Den trasiga rättsapparaten.

Jag vet inte om det finns någon som på riktigt tror att det svenska rättsväsendet är en fungerande och icke korrupt verksamhet. I många fall kan det vara så enkla fall och riktiga erkännanden att det inte finns några egentliga orsaker att tvivla, må så vara hänt.

I andra fall, som en av Sveriges (om inte DEN största) största rättsskandaler om den psykiskt sjuke Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han egentligen heter innan morden och efter 2002, så hopar sig tvivel…

Kort om fallet:

En massa mord mellan 1964 och 1993 (ca 30) erkänns av en psykiskt sjuk man (Quick) under 1990-talet. Vissa av morden som han erkänner kan direkt strykas eftersom det inte finns någon rimlighet i att han skulle kunna ha utfört dem. Däremot blir han fälld för 8 av dessa fall. Därför att han erkänt. Men…

För att dömas för mord måste det vara ”utom allt tvivel” att mordet utförts av gärningsmannen. I Quickfallet så fanns inga bevis, inte ens någon teknisk bevisning. Inga vittnen. Ingenting som styrkte att han hade varit inblandad i något av dessa mord.

Vad som däremot händer är att åklagare bli befordrade, poliser likaså. De anhöriga till offren blir vilseledda eftersom det inte var rätt (förmodligen) gärningsman som utpekades. Som i fallet med Johan Asplund.

Skulle det nu vara så att någon inte är nöjd med hur rättegången och polisens arbete har gått till så går det att överklaga. Det finns bara en liten hake… De som tar emot överklagan kommer att vara samma instans som genomförde utredning och rättegång första gången. Att de ska lägga en massa resurser på att verkligen söka efter eventuella felaktigheter, felaktigheter som skulle kunna vara förödande för karriären, är nog rätt små.

Fallet Quick är fortfarande intressant och det står massor om det i färska tidningar. Läs gärna och begrunda den svenska rättsapparaten…

Annonser

8 thoughts on “Den trasiga rättsapparaten.

  1. Trasig rättsapparat
    Fallet Quick är förmodligen toppen av ett isberg. Det torde finnas många som sitter oskyldigt dömda i i svenska fängelser. Dessutom är det nästan omöjligt att få resning för dessa.
    Det finns en s.k orubblighetsprincip som i praktiken säger att en dom skall vara orubblig- domstolen har i princip alltid rätt.
    I Sverige kan man dömas till livstids fängelse på indicier utan att det finns tekniska bevis. I Quick-fallet t ex finns inga tekniska bevis. I många länder kan man inte döma på bara indicier.
    För några år sedan förekom sexbrottsmål, där några män sades ha förgripit sig mot kvinnor och dessa dömdes på kvinnans ord-ord mot ord-utan några andra bevis.Många av männen blev sedan fria genom resning.
    En man dömdes för drygt 10 år sedan till livstids fängelse för att ha kastat ut sin sambo genom fönstret varvid hon avled. Inga riktiga bevis fanns. ( Se boken ”Den oskyldige mördaren” utgiven av Debattförlaget) Boken anser att åklagaren manipulerade bevisningen.
    Sedan har vi kanske den största rättsskandalen-Palme-mordet. Där har energin använts till att skydda de som begått dådet,eftersom samhällskonsekvenserna skulle bli för allvarliga ifall sanningen kom fram.Det går att räkna upp en massa andra fall.
    I Quick-fallet förefaller den dömde vara oskyldig till åtta mord, som han dömts för. Är Sverige en rättsstat om det är så?
    Julian Assagne kanske har rätt när han säger att Sverige inte är en rättsstat och att han riskerar att lämnas ut till USA?
    Under Anna Linds tid som utrikesminister greps två egyptier av amerikanska agenter på Bromma flygplats med Regeringens samtycke och transporterades under tvång till Egypten. Gör en rättsstat så?
    När det gäller att kritisera andra länders rättssystem och brott mot mänskliga rättigheter är Sverige snar till kritik. Man borde först städa sin egen bakgård.
    Sverige är inte en fullödig rättsstat.
    Sverige är det enda land som inte klarat upp mordet på sin regeringschef.

    • Hej RM,

      Tack för kommentaren.

      Ja, börjar en skrapa på ytan så finns det mycket som inte fungerar. Det läggs mer resurser på att upprätthålla skenet av att det fungerar än att laga det trasiga…

      • Domstolar har ett självständigt ansvar för rättssäkerheten.
        Det är inte domstolens uppgift att göra egna undersökningar.
        Däremot ska den kvalitetssäkra processen..
        Den ska genom krav på åklagaren att komplettera underlaget.
        Domaren åligger att fria om den åtalades skuld inte ställs bortom rimligt tvivel.

        Domarnas och nämndemännens roll i dramat, är snarast mer oroande.
        Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständigt och således även det som omfattas av åsklagrens ansvar.

        Alltför många domare, gör att dömande som en teknisk verksamhet.
        De nöje sig att pricka av lagstridiga handlingar, som kan bevisas.
        Att det går teknisk korrekt till, blir det också rättssäkert.
        Man greppa inte helheten i målen, som man ska ta ställning till.

        I tingsrätten ska personer ,som har en juristrisk utbildning ,sitta som nämndemän.
        Då får vi en förbättrat rättssäkerhet.
        L:W

    • Till den samlade kåren av svenska rättsjournalister (eller kanske åt var och en separat), eller till journalistfacket I sin helhet.

      Jag vill på förhand be om ursäkt för den långa beskrivningen och för eventuella felskrivningar. Jag påbörjade denna skrivelse i slutet av år 2015 och hade hunnit glömma bort den innan jag fann den på min dator idag, den 30 mars 2016. En del av felen beror på att jag var tvungen att skriva ut den ursprungliga skrivelsen på en dator och senare skanna den med en dålig skanner. Som det säkert framgår så har jag byggt upp en hel del frustration över hur fel allting gick under min ursprungliga förundersökning och de efterföljande rättegångarna. Jag har även insett att min grundinställning, att alla ska vara lika inför lagen, är ett ideal som ganska få aktiva inom det praktiska rättsväsendet verkar vara intresserade av. Detta kan vara ett absolut scoop för den hungrige journalisen, eller för veteranen som inte längre är rädd för att förlora eventuella framtida uppdrag – på grund av en koppling till någon så politiskt inkorrekt som mig själv. Om någon är intresserad av att kontakta mig, sker det enklast genom att ringa mig på nummer +358 45 665 01 11. Tack på förhand.

      Hej, mitt namn är Janne Tuomela. juni och juli år 2006 dömdes jag av Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt till livstids fängelse för mordet på min sambo. Min gärning ägde rum den 12 mars 2006. Under dagarna omkring mitt gripande (15-17/3 2006) fick mitt ärende mycket stor uppmärksamhet, liksom även under dagarna omkring rättegången vid Stockholms tingsrätt. Vid förhandlingen vid Svea hovrätt, uppmärksammades det däremot inte överhuvudtaget. De första cirka 7,5 åren av straffet avtjänade jag på svenska anstalter. I september 2013 förflyttades jag till Finland, baserat på mitt finska medborgarskap. Fram tilljanuari 2016 var jag placerad på den slutna anstalten Kylmäkoski, i närheten av Tammerfors. Nu har jag förflyttats till den öppna anstalten i Huittinen, ungefär 70 km från Tammerfors.
      Jag vill här ge en ytlig presentation av en mängd bevisbara omständigheter, som verkligen borde intressera alla dem som tar sitt ansvar inom den svenska journalistkåren på allvar. Dessa ärenden utgör även starka argument för mediers livsviktiga funktion och ansvar, för att säkerställa att staten inte frångår de grundläggande rättsprinciper som alla moderna stater bör vila på. Tyvärr kan jag bevisa att dessa principer endast varit en chimär när det kommit till behandlingen av mig själv och min gärning. Jag kan ha full förståelse för att många aktörer inte vill tillskriva alla personer i det svenska samhället lika rättigheter inför lagen, men om man börjar tillämpa olika rättigheter för olika personer så har man gett sig ut på ett sluttande plan som i längden saknar alla logiska gränser.
      I korthet har vi här flera ärenden som sammantaget kan ses som ännu större rättsskandaler än de olika vändorna omkring Thomas Quick. Orsakerna till att de ännu inte har uppdagats ligger till största delen hos mig själv. Dels innehåller omständigheterna en hel del aspekter som för mig helt enkelt är jobbiga att bearbeta, med den följden att jag hellre har förhalat ärendet än handlat.
      En annan orsak är att jag inte har velat släppa kontrollen om mitt material. I dagens samhälle med sociala medier och stora informationsläckor, så finns det alltid stora risker med att lämna ifrån sig material, särskilt sådant som väcker så pass starka känslor som mitt och som även innehåller mycket känslig information angående mig själv, mina två söner och min sambo. Om uppdagandet av dessa omständigheter sker på ett ogenomtänkt sätt, så skulle stor skada kunna drabba en hel del oskyldiga.
      En tredje orsak till min ovilja att kontakta medierna har varit att jag redan gjort misstaget att ge en intervju, medan jag vistades på häktet Kronoberg. Jag var även naiv nog att inte kräva rätten att granska artikeln innan den publicerades. Detta ledde till att jag framställdes i ett extremt dåligt ljus. Detta i sin tur ledde bland annat till att min moster skällde ut min mamma på grund av innehållet i artikeln. När jag frågade intervjuaren varför hon inte hade tagit med något av det som jag berättat om bakgrunden till min gärning, svarade hon nonchalant att publicerandet av det skulle ha utgjort förtal mot den avlidne. Om man har bevisning för vad man säger, så uppfylls väl knappast grunderna för förtal.
      En fjärde orsak är att jag tyvärr, vid upprepade tillfällen, har fått erfara att svenska myndigheter till intet sätt känner sig skyldiga att följa svensk lag. Denna tendens har jag mött hos alltför många aktörer för att kunna avfärda det som om jag bara skulle ha haft en väldig otur. Om denna mängd av myndigheter går så långt för att begränsa mina grundläggande rättigheter, så har jag naturligtvis även kunnat misstänka att många medlemmar ur mediekåren delar denna tendens. Nu börjar däremot preskriptionstiden för en del av de begångna juridiska kränkningarna närma sig, vilket innebär att pressen på mig att agera växer sig allt starkare.
      I mitt fall utgörs skandalen av en mer eller mindre samlad insats från en mängd av aktörer inom rättsväsendet, för att framställa min brottsliga gärning på ett sätt som har varit mycket missvisande. Den mest skrämmande aspekterna av denna insats, är att även min försvarsadvokat var en viktig del av detta. För att styrka denna ståndpunkt har jag lyckligtvis tillgång till en stor mängd bevisning. Samma sak gäller för polis och åklagare, men, i deras fall är det nog tyvärr inte särskilt ovanligt att sådant kan inträffa i en enskild brottsutredning, eller for en enskild åtalad, kan ofta ses som ganska obetydligt i det stora hela. Om man däremot ser på saken från ett mer abstrakt och grundlagsmässigt perspektiv, så blir dessa omständigheter däremot mycket allvarligare. Man kan ju aldrig veta hur många det egentligen är som drabbas eller på vilka grunder.
      Orsakerna till att detta kom att ske i mitt fall, anser jag numera enklast kan förklaras genom de psykologiska fenomen som gemensamt betecknas som kognitiva missbedömningar, eller på engelska – cognitive biases. Dessa består bland annat av undermedvetna tendenser att inte kunna acceptera information som står i konflikt med en persons ursprungliga åsikter och antaganden. Goda aspekter kan för många inte kopplas till ”onda” personer, liksom ”onda” aspekter inte heller kan kopplas till personer som ursprungligen ses som goda. Aven andra till synes obegripliga argument förklaras genom dessa begrepp.
      I mitt straffrättsärende ledde detta alltså till något som närmast liknar ett inofficiellt samarbete med det uttalade syftet att hindra att sanningen (alt. en annan beskrivning) om min gärning skullefå komma fram. Det är naturligtvis möjligt att dessa beteenden uppstod separat hos många olika personer separat, men en enklare förklaring är definitivt att en form av samarbete existerade.
      Vad som skiljer mitt ärende från de flestas som hävdar att de har blivit oskyldigt dömda, är två huvudsakliga omständigheter. För det första har jag aldrig hävdat att jag skulle ha varit oskyldig till den gärning som jag är dömd för. I själva verket har jag bevisligen samarbetat fullt ut med polisen ända sedan jag gripits. Av förundersökningen framgår t.o.m. att jag greps medan jag var på väg till polisen för att anmäla mig själv. För det andra har jag tillgång till en förvanansvärd stor mängd officiell bevisning som tydligt visar hur behandlingen av mitt ärende har lidit av mycket allvarliga brister. Även mängden av detta material utgör en skrämmande aspekt, eftersom den visar att de inblandande inte på något sätt varit oroliga för att de skulle komma att ställas till svars för hur de har agerat.
      För mig personligen så känns redan upprättandet av denna skrivelse som något av en vinst. Den symboliserar nämligen ett första verkligt försök till att få hjälp från någon utomstående med detta problem. Under de senaste åren har jag lagt ner en avsevärd mängd energi på att försöka få mitt ärende behandlat på ett sådant sätt som det förtjänade redan förundersökningen, men fram till nu kan jag bara konstatera att jag inte har åstadkommit några särskilda framsteg. Däremot har jag fortfarande kvar det mesta av de olika formerna av skriftlig dokumentation som jag själv har skrivit för att förtydliga det hela. Tyvärr trodde jag alltför länge att jag skulle kunna uppnå målet om att få en ny rättegång på egen hand. men har nu alltså insett att jag verkligen behöver hjälp av någon för att uppnå detta. Det är därför som jag nu ställer mitt hopp till er journalister, för att uppfylla den roll som menas när man talar om den tredje statsmakten. När politiken eller rättssystemet inte fungerar som de ska, eller helt havererar, så är det er uppgift att belysa problemet och därmed se till så att samhället förblir demokratiskt och rättssäkert, eller åtminstone utvecklas i den riktningen.
      För min egen del har de nästan tio åren som gått sedan jag greps bestått av en mängd perioder.
      Under de första månaderna gjorde jag vad jag kunde för att se till så att bakgrunden till min gärning och omständigheterna omkring den blev belysta på ett korrekt sätt. Eftersom alla mina tre separata försvarare, på ett mer eller mindre aktivt sätt, motarbetade mig så hade mina ansträngningar naturligtvis mycket små möjligheter att nå särskilt långt. Under den perioden lyckades jag däremot införskaffa en del bevisning som mina advokater struntat i, och även med att fastställa att det fanns en mängd personer med insyn i min familj, som trots min gärning var villiga att hjälpa mig med att styrka att de omständigheter som jag hela tiden har försökt att belysa, verkligen existerade.
      Cirka 8,5 månader efter mitt gripande inleddes en ny fas. Då råkade jag nämligen se en okumentär om det stora lidande som personer med personlighetsstörningen Borderline tenderar att orsaka hos sina närstående. Dokumentären finns fortfarande tillgänglig på Youtube, om man söker på programserien Ondska. Från programmet kände jag med skrämmande exakthet igen just de obegripliga beteenden som min avlidna sambo hade utsatt både mig själv och våra söner för i åratal. Under de följande månaderna och åren ägnade jag en hel del tid åt att lära mig så mycket som jag kunde om denna störning. Det förundrade mig att jag aldrig hade hört talas om denna störning tidigare. Jag hade trots allt läst psykologi i gymnasiet och varit generellt intresserad av ämnet. Tystnaden kändes mycket egendomlig, särskilt med tanke på hur relativt vanlig diagnosen är. Den mest obehagliga aspekten av denna tystnad är att psykiatrin – under mer än fyrtio års tid – har varit väl medveten om att barn till borderlineföräldrar ofta far mycket illa i sina familjer. Om detta är det numera lätt att hitta rapporter på nätet.
      Under 2008 inleddes ännu en ny fas. Då fick jag nämligen min första inofficiella ADHD-diagnos som vuxen. Nu var det en medintagen som var mycket insatt i ämnet som insisterade på att jag hade ADHD och inte accepterade mitt avvisande förrän jag åtminstone hade gått med på att titta närmare på kriterierna som krävs för en diagnos. Det var något av en chock att inse hur nästan alla de egenskaper som jag värdesätter mest hos mig själv, var sådana som är starkt förknippade med ADHD. Bland dessa hör min nyfikenhet, min tendens att plötsligt göra radikala förändringar i mina omständigheter och min oräddhet – både social och fysisk. Tyvärr så leder mina ADHD-tendenser, och min alltför stora fokusering på detaljer, alltför ofta till att jag blir långdragen i mina texter Detta märks nog tyvärr även i denna skrivelse.
      Under 2009 och 2010 lade jag ner stor möda på att försöka framställa mitt ärende i en så lätt-förståelig form som möjligt. Jag försökte även upprätta rättsprocesser gentemot några av mina advokater. I detta syfte försökte jag faktiskt söka hjälp hos några andra av Sveriges mest kända advokater, men deras svar var att de inte kunde medverka i att forsoka få en kollega inför rätta. Tyvärr insåg jag inte att det skulle vara närmast omöjligt att försöka på egen hand, så jag förlorade en hel del tid på detta. Slutligen kastades mina ärenden ut av en enskild domare, trots att jagåtminstone tolkat rättsbalken som att ange att även nämndemän krävdes vid sådana beslut.
      Lyckligtvis ledde dessa försök till upprättandet av en mängd skrivelser från min sida, i vilka jag bl.a. kommenterar allt som dokumenterats under- polisförhören med mig. Under denna period skedde förresten ytterligare något som belyser hur illa det är ställt med det svenska rättsstaten. Då skrev jag nämligen till Stockholms tingsrätt för att få ut vissa handlingar. I mitt brev nämnde jag bl.a. att jag skulle ha blivit dömd under en annan brottsrubricering om bara åktagaren eller min advokat skulle ha följt sina yrkesskyldigheter. Jag fick de handlingar som jag bad om, men när jag senare försökte få ut några andra, så hade hela mappen omkring mitt brott försvunnit spårlöst från arkivet. Enligt dem som jag talade med så hade inget liknande skett på åtminstone tio år. Jag bad om ett intyg som styrkte att detta hade skett, men blev nekad i flera månader. Sedan tillsattes en ny handläggare och hon gick dels med på att skriva mitt intyg och ansträngde sig även för att återupprätta mappen. Hon kom slutligen att kontakta åklagarmyndigheten, vilket ledde till att åklagarens hela version av förunder sökningen hamnade i tingsrättens arkiv. När jag fick en kopia av den, märkte jag genast att alla de viktigaste forhörsrapporterna, som skulle ha hjälpt mig med att belysa bakgrunden till min gärning, systematiskt hade avlägsnats från den version som tillhandahållits försvaret. Även vissa viktiga förvanskningar av materialet uppenbarade sig i dessa dokument.
      2012 ägnade jag en stor del av min tid åt aktiviteter inom Förtroenderådet på anstalten Kalmar. Även där återfanns naturligtvis en hel del omständigheter som inte var förenliga med lagen. Som en direkt följd av mina aktiviteter som ordförande i Förtroenderådet, omplacerades chefen för den operativa verksamheten.
      I början av 2013 blev jag slutligen så besviken på hur saker sköts både inom Kriminalvården och inom det svenska rättssystemet i allmänhet, att jag ansökte om förflyttning till Finland. Jag har haft finskt medborgarskap sedan jag föddes, så detta var en möjlighet som jag inte tidigare hade tänkt på. Andra orsaker till min önskan att komma till Finland var att jag hade insett att inte skulle kunna få någon advokat hjälpa mig i Sverige, eftersom de alla är tvingade att tillhöra det svenska advokatsamfundet. Från svenska fängelser är dit även mycket svårt att kommunicera per telefon till omvärlden, inklusive journalister och advokater, eftersom myndigheterssamtal är svåra att få igenom och många hinder ligger i vägen för at få ”privata” nummer beviljade. Sverige beviljade min förflyttning nästan genast, men för Finland tog det sex månader. Jag flyttades till Finland den 5 september 2013.
      Under 2014 och 2015 har jag genom fängelsets försorg tvingats bearbeta det som skedde på ett mycket djupare sätt än jag någonsin kom att göra i Sverige. En utbildad psykoterapeut utbrast spontant att jag måste ha varit en masochist för att ha uthärdat så länge, i den situation som jag beskrev att jag befunnit mig i tillsammans med min nu avlidna sambo. Hans reaktion ledde till att jag började undersöka varför jag egentligen tillät mig behandlas på det sätt som jag blev. Varför hade jag förblivit lojal mot min sambo så pass länge, trots att det tidigt blev uppenbart att hon var känslomässigt instabil och dessutom mycket illa utrustad att ta hand om redan vårt första barn?
      Någon morgon senare märkte jag att jag måste ha tänkt på saken medan jag sov, eftersom jag genast efter mitt uppvaknande insåg att jag hade plågats av ett dåligt samvete ändå sedan jag var fem år gammal. Då hade jag nämligen övergivit mina tre äldre halvsyskon, genom att vid mina föräldrars separation välja att flytta bort med min mamma. Denna plötsliga insikt var så genomgående att den fick mina ögon att tåras. Jag hade vetat att min pappas dåliga behandling av mina halvsyskon skulle försämras avsevärt när min mamma och jag flyttade bort, men jag gjorde ändå det själviska valet att flytta med och därigenom skydda mig själv på de andras bekostnad.
      När jag kom till Australien, i februari 2002, blev det snart tydligt att min sambo var mycket starkt kontrollerad och därmed rädd för att de skulle få reda på vissa aspekter av hennes liv. Föräldrarna var fortfarande djupt engagerade medlemmar i en sektliknande och finskspråkig pingstförsamling och hade varit mycket strikta med sina två döttrar. Ett tydligt tecken på detta var att min blivande sambo inte lärde sig någon engelska innan hon började skolan, trots att familjen hade flyttat till Australien när hon bara var nio månader gammal.
      Min nya sambo var visserligen redan 34 år gammal när jag kom till Australien på hennes inbjudan, men hon gick ändå väldigt långt för att t.ex. dölja det faktum att vi var intima från alla som på något sätt umgicks med hennes föräldrar. Jag har tillgång till ett vittnesmål som beskriver just detta. Förundersökningen anger även att hon berättat för vänner i Sverige att hennes flytt från Australien till stor del berodde på att hon behövde komma undan sina föräldrars inflytande och även att föräldrarna hade tvingat henne att köpa ett hus, efter att de kastat ut henne från deras hem. Sin mammas oförmåga att ta hand om sina barn hade min sambo beskrivit som så dåliga, ett en väninna bad polisen vidarebefordra denna information till socialtjänsten. Detta framgår ur väninnans förhörsprotokoll, vilket naturligtvis först hade mörkats. Förhören med föräldrarna och andra från deras sfär, ger en helt annan bild av orsakerna till flytten och andra aspekter. Ett exempel på detta är hur min sambos pappas första yttrande i sitt förhör är att korrigera tilltalsnamnet på sin dotter. Han anger ett namn, vilket helt skiljer sig från det som alla använt i Sverige.
      Detta förklaras genom att min sambo hade två helt skilda identiteter, beroende på vilken krets hon råkade befinna sig i i Australien. De som kände hennes föräldrar kallade henne för Kati och alla andra för Nina. ”Kati” svor inte, drack inte och försökte ständigt sluta röka. ”Nina” däremot svor, rökte, stal, rökte och hade ett allvarligt spelmissbruk. Om man så tittar på de skäl som ”Katis” krets uppgav som relevanta till flytten, blir det uppenbart att hon hade ljugit för dem även i detta. Från deras förhör framstår det sammantaget som om jag kort sagt skulle ha tvingat henne att flytta hit. Den verkliga orsaken till att jag först hade föreslagit att vi flyttade, var att min sambo – någon vecka tidigare – hade avslöjat att hon haft återkommande tankar på att sätta sig själv och barnen i bilen och köra full fart in i en betongvägg. Jag visste att hon hade längtat efter att få lämna Australien i hela sitt liv, så jag visste att hon skulle vara jätteglad om jag föreslog att vi skulle flytta till Sverige eller Finland. För min egen del så älskade jag alla aspekter av det jag upplevt av Australien, utom mina barns digra situation.
      För min del förklaras nu mycket av den undfallenhet och närmast sjukliga lojaliteten som jag visade henne, av mitt tidigare beskrivna svek mot mina halvsyskon. På ett undermedvetet plan så kunde jag alltid bortförklara hennes beteenden som att vara direkt beroende på av hur mycket hennes föräldrar pressade henne. Vad hon än gjorde, så betraktade jag henne som oskyldig och lidande. Så länge som jag såg min sambos beteenden som en reaktion på den behandling som hon utsattes för, så kunde jag inte orsaka henne mer sorg genom att göra slut med henne. Jag kände även ett ovanligt stort personligt ansvar för mina barns välfärd, eftersom de hade blivit födda trots min sambos vilja att abortera dem. När vi först fick beskeden om graviditeterna blev jag mycket lycklig. Jag hade längtat starkt efter egna barn sedan jag var 14 år gammal. Min sambo hade däremot aldrig ens tänkt tanken att hon skulle ha velat ha barn. Hon gillade inte att umgås med dem och trodde inte heller att hon skulle kunna ta hand om dem. Hon beslutade sig därför genast för att göra abort.
      Jag försökte på alla sätt att få henne att ändra sig, bland annat genom att lova att jag alltid skulle vara den som vakar om nätterna och bytte alla blöjor när jag var hemma. Hennes beslut stod ändå fast. Natten efter det första gravitetsbeskedet och det påföljande beslutet om att göra abort, var den ditintills värsta i mitt liv. Jag såg det som en stor orättvisa att min sambo hade ensamrätt till att besluta om vårt barn skulle få födas eller inte, Under morgontimmarna nådde jag slutligen en fungerande lösning på mitt problem. – Eftersom jag kände till den stora kontrollen som hennes föräldrar utsatte henne för, och dessutom kunde gissa deras inställning till aborter, blev lösningen uppenbar. Jag såg inte heller något etiskt problematiskt med det hela. Om min sambo var för omogen for att stå emot sina föräldrars ovilja mot aborter, så var hon naturligtvis inte heller mogen nog att på egen hand besluta om en abort. Trots att jag då var 27 år gammal, var jag fortfarande för naiv för att inse att mitt resonemang inte var giltigt. Det är nämligen av sociala orsaker nästan omöjligt för en kvinna lämna ifrån sig sina barn – även om hon känner att hon inte kan ta hand om dem, medan ett sådant beteende ses med mycket mer blida ögon när det görs av en pappa.
      Som jag angivit tidigare, så har jag lyckligtvis tillgång till en hel del bevisning för mina påståenden. Dessa består huvudsakligen av officiell dokumentation från förundersökningen, men även av en del annan dokumentation vars införskaffande ignorerades polis och försvarare. Även inspelningarna från rättegångarna innehåller en mängd relevant information
      Dokumentationen består i huvudsak av:
      – Förhören med mig. Dessa visar mycket tydligt hur jag beskriver relationen mellan mig och min sambo på sådana sätt med skrämmande noggrannhet överensstämmer med litteraturen omkring borderline personlighetsstörning. De visar även hur ovan jag var tala illa om min sambo. De visar även hur jag bad polis och advokat att införskaffa papper från Australien och hålla vissa förhör. Dessa önskemål ignorerades av alla. Min advokats negativa inställning till mig framkommer även, liksom hur han på upppenbart falska grunder får ut förundersökningsledaren ur rummet för att tala i enrum. När förundersökningsledaren fortsätter förhöret, så tar det vid just där advokaten tidigare under förhöret hade trakasserat mig.
      – Förhören med våra närmsta grannar. Bland de fyra grannar som vaknat av oväsen från vår lägenhet, har polisen ändrat på innebörden vad som sagts hos åtminstone tre. En grannes forhör anger ätt hon skulle ha hört barnen den aktuella natten och att hon hade godkänt förhöret. I tingsrätten framgick det däremot att hon aldrig hade sagt att hon hört våra barn just den natten, men däremot under många av de föregående. Hon hade inte heller blivit visad något protokoll att underteckna, liksom inte heller någon annan som hördes i Sverige. Detta baserar jag på alla de tomma raderna för underskrifter: I andra sammanhang skildras hur våra närmaste grannar, redan någon vecka efter att vi flyttat in, börjat diskutera huruvida de borde kontakta de sociala myndigheterna angående misstankar om att våra barn for illa. En annan granne har enligt förundersökningen (delvis den dolda) blivit förhörd vid två tillfällen. Enligt rapporterna har man däremotinte ens frågat honom om han var hemma den aktuella natten. Därmed har han inte heller kunnat berätta något. I en tidningsintervju har han däremot beskrivit hur han den aktuella natten kort hade hört min sambo, men att det genast blivit helt tyst. Han nämner specifikt vilken tur det hade varit att barnen inte vaknat. I verkligheten Hade han naturligtvis både blivit tillfrågad och även berättat samma sak för polisen, men de har uppenbarligen velat förmedla lögnen att barnen skulle ha vaknat. En tredje granne hade i sitt första förhör beskrivit hur hon hade hört min sambo tala svenska den aktuella natten, men i ett senare förhör förklarat hur hon måste ha gjort ett misstag tidigare. I protokollet syns endast att hon medgivit sitt misstag, men inte själva misstaget.
      – Förhören med bekanta till familjen. Om man jämför sådant som min sambo berättat för dem, med sådant som framkommit på andra sätt under förundersökningen, framkommer det med stor tydlighet hur benägen min sambo hade varit att ljuga för dem om våra verkliga omständigheter under flera år.
      – inspelningar från tingsrätten. Dessa inspelningar visar med stör tydlighet hur min advokat på flera olika sätt gör allt han kan för att motverka mina intressen under rättegången. I hans inledning ger han en mycket felaktig beskrivning av vad som framkommit och beskriver mig på ett ‘mycket sämre sätt än befogat. När målsägarbiträdet senare förhör den granne som beskriver hur hon aldrig sagt att hon skulle ha hört barnen den aktuella natten, signalerar min ”försvarare” med biträdet genom att harkla sig ljudligt. Biträdet reagerar på denna (förutbestämda?) signal genom att avsluta sitt förhör mitt i en mening. Trakasserandet av vittnet fortsätts av min ”försvarare”. Detta är väldigt egendomligt, med tanke på att hon endast sagt sådant som hjälpt mig. När advokaten fortsätter, hörs mycket ljudliga fingerknäppningar i bakgrunden. Dessa kom från mig med avsikten att få honom att sluta, men han ignorerar mig helt. När mina barns förskolelärare senare blir hörd, avbryter han henne vid två separata tillfällen, efter att hon spontant börjat hylla min goda relation till mina barn och hur pedagogiskt jag behandlade dem när de inte skötte sig. När hon tillfrågas hur barnen hade betett sig under de tre dagar som gick mellan min gärning och omhändertagandet, kan man på inspelningen höra hur min försvarare suckar djupt vid beskedet att de betett sig helt normalt.
      – inspelningen från hovrätten. Denna inspelning består mestadels av mitt uppläsande av min skrivelse som beskriver hur det hade sett ut i vår familj under de över fyra åren som jag levde tillsammans med min sambo. I texten beskriver jag med tårar i halsen hur illa min sambo hade behandlats under hennes barndom, hur hennes mamma levt med psykologiska problem under hela sitt liv som vuxen, men inte fått någon hjälp – på grund av familjens behov av att upprätthålla en perfekt kuliss. Jag beskriver även hur min yngsta son tvingades svälta under sina förta två månader i livet, bara för att hans mamma vägrade att lägga bröstmjölksersättning till amningen. För mig var det tidigt uppenbart att han inte fick i sig nog med mjölk, eftersom han började vakna kort efter att han hade ammat och sedan nattats av mig. Att han verkligen svälte, styrkts av hans ”babybok”. När han föddes var han bland de tyngsta 5 procenten, två månadersenare låg han viktmässigt bland de 10 lästa procenten. Han hade inte ökat alls i vikt. Även mitt beskrivande av hur min sambo helt brukade ignorera när barnen gjorde sig illa eller började gråta – förutsatt att det inte fanns några andra vittnen än mig närvarande. Att detta försummande verkligen hade pågått under en längre period, framgår med all önskvärd tydlighet i barnpsykologernas utredning.
      – Två brev, ett från mig till min sambo och ett ifrån henne till mig. I brevet till mig beskrivs dels hur jag hade blivit misshandlad av rnin sambo, genom att jag blivit trampad på mina genitalier (medan jag sov) och slagen i huvudet. Som förklaring uppger hon att orsaken var att jag hade vägrat prata med henne genom en låst dörr, så felet låg självklart till största delen hos mig själv- I brevet var hon fortfarande arg på mig för det inträffade. Kvällen innan jag attackerades, hade jag för första gängen sedan barnen föddes varit på krogen utan henne. Hon hade först blivit tillfrågad av sin närmsta väninna men hade avstått. Som en gest hade även jag tillfrågats. Jag hade inte tidigare vågat lämna barnen ensamma med sin mamma mer än nödvändigt, så jag hade alltid tidigare tackat nej Nu svarade jag till allas förvåning ja. Jag skulle ju snart vara tvungen att lämna landet som jag älskade mot min vilja. Vi var en grupp på cirka sex personer som gick ut. Gruppen höll hela tiden ihop och några av oss tog en gemensam taxi hem. Jag hade alltså hela tiden varit under uppsyn. När jag kom hem vid ettiden var ytterdörren låst på ett sätt som gjorde att den bara kunde öppnas inifrån. Jag visste att min sambo skulle vara sur på mig och inte låta mig gå och lägga mig. Eftersom jag skulle jobba morgonen därpå, valde jag att komma in genom bakdörren och sova på soffan. Jag vaknade alltså av denna attack, men lyckades slinka ut och gå till jobbet innan situationen eskalerade ännu mer. Innan jag gick hann jag däremot säga något om att jag inte ville flytta till Sverige med henne, eftersom hon var galen. När jag kom hem igen försvann hon ut på en gång. Hon kom inte hem under hela kvällen. När jag nästa morgon skulle till jobbet, gav hon mig brevet som jag har hänvisat till och bad mig läsa det innan jag kom hem. Senare skulle hon utpressa mig till att trots allt flytta till Sverige, genom att hota med att annars flytta till Finland med barnen på egen hand.
      – En polisrapport från Australien som beskriver hur jag hade blivit misshandlad av min sambo vid ytterligare ett annat tillfälle. Rapporten innehåller min beskrivning av det inträffade och hennes motiv till angreppet, fotografier på mina skador och även hur hon genom sina svar hade besvarat polisens frågor med styrkta lögner några dagar senare. När detta skedde hade jag saknat arbetstillstånd i Australien under 3,5 månader. Min mamma hade däremot erbjudit sig att låna ut pengar till mig så att jag kunde försörja mig själv och vår ettårige son. Nina hade krävt att jag skulle ge henne en del av de pengar som jag hade fått låna av min mamma, för at hon själv ville gå till klubben och spela på pokermaskinerna. Jag hade nekat och hade kort därefter blivit angripen. Jag nämnde Ninas spelmissbruk för polisen. När Nina tillfrågades om detta, anger rapporten att hon nekade bestämt till att ha ett spelmissbruk. Lyckligtvis berättade Ninas föräldrar, långt senare, för soc i Sverige om deras oro för Ninas spelmissbruk.
      – En skrivelse inlämnad vid Svea hovrätt, skriven av min sambos kusin, för att illustrera hur illa min sambo hade behandlat mig redan från början av vår relation. Kusinen hade bott tillsammans med oss under 1,5 månader i Australien och :fyra månader i Finland. Skrivelsen lämnades in till hovrätten efter att det beslutats att kusinen inte skulle få vittna – efter att han hade rest dit från Finland för detta specifika syfte. Återigen bar en av mina ”försvarare” en stor del av ansvaret för detta.
      – Dokumentation från Stockholms tingsrätts arkiv, vilken visar att hela min ärendemapp hade försvunnit från arkivet under mystiska förhållanden. Något sådant hade inte hänt under minst de föregående tio åren, baserat på vad arkivets personal berättade för mig. Ärendemappen hade försvunnit kort efter att jag i en skrivelse till rätten hade hävdatatt jag skulle ha dömts underen annan brottsrubricering om åklagaren och mn försvarare skulle ha skött sina jobb ordentligt, Mappen fanns fortfarande månaden innan jag skrev skrivelsen, men var spårlöst borta tre månader senare. Jag krävde genast att få ett intyg som styrkte att detta hade skett. Denna begäran ignorerades i flera månader, trots upprepade telefonsamtal. Slutligen skickades ärendet vidare till en ny handläggare, som inte bara skickade ett intyg, utan även gjorde vad hon kunde för att återställa mappen så gott hon kunde. Detta åtagande kom att leda till mer än jag ens hade kunnat vänta mig. På detta sätt fick jag tillgång till hela förundersökningen som åklagaren hade sammanställt, inklusive en mängd material som stödde det som jag hela tiden hade försökt att föra fram. Denna förundersökning visade även tydligt att åklagaren medvetet hade undanhållit relevanta förhörsprotokoll men däremot lämnat ut en hel del som helt saknade betydelse.
      – Ett ännu inte undertecknat vittnesmål från min sambos dokumenterat närmaste väninna, i vilket hon beskriver hur hon själv hade hindrat min sambo från att kväva vår äldsta son med en kudde. Sonen hade då varit cirka 14 månader gammal. Tyvärr så skulle inte väninnan berätta om denna incident för mig förrän fem år senare, vilket var ungefar tre år efter att jag hade gripits. Denna väninna, och hennes sambo, hade även haft en ovanligt god insyn i hur det egentligen stod till inom vår familj bakom fasaderna. I själva verket umgicks våra båda familjer så intensivt att man nästan kunde kalla oss en enda storfamilj. Väninnan, hennes sambo, mamma och syster hade alla varit villiga att vittna telefonledes under min hovrättsförhandling, men återigen omintetgjordes detta försök av en försvarare som inte hade något intresse av att få mitt ärende belyst ordentligt.
      – En skrivelse som min mamma lämnade in till Svea hovrätt i samband med min förhandling. Av skrivelsen framgår tydligt att hon under den närmsta perioden hade fått en mängd information som hade fått henne att tro att jag befann mig i mitten av ett allvarligt mentalt sammanbrott. Hon beskriver bl.a. hur både min försvarare och förundersökningslederaren vid polisen hade berättat för henne att polisen skulle ha funnit fotografier som jag skulle ha tagit på min avlidne sambo. Hon beskriver även hur hon själv hade fått träffa mig under ett förhör, med det uttalade syftet att få mig att minnas fotografierna och huruvida jag hade lagt ut dem på nätet. Hon hade lämnat mötet med ännu mer oro än hon tidigare hade känt, eftersom jag inte ens var frisk nog att komma ihåg att jag skulle ha tagit de hemska fotografierna. På det hela taget innehåller inte brevet särskilt mycket som kan anses ha hjälpt mig. Denna skrivelse är däremot intressant på många andra sätt. I början beskriver min mamma hur hon hade älskat min sambo som sin egen dotter. Lite senare beskriver hon däremot hur min sambo hade försökt pressa henne till att låna ut 500 000 kronor till mig, genom emotionell manipulaton. Min sambo hade nämligen kommit med den lömska hänvisningen att hon visste hur mycket min mamma älskade mig – och att hon därför borde låna ut pengarna. Min mamma hade naturligtvis nekat. Efter min gärning skulle däremot min mamma komma att delvis skylla det inträffade på sig själv… ”Om jag bara hade lånat pengarna så skulle inte det hemska ha hänt…”. Brevet beskriver även hur min mamma hade fått ett glatt telefonsamtal från min sambos syster. Enligt systern hade min advokat varit så underbar, att han hade ringt till henne och lovat att se till så att hon skulle få kontrollen över mina barn. Det kan naturligtvis ses som mycket konstigt att systern hade ringt min mamma och berättat om detta, men det berodde på att de båda då hoppades på att mina barn skulle placeras i systerns familj permanent. Det skulle inte vara särskilt svårt att ta reda på om min advokat har ringt till Finland under mars och april 2006. Brevet innehåller som sagt även en beskrivning av hur både min advokat och polisen berättat för min mamma om fotografier som jag skulle ha tagit. Problemet är bara att det aldrig har funnits några sådana. När jag ett år senare fick min mamma att äntligen ringa till polisen och fråga om detta, fick vi höra att tipset om fotografierna skulle ha kommit från min mamma!!
      Den verkliga källan till denna allvarliga lögn var min advokat. Han hade alltså, i ett mycket tidigt skede, valt att aktivt motarbeta mina intressen för att istället hjälpa målsägandesidan. Detta märks tydligt från protokollen från mina förhör. Nästa steg för honom var att ringa till systern, för att få dem alla att må lite bättre. Han kunde naturligtvis inte ana att systern skulle vara så naiv, att hon inte såg något problem med att berätta om hans olagliga löfte till henne för min mamma. Chockerande nog, så valde min mamma att inte berätta något för mig omo vad som hade hänt, utan hon ville först konfrontera min advokat med vad hon hade hört. Efter att han hade vägrat att ta emot hennes samtal i flera veckor, beslutade hon sig slutligen för att boka ett möte med honom och resa till Sverige i det ändamålet. När de slutligen träffades, och min mamma frågade om det inte var oetiskt för advokaten att vara i kontakt med mina motparter, så kom advokaten på nödlögnen att telefonsamtalet endast hade handlat om min sambos kvarlevor. När min mamma gick vidare med att säga hur hon tyckte att det var bäst om han byttes ut, så måste advokaten ha blivit lite skärrad. Om det hade kommit fram att han hade lovat sin klients motpart att hjälpa henne, så hade han till och med kunnat förlora sin licens. Då kom han på nästa nödlögn. Han började med att säga hur illa det skulle vara för mig om han blev utbytt, särskilt efter att han hade gått så långt för att se till att bilderna på min sambos lik, som polisen hade hittat, inte skulle bli offentliga. Min mamma hade naturligtvis ingen orsak att tro att advokaten bara hade hittat på dessa bilders existens för att få henne att ge upp sina planer med att få honom utbytt. Samtidigt hade lögnen det lyckade utfallet att min mamma därefter helt saknade förtroende för allt jag berättade och orkade inte heller kontakta någon angående att få min advokat utbytt.
      Bara minuter efter att min mamma hade lämnat advokatens kontor, ringer polisens förundersökningsledare till henne och berättar samma sak om hur det ska finnas bilder som jag skulle ha tagit på liket. Med tanke på hur han senare skulle uppge att det var min mamma som var källan, så är det möjligt att advokaten ringde honom och berättade att det skulle ha varit min mamma som tipsat honom själv om bilderna. Att min mamma ens fanns i Sverige, kan förundersökningsledaren endast ha vetat genom att advokaten hade ringt honom. Senare under kvällen skulle min mamma berätta om bildernas existens för två andra av mina anhöriga. Den ena var min halvbror och den andra min ”sommarpappa”.
      Det finns en mängd andra omständigheter som bör belysas, men eftersom jag inte längre minns vad jag skrivit, så är det nog enklas om man frågar mig om det telefonledes.
      Med vänlig hälsning, Janne Tuomela

  2. Hej Lennart och tack för kommentaren.

    Ja det skall väl fungera så att att domstolen är självständig och opartisk. Det är de som skall ansvara för att lagen följs och tolkas på rätt sätt. Det är också det som dömer huruvida bevisbördan är så stark att den åtalade skall dömas eller inte.

    I dagsläget står åklagarmynighet och domstol väldigt nära varandra, kanske lite för nära. Den överklagan som görs mot en bedömning blir inte bedömd av någon annan eftersom domstolen är den tredje part som skall bedöma den tidigare rättegången…

    Jag tycker att det finns mer att önska för att en större rättssäkerhet skall kunna garanteras.

    Vänligen

    Andreas

    • Flera länder i EU har idag resningsdomstolar.
      En domstol dit oskyldigt dömda kan begära resning, för att få upprättelse.

      En av nuvarande hovrätter, får ta över huvudansvaret och specialisera sig på, att hantera resningsärende.
      Man kan samla personer, med gedigen erfarenhet av domstolsarbete och har förmåga att se igenom alla många ansökningar, som kommer in, för att se var det har begåtts allvarliga misstag.

      Det kan vara ett förslag att förbättra rättssäkerheten.
      L.W

  3. Det trasiga rättssystemet

    Något om rättegångar i rättssystemet

    Officiellt skall parterna i en rättegång vara jämbördiga. Man talar om ”equality of arms”.Men så är inte fallet. Tvärtom är det en anmärkningsvärd skillnad på styrkeförhållanden mellan åklagaren och försvararen.
    .
    Grundtanken i systemet är, att åklagaren med polisens hjälp skall göra objektiva utredningar. Försvararen skall i rätten reagera på åklagarens uppgifter och bevisning, som är tagna ur polisens förundersökning.

    Försvararen har inga utredningsresurser Åklagaren har statens stora resurser i form av polisorganisationen.

    Åklagaren leder förundersökningen och väcker åtal på grundval av denna.

    Det som polis och åklagare inte finner vara intressant för åtalet läggs i den s,k ”slasken”.
    ,
    Det är således åklagare och polis som bestämmer vilka uppgifter och bevisning som läggs till grund för åtalet.

    Försvararen kan inte reagera på bevisningen förrän i rätten. Han har då motpartens uppgifter, som tagits fram av en stor organisation, att reagera på.

    Åklagaren skall under förundersökningen även tillvarata det som talar för den misstänkte. Åklagaren har fram till det att åtalet väckts en objektivitetsplikt.

    Problemet är, att när åklagaren bestämt sig för att en misstänkt är skyldig och väcker åtal, så försvinner objektiviteten ur sikte, Åklagaren blir då motpart i målet och går in för att vinna och bygger upp sin argumentation med denna målsättning.

    Objektivitetsprincipen förefaller mig vara en teoretisk konstruktion som inte tillämpas.

    För att få någon slags balans krävs att den åtalade får en skicklig advokat.

    En brist i det nuvarande systemet är att journalister eller jurister hittar viktig information i sidomaterialet- den s.k ”slasken”. Denna information har av åklagare och polis lämnats där och ingår inte i förundersökningsrapporten. Denna information är alltså dold och beaktas ej vidare i målet. De flesta advokater och rättsjournalister läser bara förundersökningen.

    I de flesta fall de senaste 20 åren där resningar beviljats och den dömde blivit frikänd har man hittat material av väsentlig betydelse för den friande domen i ”slasken”

    Något om frihetsberövande

    I Sverige har man orimligt långa häktningstider. Sverige har i ett flertal internationella sammanhang kritiserats för detta förfarande som i vissa fall går att jämföra med tortyr.

    Frihetsberövande består i anhållande och häktning och för många fängelse.
    Om man blir anhållen frisläpps man efter ca 3 dygn om det inte finns skäl för häktning. Dessutom har den frihetsberövade ofta restriktioner innebärande att man måste vara isolerad,inte tillåts ringa eller ta emot samtal eller besök, inte ha radio, TV eller tidningar. Man bor i en cell på 7 kvadratmeter.

    Man skall vera att över ett tusen frihetsberövade är oskyldiga och därmed utsatt för ett kränkande övergrepp av staten.

    Många som anhålls är ju helt oskyldiga och anhålllanden sker i många fall på helt lösa boliner. Vem som helst kan i princip anhållas, det behövs ju inga större skäl.

    Många som anhålles utan skäl och får sitta i förhör utan anledning får ärr för livet och kommer aldrig över detta. Som kompensation erbjuder staten några tusenlappar när det borde röra sig om betydligt större summor. För att inte tala om publiciteten i tidningar och på nätet-när man är helt oskyldig. En människas liv förstörs!

    Det är stor skillnad på hur häktade behandlas i Sverige och resten av världen,åtminstone i civiliserade och demokratiska stater. Utomlands har de större frihet och har det generellt bättre, de är ju inte dömda och är formellt oskyldiga.De kan t ex ringa och ta emot besök.Sedan ändras det när de blivit dömda och då blir det annorlunda.

    I Sverige är det tvärtom. Här behandlar vi oskyldiga som är anhållna eller häktade sämre än skyldiga som sitter i fängelse. Det är absurt och Sverige torde vara ganska unik i den demokratiska världen när det gäller detta förfarande.

    Vi i Sverige lever i den föreställningen att vi skulle ha det bästa rättssystemet och vara den bästa av rättsstater. Så är det ju inte,vi ligger nog långt bak!!

    Quick-fallet kan ju vara en bekräftelse på rättsrötan i Sverige. Det finns många andra fall!

    Jag har bara berört delar av den trasiga rättsapparet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s