Om miljön vore en mätbar resurs

I den politiska debatten finns klimatfrågan med som en perifer fråga, det är en fråga som är underordnad både tillväxt och jobb. Varken tillväxt eller arbetstillfällen kan, rent faktiskt, må bra innan vi väljer att tänka om kring vår miljö och våra naturresurser. Naturen kan vara abstrakt för många ekonomer så jag väljer att göra en liknelse.

Tänk att du i din ungdom får ett stort arv av en rik släkting. Detta arv verkar oändligt och du vilar på det även i ditt vuxna liv. Nu, när du arbetat något decennium och har en stabil ekonomi så har du ett konsumtionsutrymme som gör att du fortfarande behöver ta en del av arvet, varje månad. Arvet står för nästan en tredjedel av dina månatliga utgifter så det är en väsentlig del. Du ser på kontot att arvet börjar ta slut men tänker att det nog löser sig. Det kommer ju inte ta slut ”på riktigt”. Och så tuffar du på…

Oavsett vilken ekonomisk utbildning du nu har så kan vi nog tänka oss att du kommer säga något i stil med: ”Men varför anpassas inte utgifterna efter inkomsterna? Det är inte hållbart att göra av med mer pengar än vad som kommer in, det är faktiskt motsatsen till tillväxt.”

Precis så ser det ut med naturresurserna. Vi har haft ett överflöd av naturresurser, vilka vi började använda på allvar tack vare industrialiseringen (jämför med att flytta hemifrån). I dagsläget använder vi ungefär 1,5 gånger så mycket naturresurser mot vad som återväxer, årligen. Ekonomer, politiker, företag, alla som har den egentliga makten, väljer att ignorera detta och menar att vi ska fortsätta plocka ut mer än vad vi faktiskt har. Det funkar ju än så länge. Detta görs mot bättre vetande eftersom de flesta är fullt medvetna om detta (precis som du skulle se hur pengarna från arvet minskar) och förstår att det mest är en tidsfråga tills resurserna når en kritisk gräns – där vi på andra sidan gränsen kan vänta oss konflikter om naturresurser och/eller extrema prisökningar på ex. olja, livsmedel och odlingsmark.

Än så länge finns tid att ändra riktning och göra av med lika mycket som vi faktiskt får in (att inte använda mer resurser än vad som faktiskt återväxer). Att bara fortsätta på samma sätt, fast lite långsammare, gör att vi kommer komma till samma punkt, fast något senare.

Det är dags för mänskligheten att växa upp, inse hur vår naturresursekonomi faktiskt ser ut och anpassa utgifterna efter våra faktiska inkomster – inte efter inkomster vi önskar att vi hade. Finns inte resurser nog för att öka tillväxten så blir det såklart jobbigt. Vi har dock inget val i den här frågan. Det är på samma sätt som i vår privatekonomi där vi kan tycka att det är jobbigt när vi inte har nog med pengar för att köpa allt vi vill köpa. Vissa propagerar för snabba lån men det ger oss inte mer pengar, det skjuter bara upp problemet och gör framtiden ännu svårare att klara av. Vi kommer fortfarande att ha vår lön men vi kommer också ha det där lånet att betala av… Tyvärr kommer vi inte ha rätt till skuldsanering utan ger våra barn och barnbarn en stor skuld istället för ett stort arv. Allt i tillväxtens namn.

Andreas Meijer, talesperson Gröna partiet

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s