alla muslimer vill nedvärdera kvinnor bidrar enbart till att skapa rädsla i samhället. Att kritisera de islamska krafter som faktiskt vill radikalisera världen mot en religiös stat och då utifrån de aspekterna är något som vi alla både bör och får göra – i enlighet med etiska och lagliga rättigheter.

Att generalisera islam och se religionen som en homogen grupp, där gruppen då ska utgöra någon form av kollektivt hot är dock att uttrycka sig islamofobiskt.

Ekonomi kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer gynnas – hur många eller hur få det är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om Romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

Vi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Chile, Turkiet, Finland, Norge, Iran etc. problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som kom från forna Jugoslavien, de som var ”maffia” hela bunten är nu entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är ok att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen (med tillhörande ekonomiska kriser) och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de stater som tar emot rumänska romer istället och ser till att de får en stabilitet här, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna (iaf inte när det gäller ekonomiska faktorer) eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet (med att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet) löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Att flytta runt rumänska Romer

Då det nu sker på min ”bakgata” så känner jag mig tvungen att kommentera. Det som sker är en avhysning av rumänska Romer, från Sollentuna till… Ja, vad fan, vart som helst men inte här. Eller så verkar kommunen tänka i alla fall.

När detta skrivs så är detta den senaste artikeln i ämnet: DN om Romerna i Helenelund.

Jag förstår att det är ett problem. Inte att det är här men att vi behöver arbeta globalt för att få slut på flykt från andra länder. Vad som inte hjälper är att avhysa människor bara för att det är ”lite obekvämt”. De kunde liksom inte ha bosatt sig så mycket mer avsides (med tanke på att de behöver mat och transport, då går det inte att flytta till Norrlandsskogen).

Jag tänker inte göra detta till en sakpolitisk fråga. Det kan vara hur obekvämt som helst men om vi nu ska anse att vi värnar om de mänskliga rättigheterna så vill jag poängtera vilka som skulle kunna vara relevanta här:

Artikel 2. Rätten att inte bli diskriminerad:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.”

Artikel 25. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard:

”Alla människor har, enligt artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande.”

Artikel 12. Privat-, och familjelivet:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och ingen ska behöva utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt hem. Var och en har också rätt att fritt ingå äktenskap och välja äktenskapspartner. […] Skyddet för den enskildes privat- och familjeliv har tolkats av de organ som övervakar rättigheterna så att det innefattar en skyldighet för staten att inte bara avhålla sig från ingrepp i privat- och familjelivet, utan också att effektivt skydda enskilda mot ingrepp från både statliga myndigheter och enskilda personer.”

FN:s artiklar om de mänskliga rättigheterna hittar du här.

Citaten ovan kommer från en sida som heter http://www.manskligarattigheter.se och där finner vi lite mer information om just nationella minoritetsgrupper:

Rättigheter för nationella minoriteter:

”Det har beräknats att antalet nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoritetsgrupper världen över uppgår till många tusen, med långt mer än en och en halv miljard medlemmar eller mer än en fjärdedel av jordens befolkning. Staterna har ett ansvar att utan diskriminering ge personer ur minoritetsgrupperna samma rättigheter som landets övriga befolkning, till exempel till socialt skydd, utbildning, hälsovård eller kommunikation med domstolarna.[…] Samer, som också är ett urfolk, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar är de nationella minoriteter i Sverige. Dessa minoritetsgrupper nämndes också vid namn i samband med ratifikationen av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.”

Vad jag vill säga är att detta inte är ett problem enbart för Rumänien. Eller för Romer. Eller i Sverige. Jag säger heller inte att jag har en välformulerad lösning. Däremot säger jag att vi bör föra diskussionen på ett sätt som ser till de mänskliga rättigheterna. Att förstöra människors boplatser är inte en lösning. Heller inte att skicka runt dem. Det är en kränkande jävla icke-lösning (då har jag inte ens tagit med barnkonventionen). Vi är många som menar att de mänskliga rättigheterna är en självklarhet. Då borde det också innefatta alla människor.

Basinkomsthelg i Malmö

Nu sitter jag på tåget efter att ha varit nere i Malmö på en av de största svenska basinkomstträffarna på flera år. Träffen arrangerades av Basinkomst.nu:s lokala Malmöavdelning. Programmet går att se här. Vi som var där blev väl omhändertagna av Kontrapunkt och Malmögruppen – grymt bra jobbat! Det här är upplevelsen från mitt perspektiv.

Den första aktiviteten var en serieläsning, först av några bilder av Max Gustavsson och sedan av Sara Granér. Sara Granér var på plats och läste upp sina serier själv:

Sara GranérSara Granér läser upp sina egna serier

Detta var en trevlig inledning till tankar kring arbete, ekonomi, basinkomst, livet… Den andra punkten (som jag var med på) var partipolitiska strategier. Två andra aktiviteter gick samtidigt men jag valde att lyssna på Valter Mutt och hans tankar kring basinkomst och hur han ser på reformen ur ett politiskt perspektiv. Vi fick ta del av projekt som har gjorts ute i världen samt hur det politiska klimatet gällande basinkomst ser ut i Riksdagen – att intresset är svalt är en underdrift. Valter betonade värdet i att nå ut och få med sig aktörer utanför politiken, exempelvis fackföreningar och andra samhällsbärande grupper. Yrkesgrupper som verkligen tjänar på basinkomst är frilansare, journalister och personer inom produktionen. Basinkomströrelsen behöver få fram sitt budskap även till dessa grupper och få upp frågan på debattbordet.

Valter Mutt

Valter Mutt pratar basinkomst

Ni som har klickat er in i programmet ser att nästa del var tredelad där en kunde välja var en ville gå. Jag satt och förberedde mig inför delen efter då det var min tur att stå på scen tillsammans med Kristian Borg (redaktör till boken After Work: farväl till arbetslinjen) och Samira Ariadad (författare till kapitlet ”Att rekonstruera de gemensamma rummen” i samma bok, samt redaktör till Tidningen Brand).

After WorkFr. vänster: Samria Ariadad, Andreas Meijer, Kristian Borg

Vi höll varsin del där Kristian talade om boken, varför den tillkommit och diskussionen kring arbetslinjen i stort. Samira anknöt till sitt kapitel, hur hon tänkte när hon skrev det och berättade mer om allmänningar. Jag utgick från basinkomströrelsen och hur det skulle kunna gå att samarbeta utifrån vissa kriterier och mina tankar kring arbete som en gemensam folkrörelse med varierat innehåll.

Andreas presentation

Andreas talar inför en publik som inte var så trött som den ser ut på bilden..

Jag utgick från några punkter och den som vill se presentationen igen så finns den tillgänglig via denna länk. Utgångspunkten var att ”tänka åt samma håll” och utgå från att basinkomst är en verklig reform som bör användas. En tanke om att vi behöver ta oss bort från försvarspositionen och hur vi når fram med basinkomstreformen som den seriösa ekonomiska och sociala reform den är.

Själva panelsamtalet utgick från en del frågor (ställda av Kristian) som jag och Samira sedan besvarade. Basinkomst Malmö har filmat detta och jag kommer länka till klippet när det är färdigt. En artikel som publicerades i Flamman diskuterades och en replik är skriven av mig och Joakim Pihlstrand Trulp, vilken kommer publiceras inom kort (då kommer länk här). Avslutningsvis fick publiken ställa frågor, där frågor kring hur hållbarhet, tillväxt och basinkomst hänger ihop (mina tankar kring detta finns på denna blogg).

Kvällen fortsatte i diskussioner kring basinkomst och jag fick samtala med människor som jag enbart träffat på nätet, vilket var mycket trevligt och givande.

Under söndagen fortsatte arbetet med att ta fram strategier för framtiden. Basinkomströrelsen håller på att organisera sig och de som stannade kvar fick fundera och formera sig i arbetsgrupper – utifrån ett avstamp i den svenska basinkomströrelsen är på väg att tas. Det jag kommer jobba för, och som inte kräver någon större kraftansträngning är att allt som skrivs om basinkomst samlas under hashtagen #basinkomst. På sociala medier och i texter. Det är ett enkelt sätt att samla debatten, ocensurerat och fritt för alla och envar att bidra. Ingen organisation står bakom #basinkomst men olika organisationer och rörelser kan delta – på sina egna villkor.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som var med och gjorde detta till en fantastisk helg. Nu kör vi!

Andreas Meijer, en av talespersonerna för Gröna partiet.

Bakåtsträvande marknadskapitalister…

Bakåtsträvare… De finns överallt. Inom näringslivet, inom politiken och inom samhället. De som hellre håller fast vid värdelösa system bara för att dessa är tryggare. En gång i tiden fanns säkert några jeppar som sa ”EEEhhhh… Hjul, Vaddå hjul? Vi har flyttat saker på medar och stockar jämt och det funkar så bra så”. Eller de som tror att internet är en ”fluga”… Elektricitet var också rätt skrämmande när den kom… ”Nänänä, inte ska vi hålla på med sån där elektricitet. Det är bara en massa nymodigheter – lampolja och starka ryggar har vi klarat oss på förr och det kommer vi kunna göra jämt!”

I dag har vi bakåtsträvarna inom samhällssystemet. De som tycket att tillväxt och massproduktion är ett gott incitament för en fungerande ekonomi. De som fnyser åt lösningar som visar goda resultat, ger stor resiliens inom reformen och kan förändra synen på vår tillvaro. Mest för att de inte ”orkar/kan/vill” förstå vad grejen är. En (i mängden) av dessa saker är basinkomst. Jag väntar på faktiskt mothugg när det gäller basinkomst. De som visar problem med reformen basinkomst. Problem som inte kan lösas. Självfallet finns svårigheter när det gäller införandet av en ny reform. Det finns dock möjlighet att införa basinkomst i liten skala och bygga på efter hand. Det är tankarna som är viktiga. Prioriteringarna. Den gamla klyschan ”jobba för att leva, inte leva för att jobba” gör sig gällande.

Har du dålig koll på basinkomst så bör du faktiskt sätta dig in i det. Tycker du att det är drygt att läsa en massa text så kan du ju börja med den här filmen:

Mannen som talar heter Guy Standing. En ekonom som kan bra mycket mer om ekonomi än jag. Dock har jag såklart varit i kontakt med personer som är utbildade i ekonomi (främst nationalekonomi). Det är flera som anser att systemet vi har inte är helt ”by the book” (alltså svarar helt korrekt mot de nationalekonomiska teorierna) eftersom vi ser till att hålla vissa branscher flytande med skattemedel, även om inte har någon direkt samhällsnytta. Vi ser till att skapa efterfrågan för att stimulera tillväxt och då måste folk jobba för att ha råd att konsumera, dock finns inte jobb till alla…

Läs mer

Replik i Corren

Igår skrev Håkan Edler (LUF) en debattartikel om hur dyrt och ineffektivt det är med lokalproducerad mat. Detta har jag och Ellen Dolk, genom Gröna partiet, svarat på:

”Billig mat kan ha ett högt pris

Replik till Håkan Edler, LUF, Debatt 20/1. 06:01

Håkan Edler skrev hur viktigt det är att protektionismen inte skall få råda och vikten av global livsmedelshandel. Artikeln menar att vi har den globala handeln att tacka för att vi mår bättre och lever längre i dag än tidigare. Den går vidare med att vi skulle falla tillbaks om vi satsade på lokalproducerat livsmedel.

För det första har vi livsmedelskontroll. Inom Sverige har vi möjlighet att påverka hur våra livsmedel produceras gällande besprutning, djurhållning och antibiotika. Importerad mat har lägre krav när det gäller kontroll och produktionsförhållanden. Cancer, fetma och resistens mot antibiotika börjar bli folksjukdomar i väst, en möjlig konsekvens av effektivt jordbruk.

När det gäller produktion i länder som inte har stor tillgång på rent vatten så förflyttas deras rena vatten, vilket ofta är en bristvara, genom livsmedel till väst. Det enda vi ger tillbaks är pengar. Pengar som förvisso ingår i producentlandets BNP men främst hamnar i näringslivets fickor – på bekostnad av de fattiga. Vi har i dag en enorm överproduktion av livsmedel, vilket dock tillfaller de rikare länderna eftersom en knapp miljard fortfarande svälter. Det är med andra ord inte ett produktionsproblem utan ett fördelningsproblem.

Vi kan välja lokalproducerat eftersom det gynnar oss. Arbetar vi på samma gång för global rättvisa, så att de fattigare länderna får behålla sina naturtillgångar så kan de producera mat nog att klara sig själva, utan att samma resurser till 25 procent ska hamna på västvärldens komposthögar. Att producera mat på ett hållbart sätt är dyrt. Att utnyttja billig arbetskraft, odlingsmarker och dyrbart vatten i fattiga länder är knappast något som hjälper dem – eller i förlängningen oss. Ja, lokalproducerat är dyrare – det kan ju vara idé att fundera på varför det är så?

Byline image

Ellen Dolk och Andreas Meijer Gröna Partiet”

Dela och kommentera