Om islamofobi

På senaste tid har jag befunnit mig i flera debatter kring den islamkritik som har tilltagit den senaste tiden, och då främst normaliseringen av att kritisera islam – som någon form av folkrörelse.

Hur jag ställer mig till religion överlag har jag tagit upp i ett tidigare inlägg, där de viktigaste aspekterna är dessa:

”Något att komma ihåg är dock att religion fyller ett syfte, speciellt för de som tror på den. Som jag har uppfattat det så finns det några saker som är gemensamt för de flesta religioner:

  • Trygghet i livet
  • Mening med livet
  • En tro på liv efter döden
  • Upprättelse för ett liv i dygd
  • Hopp när allt känns hopplöst
  • Glädje i gemenskap

Sen finns en användning av religionen som också följer med, för de flesta religioner:

  • Maktmissbruk av människor som påstår sig företräda religion för att kunna styra över andra människor
  • Se till att regler och lagar följs även när de världsliga resurserna inte räcker (tänk gud/gudar som Panopticon)
  • Använda religion för att främja vissa mänskliga beteenden (dygd, måttfullhet, vänlighet etc.)
  • Skapande av religiös tillhörighet, för att kunna definiera ett ”vi” och ”de” (tänk Israeliter och Filistéer i Bibeln, trots att alla är ”Guds barn…?)

Självfallet ska människor få tro på vad de vill. Min respekt för religion sträcker sig till de första sex punkterna. När vi är inne på de fyra sista så kan jag inte tycka att det är religionens (med dess företrädare) plats att befinna sig i den samhällspositionen. Som jag försökte visa med berättelsen så finns det inget unikt för en en speciell religion (inte världsreligionerna i alla fall). De är relativt lika och vill ge trygghet och normer för den som tror på religionen.”

Med det sagt ska jag nu välja hur jag ser på vissa typer av islamkritik.
Slår vi upp ”islamofobi” på Wikipedia så kan vi läsa:

”Begreppet islamofobi används som beskrivning av negativa eller kulturrasisitska generaliseringar kring kulturella särdrag bland muslimer, till följd av att muslimer betraktas som ett kollektiv med oförändliga kulturella särdrag istället för som individer från en rad skilda kulturer (det finns inte bara en muslimsk kultur).”

Det är just dessa kulurrasistiska generaliseringar som utgör skillnaden mellan att kritisera islam och att underordna sig en islamofobisk världsbild. Om en person betraktar muslimer som ett kollektiv, i anslutning till att de anser att detta kollektiv inte kan förändras så är det en, enligt definitionen ovan, en islamofobisk inställning.

Däremot finns det människor som gör skillnad på olika typer av muslimer eller olika syn på islam. I dessa skillnader synliggörs aspekter som kan strida mot ett visst lands (ex. Sveriges) lagstiftning eller de mänskliga rättigheterna. Att synliggöra dessa aspekter och verka för en förändring kring detta är inte islamofobi. Att kritisera sharialagar, homofientlighet, barnaga, kvinnoförakt/patriarkala strukturer, brott mott MR etc. är inte något som ingår i definitionen islamofobi. Det kan utan större problem skrivas som islamkritik och lär förmodligen inte stöta på några större mothugg (möjligtvis från islamistiska organisationer som anser sig ha tolkningsföreträde för religionen islam).

Det är just i generaliseringen som islamofobin gör sig gällande. Tillsammans med den kan även en rädsla för ett samhälle om ökat islamistiskt inflytande finnas, eller som det kan kallas ”ökad islamisering”. Den definitionen (islamisering) ligger också på gränsen då den indirekt anser att islam är homogen och utgör ett kollektivt hot.

Att sedan gå vidare och diskutera som att ”ökad islamisering” är ett överhängande hot, utan att specificera vad med islam och vilka delar det är som kan utgöra detta hot, så når vi just det generaliserande resonemang som utgör grunden i ”islamofobi”.

Det finns krafter i Sverige som verkar för att förändra islam för att mer passa in i ett mer sekulärt samhälle, precis som kristendomen gjort det senaste århundradet, i alla fall i de nordiska länderna, Västeuropa och stora delar av Nordamerika. I denna artikel är det kunskapen om att dessa människor finns som jag vill visa.

”Att religionen, i det här fallet islam, i viss mån förändras av det omgivande samhället och av den kultur som man lever i, är inte bara naturligt utan även nödvändigt, menar Tahir Selava.” – Länk ovan

På samma sätt går det att diskutera nödvändigheten av att reformera islam, precis som kristendomen har reformerats utan att behöva se sig som islamofob, där jag kan se flera goda poänger av Mohamed Omar. De konkreta saker som ifrågasätts är:

Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu? Och hur kommer det att påverka hur man ser på andra texter? Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla? Vilka nya kriterier har man för att bedöma äkthet?” – Länk ovan

Det är en avsevärd skillnad att då ifrågasätta och kritisera specifika delar av en religion, i detta fall Islam, mot att kritisera religionen som en homogen och stagnerad grupp.

Att spä på fördomarna om att alla som tillhör islam vill införa sharialagar eller att alla muslimer vill nedvärdera kvinnor bidrar enbart till att skapa rädsla i samhället. Att kritisera de islamska krafter som faktiskt vill radikalisera världen mot en religiös stat och då utifrån de aspekterna är något som vi alla både bör och får göra – i enlighet med etiska och lagliga rättigheter.

Att generalisera islam och se religionen som en homogen grupp, där gruppen då ska utgöra någon form av kollektivt hot är dock att uttrycka sig islamofobiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s