Åtgärder extremism

Då jag skrivit en text om extremismen och en om populism så är det dags att tala klarspråk och öppna upp några punkter för debatt. Det jag skriver kanske inte är helt genomtänkt men det är ungefär det bästa jag kan komma på med den information jag har i dagsläget. Ändras informationen så kan det bli så att jag ändrar min uppfattning…

För det första: Extremistgrupper som IS/Boko etc. är väldigt skrämmande. De utför fruktansvärda dåd och de insinuationer mot att jag skulle försvara deras handlingar undanbedes. Det gör jag verkligen inte.

För det andra: De förslag som tagits upp är inte direkt klockrena. Det jag uppskattar är att det i alla fall ges konkreta förslag, som skulle kunna göra något utan att för den delen starta en medborgarrörelse som är direkt hotfull mot människors trygghet.

Under dessa dagar har jag hört en del från tidigare Allianspolitiker som har handlat om hur dåligt frågan kring extremism skötts. Det enda som jag (veterligen) har sett är det förslag som nu tydligen inte längre finns kvar på Stockholms stads hemsida men citatet löd:

”När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler och psykiatrin (PTSD, trauma etc.). När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling. Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism 6 (9) Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet.” – Punkt 2d i ovan nämnda dokument.

Mig veterligen är detta det enda som ligger till grund för ”gräddfil” gällande jobb och bostad. Som om det är vad dokumentet menar (se länken om extremism för min tolkning av det). Jag har hört att detta ska ha skett under hösten 2014 men allt jag hittar är att ca 250 IS-krigare har återvänt, inget mer. I frågan har Stockholms socialborgarråd uttalat sig:

Ingenstans i strategin föreslås att ”ge jobb och bostad till IS-krigare” eller nazister.” länk till artikeln

Alltså är det en så kallad ”halmgubbe” där en felaktig åsikt tillskrivs motståndaren, för att sedan bemötas.

Nog om detta…

Jag skrev ju att det kanske finns lösningar som inte går ut på att neka människor tillträde, naturligtvis under förutsättning att deras medborgarskap är svenskt (om det inte är svenskt så bör de inte få möjlighet att stanna här). mer om det under texten om populism. Mina förslag på åtgärder är som följer:

Ökade anslag

Till underrättelseorganisationer som Säpo. För att kunna kartlägga och samla information om extremistgruppers förehavanden i landet. Detta är en initial kostnad som kan rädda liv, vilket gör att den bör anses som vital.

Problem: Det kan inskränka på ”vanliga” människors frihet och eventuellt förslag bör vara konkret där det är en riktad verksamhet för att kunna förebygga hot mot riket och befolkningen.

Information

De muslimska organisationer (främst då det är IS som är på tapeten) bör åläggas anmälningsplikt om någon medlem tenderar att dras till extremistgrupper eller på annat sett verkar för att dessa ska få ökat inflytande. De flesta av offren är muslimer och det handlar också om att skydda de människor som flytt från terror.

Problem: Risken finns att muslimer blir mer stigmatiserade än vad de är. Dock är detta något som måste innefatta samtliga organisationer som gör anspråk på att stå upp för Mänskliga Rättigheter. Är detta något som organisationen inte kan stå bakom så bör organisationen inte få bedriva sin verksamhet här. En del av dessa organisationer kan redan idag ifrågasättas när det gäller upprätthållande av ex. hedersvåld etc. och dessa bör också sättas under lupp.

Förhindra

Som förslaget angav så handlar det om ett samarbete mellan flera samhällsorganisationer för att identifiera de människor som ligger i riskzonen. Skolor, polis, församlingar, sjukvård, myndigheter 8ex. migrationsverket), polis säpo etc. behöver samarbete i kartläggning såväl som riktade insatser. De som är på väg in behöver fångas upp och stöttas av människor i deras närhet – samtidigt som personens förehavanden behöver kartläggas så att brott mot MR inte kan begås.

Problem: Risk för bevakningssamhälle finns där oskyldiga människors frihet inskränks. Även här behöver vi se över vilka bestämmelser som skall gälla och hur detta ska genomföras i praktiken. Fler organisationer än islamistiska kan ingå i detta även om vi i dagsläget ser den islamistiska extremismen som mest påtaglig.

Inte förrän vetskapen om vilka det är som reser ut/in så kan vi gå vidare med arbetet. De som visar sig har samröre med extremistgrupper kan vara föremål för följande påföljder, även innan nuvarande straffskala tar vid, problem med detta är naturligtvis att oskyldiga kan bli drabbade och åtgärderna bör omfatta mycket goda belägg. Identifieras personen innan brott begås så krävs samhällsinsatser liknande ”förhindra” här ovan:

Nekade utresor: Spärra pass och gör det svårare att lämna landet.

Begränsad rörlighet även inom landet. Där misstänkta brott mot mänskligheten finns så kan fotboja/liknande vara ett alternativ. För att än mer få information och kartlägga personen men också för att veta var personen befinner sig.

Gällande människor som återvänder, med svenskt medborgarskap, så bryter det mot nuvarande internationella bestämmelser om vi skulle ta bort människors medborgarskap. Detta är därför inget alternativ. Australien ser just nu över frågan, vilket kan bli intressant att följa. Är dessa identifierade som återvändande ”krigare” etc. så finns fortfarande åtgärder att vidta. Främst handlar det om att se över huruvida personen genomfört något brottsligt. Är så fallet så är det antingen rättegång här eller krigsdomstolen i Haag. Är personen skyldigt så gäller den straffskala som finns vid tillfället.

Är det säkert att personen har varit med i en extremistorganisation men brott inte kan styrkas så gäller samma sak som ovan, som för de identifierade aktivister som finns i landet men som inte åkt någonstans.

När det gäller dessa personers försörjning så finns ingen fördel för samhället att se till att dessa får arbete (som någon annan behöver). Försörjningsstöd behöver dock utbetalas (om det inte är så att personen har ett arbete sedan innan men det är nog inte så många arbetsplatser som vill anställa en ex. jihadist), vilket skulle kunna göras i utbyte mot ex. samhällstjänst. Detta kan ses som kränkande men i jämförelse med dagens system för att få försörjningsstöd eller långvarig a-kassa så är det inte orimligt. Detta kan breddas även till andra brott, för att motverka utanförskap och för att minska trycket på arbetsgivare. Skillnaden kan vara tidsfristen. Anledningen till detta (fler människor ute på dessa jobb) är att de som utför dessa arbeten skulle vara väldigt utsatta gällande säkerhet – dödsstraff är inget jag är för.

På en större skala gäller det att upprätta ett samarbete med de militära och polisiära organisationer som finns världen, där samlade FN/Nato-insatser utförs för att oskadliggöra det övergripande hotet. Det kan låta fruktansvärt när det uttrycks men vi behöver komma ihåg att det inte alltid går att resonera sig ur alla situationer och med alla människor. De som agerar inom IS har visat vad de går för och adekvata åtgärder är ett måste.

En viktig aspekt i detta är att de flesta av dessa organisationers offer är muslimer, vilket gör att den muslimska majoriteten inte ska behöva lida mer än de redan gjort. Det är ett enormt problem att nå rätt människor utan att oskyldiga blir skadade (fysiskt och mentalt).

Jag vill avsluta med en liknelse:

Eldsvådor är ett reellt problem. Vi kan antingen ta i från tårna och skrika ut vårt hat mot eldsvådorna, förbjuda dem eller förakta dem. Det kanske känns bra men det har ingen egentlig effekt. Vad som krävs är att investera i brandvarnare, brandsläckare och annan skyddsutrustning. Vi behöver också kunskap om hur vi undviker eldsvådor så att vi inte ställer brinnande ljus under ex. fladdrande gardiner. Om det väl börjar brinna så måste vi bekämpa elden. Det hjälper inte att önska att det inte brann eller hävda att ”det faktiskt inte får brinna”. Gör vi ett bra förarbete så kan vi förhindra många eldsvådor… Däremot finns det folk som tänder på hus eller på annat sätt ser till att det börjar brinna.

När elden är släkt så behöver vi ett efterarbete för att se över skador och reparera det som går att reparera. Källan till branden måste åtgärdas och vidare förebyggande insatser måste till.

Det hjälper inte att blunda/förneka reella problem. Världen är en skrämmande plats och nya faror finns nu. Dessa behöver vi identifiera och förebygga – något alternativ finns inte. Men det hjälper heller inte att hetsa upp människor och springa runt och tömma brandsläckaren på ställen som ”kanske” skulle börja brinna, eller att göra människor irrationellt vettskrämda för eld.

När lösningen är problemet

Olika sätt att uttrycka sig

Lösningen är problemet

Populism

Hur ser jag egentligen på begreppet ”Populism”? Jag har diskuterat det ganska mycket och varit tvungen att rannsaka mig själv och om det inte är så att jag bedriver populism själv när det gäller kritik mot marknadskapitalismen, mot tanken på evig tillväxt eller mot rasism. Det finns dock en avgörande skillnad – i lösningen.

I vissa fall går det att hitta en bättre lösning och så drivs viljan att förändra, som basinkomst, ändringar i hur täckningsgraden fungerar för utlåning av pengar eller att satsningar på integration är avgörande för att minska segregation och utanförskap. I andra fall går det inte. I vissa fall så står jag (och många andra) där och ser hur det går åt skogen men någon bra lösning finns inte.

Jag har fått rannsaka mina likheter med SD-sympatisörer. De anser att invandringspolitiken är problemet och att vi inte kan fortsätta som vi gör. Jag anser att den typ av marknadskapitalism vi har är ett problem och att vi inte kan fortsätta som vi gör. Är inte båda dessa påståenden egentligen bara floskler och populistiskt dravel?

Svaret är att det inte är dessa påståenden som faller under populism utan hur lösningarna ser ut.

Det som är populistiskt är att komma med enkla lösningar utan att analysera konsekvenserna som skulle uppstå. Exempel på populistiska uttalanden är:

”Stoppa/minska invandringen” – (problemet blir då antalet)

Eller

”Förstatliga allt” – (problemet blir då ägandeformen)

Det går att göra detta på olika sätt, där jag försöker se vilka konsekvenser olika saker får (det är en av anledningarna till att mina texter blir ganska långa). Den som är öppen för att diskutera migrationspolitik utifrån ett helhetsperspektiv och utifrån de förutsättningar vi har är ingen som jag skulle kalla populistisk – även om personens åsikter inte överensstämmer med mina. Pratar vi olika typer av insatser/regleringar/konsekvenser/insatser etc. så är det en levande och dynamisk process. Ser vi att svaret är att stänga gränserna och leva i en bubbla så finns ingen vilja att faktiskt lösa problemet.

Samma sak med kapitalismen. Att bara ”förstatliga” är ingen lösning. En anledning till att jag vill ha större del statligt ägande inom offentlig verksamhet är för att syftet är att verksamheten fungerar oavsett om det blir vinst eller inte. Privata företag har vinst som incitament (om det inte är någon form av filantropiskt arbete, vilket det sällan är), det är självklart och jag skulle också ha haft det om jag hade företag. Annars blir det en rätt kortvarig verksamhet… Konflikten här är vad jag vill diskutera och reglera bort.

Om du vill ha mer konkreta exempel så ska jag nu visa hur olika ämnen kan diskuteras på olika sätt – populistiskt och realistiskt: Invandring och uppsägande av medborgarskap kommer om du trycker på ”Läs mer” Läs mer

Om insatserna mot extremism

I dagarna har en ”Strategi mot våldsbejakande extremism” sett dagens ljus. Det är Stockholms stad som tagit fram den.

Det är många som har reagerat på den, vilket är förståeligt. Den är inte helt tydlig i sin formulering och det är ganska enkelt att kritisera texten. Det är främst ett stycke som fått hård kritik:

”När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler och psykiatrin (PTSD, trauma etc.). När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling. Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism 6 (9) Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet.” – Punkt 2d i ovan nämnda dokument.

Jag förstår syftet i detta men formuleringen är rätt märkligt. Det KAN tolkas som att de som stridit för ex IS kan komma tillbaks och få hjälp med jobb/bostad/försörjningsstöd. Det kan vara något av det som krävs. Inte för att vara snäll utan för att bygga upp en grundtrygghet som gör att individen inte längre ser syftet med den tidigare organisationen. I detta arbete kommer dock frågan om individens psykiska hälsa först, vilket är det första stycket i citatet ovan.

Hur illa vi än tycker om detta så är det, oftast, svenska medborgare vi pratar om – vilket gör att utvisning inte är ett alternativ. Inte heller livstidsstraff i fängelse (då skulle det innefatta rätt mycket annat också). Sluten psykiatrisk vård…? Ja kanske. Förhoppningen är att personen kan återanpassas, men det är inte alla som kan det.

Varför säger jag detta då? Som jag ser det så innebär extremistiska rörelser en del ”hjärntvätt”. tas personen bort från detta så finns möjligheter att ge personen distans och perspektiv – vilket inte går med hat/straff. För att inte sväva ut för mycket så säger filmen ”American History X” ganska mycket i frågan, även om det är en annan typ av extremism.

Anledningen till att detta har fått fart är, som jag ser det, en kamp om makt. På samma sätt som korstågen gick för 1000 år sedan så målas en fruktansvärd bild upp av de stridande parterna. Dessa grupperingar tar fram västvärldens mest horribla sidor och gör till verklighet medan ”vi” tar fram islamismens värsta sidor för att visa bilden av fruktansvärda demoner (som äter småbarn till frukost). Nu vill dessa grupper skapa rädsla och fruktan, vilket gör att de filmar sina horribla dåd och spär på myten om sig själva. Ex. IS använder sig av religionen Islam för att få sin vilja fram.

Det säkraste sättet att få någon att agera i ens sak är att påverka deras värderingar, gärna genom skräck eller löften om en bättre värld. De som sitter i toppen behöver inte ens vara övertygade, så länge de får den makt som de strävar efter.

Det är inte första, och knappast sista, gången detta har hänt. Skillnaden är att vi nu nås av informationen och globaliseringen har gjort att allt på jorden har kommit mycket närmare.

  • Social bakgrund är viktigt, ja – men det är inte hela lösningen. Dessa människor lyssnar inte till logik i alla lägen och någon form av grundläggande trygghet MÅSTE upprättas innan vi kan börja prata om rehabilitering.
  • I detta får vi inte stigmatisera religiösa personer (muslimer, kristna, judar etc.). Extremismen måste särskiljas från sekulära/troende/offer etc.
  • Att sprida information som visar hur fel alla andra har hjälper inte – kommer ingen rimlig lösning så finns egentligen inget värde i det hela.

Alltså:

  • Hur/vilka insatser behövs för att skydda oss (för vi har väldigt lite makt ute i världen) mot våld i Sverige?
  • Hur ska vår grundtrygghet mot extremistiska rörelser (ex. IS) kunna upprätthållas utan att stigmatisera ex. muslimer överlag?
  • Vilka insatser är rimliga mot de människor som valt att ansluta sig till dessa grupper, avhoppare eller inte?
  • Behöver vi förnya vår straffskala för att tillmötesgå den värld vi nu befinner oss i?

Vad jag vet så finns inga rimliga svar på dessa frågor. Frågorna måste kunna debatteras, utan att kallas det ena och det andra. Vi måste alla vilja ha vettiga lösningar – inte kasta grus och mena att ”de andra” är dumma i huvudet…

Nationella prov – en propagandakanal?

Nu har jag suttit och rättat de nationella proven i historia. Del 2 av provet innehöll 2 frågor som sammantaget kan ses som politisk propaganda, det finns inget annat sätt att se detta på. Efter brevet så förklarar jag varför detta är så extremt (något som skolverket och utbildningsdepartementet borde ha koll på).

Då det finns en del sekretess att förhålla sig till så har jag inte möjlighet att publicera frågor och svarsalternativ i sin helhet, vilket kan verka snuttifierat men jag tänker inte bryta några lagar för att göra en poäng.

Brevet i sin helhet

”Hej,

Detta brev skickas till utbildningsminister Gustav Fridolin (via registrator), Skolverket (via vanlig post) samt Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Brevet kommer att publiceras på min privata blogg, liksom svaret från diverse instanser. Jag har läst igenom sekretessreglerna för de nationella proven och bedömer att min skrivelse inte överträder dessa regler då jag inte skriver ut uppgiften/frågan i sin helhet.

Skrivelsen rör det nationella provet i historia för läsåret 2014/2015.

Anledningen till att jag skriver detta är att uppmärksamma Er på det olämpliga med frågorna 16 och 20 i ovan nämnda prov.

Fråga 16:

Frågan utgår från ett uttalande av Marita Ulvskog, den ende nuvarande politiker som har sin partitillhörighet utskriven. Ett svarsalternativ innebär att rätt svar ges om eleven svarar att Ulvskog använder historia på fel sätt. Det finns ett OM, vilket är om någon är av en viss åsikt. Anledningen till att det är problematiskt är att elevernas minne kan bli ”Socialdemokraten Marita Ulvskog använder historia på fel sätt”. Med tanke på att provet konstruerades under tiden som regeringen Reinfeldt satt vid makten så är detta mycket anmärkningsvärt när det gäller att påverka ungdomars syn på politik och politiker. I detta fall en negativ påverkan gentemot Socialdemokraterna och Ulvskog.

Fråga 20:

Hela frågan utgår från Jan Björklund (tidigare utbildningsminister) och hans tankar kring jämställdhet. Björklund framställs som en kämpe för jämställdhet, vilket han förvisso menar även politiskt. Problemet är att han knappast är ensam, först, eller står för jämställdhet på ett sätt som utmärker honom eller partiet på något annat sätt än någon annan människorättskämpe. Är syftet att få eleverna att tänka kring verkliga människors syn på jämlikhet så är den tidigare utbildningsministern inte ett rimligt val av person. Frågan är om någon politiker är ett rimligt val för denna typ av fråga, men detta är väldigt olämpligt. Vi som följt skolpolitiken är också medvetna om att Björklund en gång i tiden föreslog könssegregerade skolklasser så det ter sig märkligt att han nu står som försvarare av jämställdhet.

Slutsats:

Dessa två frågor kan påverka eleverna på ett negativt sätt gentemot socialdemokraterna och Ulvskog och en oförtjänt positiv bild av Jan Björklund (som vid tiden för provets konstruktion var ytterst ansvarig för skolan och det material som finns inom skolvärlden). Denna typ av påverkan skulle till och med kunna ses som propaganda, där ledaren för skolan visar sin egen förträfflighet samtidigt som dennes politiska motståndare blir omskriven på ett sätt som kan tolkas negativt – där dennes politiska tillhörighet poängteras.

En granskning av detta borde ha varit på sin plats redan innan provet godkändes av skolverket och ett uttalande gällande dessa frågor bör göras så att allmänheten blir uppmärksammade på de tendentiösa frågorna i ett obligatoriskt och nationellt ämnesprov – i ett ämne som fokuserar på källkritik.”

Varför är detta så extremt?

En av frågorna behandlar en politisk fråga, nämligen RUT. Ulvskogs uttalande behandlas på ett sätt som gör att läsaren ska se det som felaktigt om vi studerar det utifrån ett metodologiskt perspektiv, vilket det kanske också är (det är inte vad som är relevant). Eleverna är rimligtvis inte så insatta i diskussionerna kring RUT utan läser enbart ut att Socialdemokraterna för en politik som grundar sig i ett felaktigt historiemedvetande. Samtidigt står Jan Björklund som förkämpen för jämställdhet i Sverige. Användandet av Ulvskog och Björklund på detta sätt kan inte ses om annat än tendentiöst, där Folkpartisten ses som den goda och Socialdemokraten som den okunniga.

Även om det nu skulle vara helt korrekt så har detta ingen plats i ett nationellt prov. Ett prov som ca 25% av landets nior är tvungen att skriva. Att tolka historiska exempel och att se relation mellan tidigare syn på genus och dagens kan absolut göras utan att blanda in aktiva politiska krafter – där de båda porträtteras så olika. Den gode ministern råkar ju också vara utbildningsminister under den tid som provet skapades… Får mig att tänka på andra historiska exempel där ledaren framställs som lite bättre än hen egentligen är…