2.2 Ekonomiska och arbetsmässiga omställningen

En del i omställningen är medborgarlön, vilket jag skrivit om tidigare. En beräkning finns också hos Cornucopia.

Eftersom vi inte längre (vid en samhällsomställning) är beroende av en ökande population så bör barnbidrag innefatta ett (1) barn, beloppet kan ökas till 2000:-. De som skaffar fler får inte statligt stöd för detta. En övergång för de familjer som har många barn idag och är beroende av barnbidrag och flerbarnsbidrag måste göras. Det är inte meningen att någon skall hamna på gatan, i synnerhet inte barn med deras familjer. Däremot är överbefolkning ett reellt hot. Kanske inte så mycket för Sverige idag men ur ett globalt perspektiv. Det är heller inte så mycket antalet människor som är problemet utan hur vi använder de resurser som finns. Ur det perspektivet är inte ett stöd för ökad befolkning rimligt ur hållbarhetssynpunkt.

För att betala dessa utgifter tas bidrag, i stort, bort. Vissa tillägg i medborgarlönen kan göras för de som inte har möjlighet att arbeta på grund av ålder, sjukdom eller annat. Tilläggen bör omfatta vård, hemhjälp, resor, utbildning etc. eftersom det BÖR finansieras  av staten då det skulle dränera den privata ekonomin fort. Det är inte tillägg som utbetalas i kontanta pengar, utan som rätten till tjänster/vård. A-kassa, studiestöd (lån kan finnas kvar då vederbörande inte har möjlighet att arbeta) etc. tas bort och ersätts med medborgarlön.

Skattebasen bör breddas, och öka för konsumtionsvaror. I och med ökade priser så minskar konsumtionen (vilket ger en medvetenhet om vilken global kostnad de varor vi köper har). Den som konsumerar bidrar alltså till statskassan i större omfattning samtidigt som medvetenheten om sakers faktiska kostnad gör att resursanvändningen blir mer effektiv och hållbar.

Vi köper idag tjänster från privata företag, med skattepengar, för ca 800 miljarder kronor per år. Genom detta kan privata vinster göras, vilka inte är nödvändiga för att stimulera marknaden. Staten bör, i så stor utsträckning som möjligt äga de medel som är till för samhällsfunktionen och infrastrukturen. Detta för att kunna tillsätta personal efter behov och kunna återinvestera det kapital utgör en potentiell vinst. Det finns ingen, förutom företagen och riskkapitalbolagen, som tjänar på att våra skattepengar försvinner bort till privata aktörer – utan att vi får något för det. Genom detta kan vi också se till att arbeten finns där de behövs istället för att betala ut pengar till påhittad sysselsättning (Fas 3). Vi kan betala ut lön och få arbete tillbaka. Med en norm på lägre arbetstid än idag (se nedan) kan människor anställas efter den grad de klarar av att arbeta, utan att behöva bli definierade som ”halvtidssjukskrivna” eller liknande.

Genom att flytta fokus och börda från de ”produktiva” till kollektivet så kommer finanserna att gå ihop. Detta jämnar också ut skillnader mellan människor som idag uppdelas som ”producenter” och ”bidragstagare”. Distinktionen tappar värde och ”parasiterna” är de som sitter i toppen, inte i botten. Saker som kan benämnas som ”lyx” kommer att öka kraftigt i pris.

Arbetstidsförkortning

Vi har en stor arbetslöshet idag. Samtidigt som det är väldigt många som arbetar på gränsen för vad de orkar. I vilket syfte?

Genom att sätta normen till en kortare arbetstid (utan att krav på att nå 40 timmar i veckan) så kommer arbetstillfällen att öka. Arbetar du idag heltid och har en bruttolön på 20 000 så har du ca 13 000:- kvar efter skatt. Arbetar du halvtid så får du ca 7000:- efter skatt, lägg på en medborgarlön på 6000:- och du är uppe på samma (13 000:-) summa fast arbetar hälften så mycket.

Det kommer att vara dyrare att konsumera (med den breddade skattebasen) men individen kommer att ha mycket mer tid än tidigare, utan att få nämnvärt lägre nettoinkomst. Det är ett värde som borde vara rimligt istället för att kunna konsumera. Det finns de som vurmar för liberalism, vilka borde tycka om detta förslag. mer pengar i plånboken och du väljer själv vad du konsumerar. Oavsett vilka konsumtionsval du gör så kommer du att bidra till statskassan och få ta del av välfärdsstaten. Möjligheten att arbeta heltid finns ju också (för den som inte vill minska sin konsumtion), men heltidsarbetet är inte kravet för att kunna leva.

Valet att arbeta 75 % och fortfarande klara sig trots ”låglönearbete” är möjligt. Klyftor mellan förvärvsarbetare och bidragstagare minskar eftersom det är i konsumtionen som den stora skattebasen finns.

Detta hänger naturligtvis även ihop med integrationen då de ekonomiska aspekterna inte längre gör samma åtskillnad mellan ”närande” och ”tärande”.

Tillbaks till grön ideologi

One thought on “2.2 Ekonomiska och arbetsmässiga omställningen

  1. Ping: Feministiskt initiativ och basinkomst | Världen, politiken och miljön

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s