”The tipping point” för medmänsklighet

Efter att ha blivit lätt avtrubbad från den samhällsdebatt som fått verka de senaste åren, där allt bara verkar bli jävligare och jävligare så kan jag nu se en ”tipping-point”. Alltså att vi kommit till en punkt där en stor förändring sker, i detta fall en positiv. Många har skrivit och debatterat, försökt resonera och argumentera kring invandring/flyktingar och orsaker till konflikter. Ännu fler (har det verkat som) har tagit debatt för hårdare krav och lägre intagning av människor till det egna landet. Populismen har vuxit och de tomma tunnorna har skramlat så högt att jag varit tvungen att sätta på mig hörselskydd.

Men nu. Nu verkar det som att medmänskligheten äntligen får komma fram i media, sociala såväl som vanliga. Den första stora nyheten jag reagerade på var hur människor på Island menade att de ville hjälpa till att ta emot flyktingar från Syrien:

Länk till artikel i DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/islanningar-uppmanar-sin-regering-ta-emot-fler-syrier/

I samma veva visade det tyska folket var de stod i frågan och manifesterade för att ta emot fler flyktingar: http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21336734.ab

Tyskland hade tidigare gått ut med krav på att Facebook behövde skärpa sina regler kring rasism: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21318527.ab

Detta är något som kommer från folket. Ett exempel på folkets makt är England där David Cameron har fått svänga i sin åsikt och nu bekräftar ett ökat mottagande (han har varit emot detta tidigare): http://www.dn.se/nyheter/varlden/cameron-vi-ska-ta-emot-tusentals-flyktingar/

Nu händer detta inte så fort och den politiska verksamheten är trögflytande, vilket gör snabba insatser till en svår eller omöjlig uppgift. Det som sker i Syrien har pågått länge men konsekvenserna av konflikten är otroligt omfattande, vilket vi kan se i vårt nyhetsflöde (vi som har ett nyhetsflöde). Under onsdagen blev en bild på ett barn som omkommit viral och reaktionerna var många. Jag håller med den sidan som menar att barnet och familjen blir exploaterade samtidigt som jag håller med om att vi inte kan blunda för konsekvenserna av detta krig. Jag väljer att inte lägga upp bilden utan en länkar till en artikel som skriver om bilden (den är dock där och en varning för stark bild är på sin plats): http://www.svt.se/kultur/flyktingbilden-som-skakar-europa-varning-stark-bild

En artikel om barnet hittar du här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21353885.ab

Bilden på Aylan (som barnet heter) verkar ha varit en katalysator, jämförbar med den napalmbombade flickan i Vietnam. I tisdags påbörjades en privat insamling (Vi gör vad vi kan) som på några dagar samlat in över 6 miljoner kronor till flyktingarna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6247723

Länk till organisationen ”Vi gör vad vi kan”: http://vigorvadvikan.com/ (jag skänkte också en slant)

Även i Stockholm visar människor vad medmänsklighet innebär och går man ur huse för att hjälpa flyktingar: http://www.expressen.se/nyheter/rusning-for-att-hjalpa-flyktingar-i-stockholm/

Företag har prioriterat om och ersatt företagsresan mot humanitär hjälp (även om jag sett argument som ”PR-kupp” så är det ett gott steg): http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21361527.ab

Det finns många exempel på hur folk ställer upp och det är skönt att kunna vara med och sprida denna bild av människor istället för den dystopiska bild som fått regera i media under flera år. Hans Rosling, en optimistisk professor menar att media är ansvariga i hur världen porträtteras – fakta är fakta och media väljer att snuttifiera och skrämma människor med fördomar och ”smaskiga reportage”. Ett klipp där han läxar upp en dansk journalist har också blivit viral: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21355838.ab

Hatet och avhumaniseringen verkar ha fått ett stopp. Det verkar som att folk har fått nog och sätter ner foten. Vi är många fler som tror på medmänsklighet och kärlek än de som har fått styra debatten alldeles för länge.

Organisera

Annonser

Om islamofobi

På senaste tid har jag befunnit mig i flera debatter kring den islamkritik som har tilltagit den senaste tiden, och då främst normaliseringen av att kritisera islam – som någon form av folkrörelse.

Hur jag ställer mig till religion överlag har jag tagit upp i ett tidigare inlägg, där de viktigaste aspekterna är dessa:

”Något att komma ihåg är dock att religion fyller ett syfte, speciellt för de som tror på den. Som jag har uppfattat det så finns det några saker som är gemensamt för de flesta religioner:

  • Trygghet i livet
  • Mening med livet
  • En tro på liv efter döden
  • Upprättelse för ett liv i dygd
  • Hopp när allt känns hopplöst
  • Glädje i gemenskap

Sen finns en användning av religionen som också följer med, för de flesta religioner:

  • Maktmissbruk av människor som påstår sig företräda religion för att kunna styra över andra människor
  • Se till att regler och lagar följs även när de världsliga resurserna inte räcker (tänk gud/gudar som Panopticon)
  • Använda religion för att främja vissa mänskliga beteenden (dygd, måttfullhet, vänlighet etc.)
  • Skapande av religiös tillhörighet, för att kunna definiera ett ”vi” och ”de” (tänk Israeliter och Filistéer i Bibeln, trots att alla är ”Guds barn…?)

Självfallet ska människor få tro på vad de vill. Min respekt för religion sträcker sig till de första sex punkterna. När vi är inne på de fyra sista så kan jag inte tycka att det är religionens (med dess företrädare) plats att befinna sig i den samhällspositionen. Som jag försökte visa med berättelsen så finns det inget unikt för en en speciell religion (inte världsreligionerna i alla fall). De är relativt lika och vill ge trygghet och normer för den som tror på religionen.”

Med det sagt ska jag nu välja hur jag ser på vissa typer av islamkritik.
Slår vi upp ”islamofobi” på Wikipedia så kan vi läsa:

”Begreppet islamofobi används som beskrivning av negativa eller kulturrasisitska generaliseringar kring kulturella särdrag bland muslimer, till följd av att muslimer betraktas som ett kollektiv med oförändliga kulturella särdrag istället för som individer från en rad skilda kulturer (det finns inte bara en muslimsk kultur).”

Det är just dessa kulurrasistiska generaliseringar som utgör skillnaden mellan att kritisera islam och att underordna sig en islamofobisk världsbild. Om en person betraktar muslimer som ett kollektiv, i anslutning till att de anser att detta kollektiv inte kan förändras så är det en, enligt definitionen ovan, en islamofobisk inställning.

Däremot finns det människor som gör skillnad på olika typer av muslimer eller olika syn på islam. I dessa skillnader synliggörs aspekter som kan strida mot ett visst lands (ex. Sveriges) lagstiftning eller de mänskliga rättigheterna. Att synliggöra dessa aspekter och verka för en förändring kring detta är inte islamofobi. Att kritisera sharialagar, homofientlighet, barnaga, kvinnoförakt/patriarkala strukturer, brott mott MR etc. är inte något som ingår i definitionen islamofobi. Det kan utan större problem skrivas som islamkritik och lär förmodligen inte stöta på några större mothugg (möjligtvis från islamistiska organisationer som anser sig ha tolkningsföreträde för religionen islam).

Det är just i generaliseringen som islamofobin gör sig gällande. Tillsammans med den kan även en rädsla för ett samhälle om ökat islamistiskt inflytande finnas, eller som det kan kallas ”ökad islamisering”. Den definitionen (islamisering) ligger också på gränsen då den indirekt anser att islam är homogen och utgör ett kollektivt hot.

Att sedan gå vidare och diskutera som att ”ökad islamisering” är ett överhängande hot, utan att specificera vad med islam och vilka delar det är som kan utgöra detta hot, så når vi just det generaliserande resonemang som utgör grunden i ”islamofobi”.

Det finns krafter i Sverige som verkar för att förändra islam för att mer passa in i ett mer sekulärt samhälle, precis som kristendomen gjort det senaste århundradet, i alla fall i de nordiska länderna, Västeuropa och stora delar av Nordamerika. I denna artikel är det kunskapen om att dessa människor finns som jag vill visa.

”Att religionen, i det här fallet islam, i viss mån förändras av det omgivande samhället och av den kultur som man lever i, är inte bara naturligt utan även nödvändigt, menar Tahir Selava.” – Länk ovan

På samma sätt går det att diskutera nödvändigheten av att reformera islam, precis som kristendomen har reformerats utan att behöva se sig som islamofob, där jag kan se flera goda poänger av Mohamed Omar. De konkreta saker som ifrågasätts är:

Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu? Och hur kommer det att påverka hur man ser på andra texter? Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla? Vilka nya kriterier har man för att bedöma äkthet?” – Länk ovan

Det är en avsevärd skillnad att då ifrågasätta och kritisera specifika delar av en religion, i detta fall Islam, mot att kritisera religionen som en homogen och stagnerad grupp.

Att spä på fördomarna om att alla som tillhör islam vill införa sharialagar eller att alla muslimer vill nedvärdera kvinnor bidrar enbart till att skapa rädsla i samhället. Att kritisera de islamska krafter som faktiskt vill radikalisera världen mot en religiös stat och då utifrån de aspekterna är något som vi alla både bör och får göra – i enlighet med etiska och lagliga rättigheter.

Att generalisera islam och se religionen som en homogen grupp, där gruppen då ska utgöra någon form av kollektivt hot är dock att uttrycka sig islamofobiskt.

Min röst i riksdagsvalet (och varför)

Det är inte så vanligt att folk berättar vad de kommer rösta på men jag väljer att göra detta här och nu. Det finns säkert många som inte kommer hålla med mig men det bryr jag mig rätt lite om…

Jag har tidigare skrivit om riksdagspartierna och hur jag ser på dem. En lite uppdaterad version om varför jag är missnöjd med dem kommer här:

Alliansen:

Har styrt i 8 år och det hårdnande samhället är inget jag vill ha. Det finns saker som gått utanför deras makt men de har å andra sidan inte gjort mycket för att jämna ut klyftor och få ett mer humant samhälle – de går fetbort.

SD:

Har till stor del en intetsägande mellanmjölkspolitik men till ca 20% så består politiken av en människosyn jag inte delar. De menar att invandringen är roten till allt ont, utan att reflektera över hur det skulle vara om vi såg till att få in nyanlända i samhället på ett snabbare och bättre sätt. De väljer också att inte besvara frågan hur de tänker kring de invandrare som redan befinner sig i Sverige – de går fetbort.

Socialdemokraterna:

Har genomfört många bra saker men har också lyckats förstöra stora delar av samhällsklimatet och skolan, exempelvis genom kommunaliseringen. De stod också bakom uppbyggandet av ett samhälle som gynnade näringslivet till förmån för vanliga människor – de går fetbort.

Miljöpartiet:

Jag har röstat på Mp i de tidigare valen men har blivit mer besviken då jag ser hur de kryper längre åt höger. De har valt att inte ta ställning eller kämpa för miljön i den utsträckning jag vill att ett miljöorienterat parti ska göra. De väljer också att inte sätta ner foten mot vinstuttag inom välfärden – de går fetbort.

Vänsterpartiet:

Det parti som jag på senare år tyckt har varit vettigast. De säger sig ha gjort upp med sin kommunistiska historia, vilket är positivt. Däremot förhärligar de fortfarande arbetslinjen, vilket inte är helt rimligt när vi har människor som behöver arbete samtidigt som väldigt många går på knäna. De har också valt att utesluta basinkomst (liksom Mp) inom partiet – de är inte fetborta men jag tror inte på dem så mycket att de får min röst.

Så vad nu då…?

Läs mer

Ekonomi kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer gynnas – hur många eller hur få det är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om Romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

Vi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Chile, Turkiet, Finland, Norge, Iran etc. problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som kom från forna Jugoslavien, de som var ”maffia” hela bunten är nu entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är ok att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen (med tillhörande ekonomiska kriser) och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de stater som tar emot rumänska romer istället och ser till att de får en stabilitet här, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna (iaf inte när det gäller ekonomiska faktorer) eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet (med att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet) löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Intersektionalitet berör alla!

Intersektionalitet berör alla!

Detta är en av texterna som behandlar intersektionalitet. Det är tankar kring hur vi alla kan sluta upp gemensamt istället för att träta inbördes, kritik är välkommen. Denna text har jämlikhet mellan kön som exempel. Den del som är specifik finns utifrån andra utgångspunkter här: etnicitet, socialt utanförskap.

Begreppet intersektionalitet är ett relativt nytt begrepp där olika samhällsgruppers relation till den sociala normen problematiseras. I utgångspunkt från tidigare och, till stor del, nuvarande diskurs kan vi synliggöra skillnader mellan kamper som förs av marginaliserade grupper och hur de skulle kunna samlas under ett intersektionellt paraply.

Vi kan tänka det som om kampen för jämlikhet tidigare har förts på flera fronter där varje enskild grupp har kämpat för just deras rätt till jämlikhet. Oavsett om det gäller kvinnorätt eller jämlik behandling för olika etniska grupper, funktionsnedsättningar, socialt utanförskap eller annat som inte ses som normativt så har grupperna i mångt och mycket utgått från att det främst är de individer som ingår i grupperna som har rätt att diktera villkoren för jämlikhet. Att hålla fast vid detta kan vara problematiskt av några olika anledningar.

För det första finns människor som tillhör flera marginaliserade grupper, de måste föra flera kamper på flera fronter om deras rätt till jämlikhet skall höras. En person som anses som kvinna kan även ingå i gruppen socialt utanför och/eller annan (än svensk, vilket vi kan tala om då vi befinner oss i Sverige) etniskt tillhörighet. I och med detta splittras kampen och styrkan i mångfalden försvinner. Speciellt eftersom varje enskild grupp anser att de, och bara de, vet hur kampen skall föras och vad som behöver göras. Vilket för in oss i problem nummer två.

Läs mer

”Ta hand om invandrarna själv då”

Detta är skrivet för Motargument.se

Argument: ”Om du nu tycker så mycket om invandrare/romer/tiggare/muslimer varför tar du då inte in dem i ditt eget hem och ser till att de får det bra? Jag har ingen lust med det och ska inte behöva göra det!”

Motargument: Denna typ av argument brukar ske när jag diskuterar mänskligt värde. Då tas argumenten ner till mikronivå där jag som försvarare av mänskliga rättigheter och värdig behandling av behövande skall stå som personligt ansvarig för olika samhällsgruppers väl och ve.

Det vanligaste är att jag förklarar hur orimligt argumentet är för att sedan visa på skillnaden mellan att vilja göra något på nationell/global nivå och mellan att använda de egna privata medlen för att förändra omvärlden.

Vi i Sverige kan inte ta hand om alla fattiga och utsatt i världen, så är det. Dock kan vi, som medlemmar i EU och tillhörande de rikare länderna på jorden, agera och kräva större globala insatser för utsatta länder/folk/grupper.

Vi kan inrikespolitiskt arbeta för att öka inkludering och integration, detta görs genom välkomnande och utbildande. Förutsättningen för det är att våra skattemedel används på ett vettigt sätt, där vi skapar ett tryggt klimat utan våld. Det våldsutövande som skulle krävas för att förhindra tiggeri (hur nu det är en långsiktig och/eller human lösning) är inget som jag vill se i Sverige – eller någon annanstans.

Frågan är om förespråkarna för dessa tuffa tag (om vi tar bort alla humana aspekter) verkligen är beredda att lägga stora summor pengar på att upprätthålla denna “ordning”? Frågan är om de inser att det kostar pengar att upprätthålla hårda tag? Frågan är om de inser att lagar som förbjuder folk att röra sig på ett viss sätt eller kriminaliserar existens faktisktkostar pengar? Eller är tanken att medborgargarden ska stå för vår säkerhet och se till att lagen följs…?

För någon dag sedan reagerade jag på ett inlägg i en grupp som inte hade det minsta att göra med invandring eller ekonomisk fördelning i samhället:

FB - viskningar

Detta skrevs av en person som uppenbarligen ville få det att se ut som om denne skrivit inlägget själv, vilket den inte hade gjort. Originalet är en blogg (som jag väljer att inte länka till) som lätt hittades genom att kopiera in ett stycke i webbläsarens sökmotor. Anledningen till att jag ens blev misstänksam var att språket skiljde sig rätt mycket i följande kommentarer. Nåväl, jag svarade:

Svar 1 viskningar

Svaret dröjde inte:

FB - viskningar2

Jag hann svara att jag inte var villig att ge mig in i en pajkastning och frågade varför personen var tvungen att ta till personliga påhopp, flytta diskussionen samt påpeka att huvudinlägget inte ens var relevant för den grupp som inlägget klistrades in i.

Efter lite fundering så kollade jag upp texten i huvudinlägget och fann bloggen, vilket jag påpekade. Nu är tråden borta men denna typ av argumentation finns därute. Det är därför jag valde att konkretisera det motargument jag har använt i flera år, grundat i saklighet och fakta.

En rasistisk koalition (eller kollision)

För ett tag sedan fick vi ta del av nyheten att en del rasistiska partier bestämde sig för att gå samman och bilda en EU-grupp. Jag vet…: De som ogillar folk från andra länder går ihop med andra länder för att se till att folk från andra länder hålls utanför det egna landet. Jättekonstigt och smått ologiskt, men vi släpper det för nu.

Detta har hänt förut. Det fanns en grupp som hette ”Identitet, tradition och självständighet”. De satt i EU-parlamentet ett tag, innan några av ledamöterna tyckte att de blev utsatta för rasism… Tydligen hade en av Italiens ledamöter, Alessandra Mussolini (barnbarn till en annan känd italienare vid namn Mussolini), uttalat sig negativt om rumäner. Hon menade att alla rumäner var kriminella. Det var inte direkt ovanligt att generaliserade uttalanden om länder och etnicitet gjordes av denna grupp, dock fanns ett problem. Fem av ledamöterna i gruppen som värnade för rasism var rumäner… De gick ur gruppen, som nu inte hade nog många medlemmar för att få vara en grupp – vilket ledde till att gruppen upplöstes.

Kan ju ses som lite smått ironiskt om ni frågar mig.

Läs mer