När normaliserades intolerans?

Det var ett tag sedan jag skrev, det kanske är så att jag lade allt mitt krut och politiska intresse lite tidigare än vad jag skulle ha gjort. Folk börjar vakna nu men vi är en del som har diskuterat politiska frågor ganska länge. Jag märker också att mina gamla inlägg börjar delas på Facebook och i diverse medier, nu vet jag inte om jag är det ”idiotiska exemplet” eller om det är mina texter folk lutar sig på – jag bryr mig iofs inte så mycket…

Anledningen till att jag ens skriver idag är att jag börjar bli redigt förbannad. Jag blir redigt förbannad på att intolerans normaliseras och att protesterna mot krafter som hotar demokratin görs till ”de onda”, exempelvis genom denna råpuckade krönika i Expressen. Artikeln menar att folk ”ska göra sina jobb”… Jodu… Folk ”gör bara sina jobb/gjorde bara sina jobb” när de nekar sjuka ersättning hos Försäkringskassan, gasade människor i koncentrationsläger, anmälde grannar i forna Sovjet etc. (ja det är en jävligt lång parallell men ibland verkar det som om vissa behöver bli skrivna på näsan – det kanske inte GÅR att jämföra oviljan att bära ut brev med ”jobbet” i koncentrationsläger, men jag gjorde det ändå).

Det skrev en utmärkt krönika i Aftonbladet där jag verkligen håller med. Jag ser att det börjar dyka upp folk som menar att vi måste värna om att alla ska få säga precis vad de tycker, även om det handlar om att negativt särskilja människor på grund av etnicitet eller andra medfödda egenskaper (aka vara rasister). Ni som tycker detta ska ju få uttrycka det och jag har då rätt att uttrycka: håll käften (ni behöver ju inte lyssna, men jag har rätt att uttrycka det).

Kort sagt: Vi behöver inte tolerera organisationer, krafter och åsikter som går ut på att förminska andra. Det är ok att hindra dessa från att tala – inte med våld (förhoppningsvis aldrig men om vi får en situation som på 30/40-talet så kanske det blir nödvändigt) men fortfarande markera en ovilja att hålla med. Civil olydnad och att vägra lyssna är ett utmärkt sätt. De har rätt att tala (kanske, jag håller inte helt med om att alla åsikter faktisk har rätt att höras) och vi har rätt att ge fan i vad de säger – uppenbarligen går det inte att diskutera med dessa människor, vilket ger oss alternativet att aktivt inte lyssna.

Vi är en hel del som inte tycker att det är ok att vi har ett parti som vill avskaffa lagen som säger att vi inte får hetsa mot folkgrupper, som för en rasistisk politik, har företrädare som genomgående genomför rasistiska uttalanden/handlingar etc.

Så hoppa ner från debatthästen och sluta klaga på dem som för en kamp mot rasismen (en gång i tiden var det en självklarhet att inte vara rasist, nu verkar det ha glidit en del), även om det inte är på just det sätt DU vill föra den. Vill du inte föra en kamp mot rasismen så ge fan i det då – men förvänta dig inga sympatier från mig.

 

Annonser

One thought on “När normaliserades intolerans?

  1. I ett väl upplyst samhälle, som Sverige är. Har vi människor, som har sympati för ett parti, som Jimmie Åkersson, är partiordförande .Men det värsta av allt, partiet har kommit in i riksdagen. Det är på väg, att bli de tredje största partiet i riksdagen. Hur har det blivit så här ?

    Gunnar Sträng (http://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Str%C3%A4ng ) berätta, när han besöker Skåne, för att agera bland statarna.

    ”I Skåne mötte vi dem. Jag minns särskilt en gång, när jag tog in på ett landsortshotell. Jag låg därnere och agiterade bland statarna, när det sent på kvällen, kom in ett gäng högröstade nazister till hotellet”.

    Sträng fortsätter:

    ”De tillhörde en av de nazistiska falangerna och hade haft möten. De bodde på hotellet och blev frampå natten ganska påstrukna av konjak och brännvin och alltmer högröstade. De höll till i hotellrummet bredvid mitt, så jag hörde allt de sade genom väggen”.

    ”Vad höll de här svenska ungdomarna på med? Jo, de här gökarna satt på hotellrummet och gjorde avrättnings- och arkebuseringslistor på sina politiska motståndare. De gjorde listor över vilka svenskar som skulle avrättas den dag de fick makten. Det överraskande var att det inte var Per-Albin Hansson, Gustav Möller, eller några andra fackliga och politiska ledare som toppade deras listor. Det var i stället de konkurrerande nazistorganisationernas gubbar som skulle skjutas först! Därefter talade man om sossarna, politiker och fackföreningsfolk.

    ”Furugårdrana, ”Lindholmarna” och ”Ekströmmarna” slogs alltså internt mot varandra och var i första hand inriktade på att ha ihjäl varandras toppfigurer. Det hela påminde om Tyskland när Hitler tog makten och när han gjorde sig av med motståndarna på det sättet”.

    Sträng fortsätter:

    ”Dessa nazistiska tendenser fanns ända fram till dess att de själva kom underfund med de fackliga grundtankarna. Och det kan jag väl säga att anledningen till att det aldrig blev någonting av med nazismen i Sverige, var Per-Albin Hansson (s) och Axel Perhsson-Bramstorps (bf) förtjänst. Först när de gjort kohandeln och träffat krisuppgörelsen, så försvann det här i allt väsentligt. Bönderna började organisera sig i RLF som växte fram och började tala om sammanhållnings nödvändighet, så det blev slut på det här efter 1935. Det blev en annan stämning”.

    Nu stannar vi till ett tag och gör en syntes – det kan inte vara möjligt att dagens högröstade skara kulturpersonligheter, alltid med åtkomst till debattsidorna och ideligen ropar: nazister, nazister och ännu fler nazister, kan vara så till den milda grad oinformerade om det mycket ringa inflytande (obefintliga) som de svenska nazisterna hade, som bekämpade varandra inför öppen ridå, på 1930-talet och under andra världskriget.

    Som mest fick nazistgrupperna c:a 20.000 röster i andrakammarvalet (AK) 1936. Det gav inga mandat i kammaren och utgjorde promillen av de sammanlagda rösterna. År 1940 fanns det inga nazistiska grupperingar alls i andrakammarvalen allt beroende på ockupationen av våra grannländer.

    Som jämförelse kan nämnas, att vid de danska valen i mars 1943 i det tyskockuperade Danmark, var valdeltagandet omfattande med över 2 miljoner röster (98%). Trots av Tyskland förmedlade nästan obegränsade tillgångar för agitation minskade de nazistiska grupperna och fick ej ens 2% av rösterna. Det lilla danska nazistpartiet leddes av journalisten Fritz Clausen fick sålunda fler röster än svenska grupperna tillsammans.

    Vi har för svaga rikspolitiker för att bekämpa partier, som har yttringar på yttersta högern/vänster.(Med andra ord skulle SD ha på sin höjd, få 2 promille i Riksdagsval).

    De här partier har populistisk och nationalistisk retoriker, som människor har lätta ta sig åt. Då kan man ju förstår, att när 25% av väljarkåren, inte minns vilket parti de rösta på, i senaste valet.
    Ointresse för politik och avsaknad att läsa partiernas partiprogram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s