Och vem fan är du?

Det har skrivits spaltmeter om ämnet strukturell rasism. Trots det är begreppet väldigt omstritt. Finns denna typ av rasism eller är det något som folk hittar på? Vilka hittar på det? Och varför? Vad menas med strukturell rasism, egentligen?

Jag kan utgå från mig själv. Jag är inte en etnisk svensk. Det är inte så svårt att lägga märke till det eftersom min hud är brun. Inte brun på det sättet som en etnisk svensk är brun, sådär solbränd med blont hår eller att farfars mor var vallon. Mer chokladbrun. Det beror helt enkelt på att jag inte är född i Sverige. Jag är född i Indien och blev sedan adopterad till Sverige när jag var 9 månader gammal. Mitt indiska arv är, förutom dessa 9 månader, obefintligt. Förutom mina gener.

Jag är uppvuxen i ett hem med två ”etniska föräldrar”. En kommer från Södermalm i Stockholm och den andra från den norrländska landsbygden. Mina farföräldrar höll hårt på traditioner, vilket innebar en uppväxt med sill, potatis, julskinka, gravlax, grisfötter och dopp i grytan. Knäckebröd, kaviar och allmän oro för vädret (med tillhörande gnäll på meteorologernas okunskap) var stående inslag under min uppväxt. Precis som vilket svenskt barn som helst. Förutom en sak. Det som syns först av allt när människor träffar mig. Innan de hört mitt ”svenska” namn (Andreas) och hört hur jag talar. Min chokladbruna hud.

Min hud som gjorde att jag minns hur jag blev tillsagd att hålla mig borta från skinnskallar, de hatade tydligen mig och kunde få för sig att ge sig på mig med våld. Jag visste inte att det inte gällde mina svenska kompisar utan trodde att det var något som alla barn skulle göra. När jag blev såpass gammal att jag inte längre behövde ha en vuxen med mig överallt så blev jag så glad när okända människor sade till mig att jag var så duktig på att prata (jag trodde ju att jag var bättre än mina jämnåriga kamrater, så bra att okända människor var tvungna att stanna upp och berätta för mig hur fantastisk jag var). Mitt självförtroende för tal och skrift stärktes dock av detta, vilket faktiskt har visat sig resultera i något gott.

Allt var inte bra dock. I grunden är jag en mycket snäll människa. Kanske lite dumdristigt snäll ibland men jag vill att de jag träffar ska ha det så bra de bara kan, om det står i min makt att göra något så gör jag gärna det. Det är inget ovanligt med mobbing under skolåren, det är nog mer ovanligt om det inte finns. Det finns flera händelser som har påverkat mig men jag ska dela med mig av en.

Jag gick i sjuan och klev in på den fritidsgård som låg i anslutning till skolan. Den jukebox som köpts in av fritidsgården gjorde att vi kunde välja vilken musik som skulle spelas, ett urval som påminde om de ”Absolute Music”-skivor som var populära under denna tid. En låt, som jag nu lärt mig tycka om, blev på 20 sekunder det värsta jag visste. Låten ”Push It” med Salt N Pepa.

Jag kom in för att låna ett pingisracket i disken, vilket några av mina ”kamrater” såg. De satte på ”Push It”, vilket inte var något konstigt eftersom låten var en av de mer populära låtarna i jukeboxen. I refrängen (”Oh, Baby Baby, Oh Baby Baby”) skrek ett gäng av dem ”Å Neger-Meijer, Å Neger-Meijer” (jag kallades, och kallas fortfarande främst för Meijer, vilket är mitt efternamn). Jag såg mig omkring och kunde utläsa hur en reaktion förväntades av mig. Inte bara från de som skrek utan från alla, inklusive personalen. När känslorna går på högvarv och allt fokuseras på att inte börja gråta så ligger de avväpnande kommentarerna väldigt långt borta. Jag lyckades pressa fram ett fjantigt leende och pipa: ”Haha, skitkul”, innan jag vände mig mot disken för att kräva min racket. Jag gick sedan, under samma skrän, ut från rummet och in i pingisrummet. Jag ville inte göra mer av det hela. Inte ha någon uppmärksamhet eller på något sätt visa att jag blev ledsen. Det tog lång tid innan jag gick till fritidsgården igen. De första gångerna brukade jag röka en cigg (ett sätt att vara tuff i barndomen) och spatsera till baksidan av skolan. Rökrutan låg inte så långt från de fönster som fanns på fritidsgården så jag kunde kolla att det var tomt vid jukeboxen, eller att det i alla fall inte var de som stod där. Barn mobbas för allt. Det är inte mer synd om mig för denna händelse än vad det är för alla barn som mobbas idag (eller igår, eller imorgon). Det är dock ett av de starkaste minnen jag har när det gäller egenupplevd rasism.

Jag kan ju inte säga att jag varit någon ”tuffing” eller setts på som en av ”de coola” på skolan. Jag var duktig i grundskolan, hyfsat i alla fall. Ointresserad men aldrig så mycket att jag riskerade att inte klara någon kurs. Min uppväxt var inte kantad av några egentliga hemskheter (förutom livet som ung) eller något exceptionellt i övrigt. Min vardag var som många andras. Det var dock i trettonårsåldern som jag började svara ”Indien” istället för min hemort när folk frågade var jag kom ifrån. Det gör jag fortfarande, eftersom det är vad som är väsentligt att veta. De nio månaderna är viktigare än att få reda på var jag växt upp, vilken skola jag gått på, min favoritmat eller något annat om mig. Det som definierar mig är den chokladbruna färg jag växt upp med, och länge velat bli av med. Behöver jag säga att jag vuxit upp i ett relativt homogent medelklassamhälle? De (samtliga svenska) lärare som arbetat på de skolor jag gått i grundskolan har inte behövt staka sig på uppropen…

På gymnasiet förändrades det radikalt eftersom jag nu gick på en skola där det fanns ganska många som inte var etniska svenskar. Jag var tvungen att fråga hur namn uttalades eftersom jag aldrig hört något liknande. Det fina var att jag kunde bli en av dem. Inte fullt ut (de fattade ju direkt att jag inte var en av dem) men lite i alla fall. Det fanns inte längre något utrymme att retas med människor på grund av deras ursprung, människan fick komma fram på ett helt annat sätt eftersom alla var så olika. I det har jag stärks. I det har jag förstått att jag är den jag är. Jag behöver inte förändra mig, det är inte jag som har fel – det är de som värderar människor olika, beroende på hudfärg.

Som vuxen möter jag fortfarande samma okunskap. För det är vad jag tror att det är, okunskap. Strukturell rasism bygger, som jag ser det, på fördomar och okunskap. ”Vanlig” rasism bygger på fördomar och rädsla (som kanske kan utvecklas till hat). Jag har full förståelse för frågan om varifrån jag är. Frågan är naturlig när vi möter andra människor. Jag provade att bara säga min hemort ett tag, vilket resulterade i följdfrågan: ”men var kommer du ifrån egentligen?”. När jag genomfört intervjuer för uppsatser så har jag (utanför Stockholm kanske bör tilläggas) fått kommentaren: ”vad duktig du är på svenska”. Jaha… ”tack…?”.

Blickarna, attityderna och bedömningen jag får av människor som träffar mig är ofta de jag kan tänka mig att alla som har mörkare skinn får möta. Förstår han vad jag säger, kan han svenska, bör jag anställa honom, bäst att gå över gatan när den här mörka mannen kommer, varför är han med en vit kvinna, han kommer säkert stjäla (vanligt i butiker) etc. Nu kan det vara så att jag bara inbillar mig, vilket de som läser detta förmodligen kommer att kunna påpeka. Det finns dock en sak som gör mig rätt säker på min sak. Förändringen. Förändringen som inträffar efter att jag presenterat mig, eller bara börjat prata. Då är det som att en slöja faller. Hela ansiktet strålar av ”skönt!”. Misstänksamheten försvinner.

De som sedan har träffat mig flera gånger, eller till och med känner mig kan använda rasistiska uttryck, ord eller åsikter – på ett sätt som gör att jag borde hålla med dem. Förevändningen: ”men jag menar ju inte dig, du är ju svensk”… Jag vet att jag är svensk, men tack för att det behöver förtydligas… Bara för att jag är svensk så behöver jag inte tycka att rasistiska tillmälen och dumma fördomar är rätt sätt att kommunicera på. Det är de fördomarna jag själv bemöts av. Dagligen. Jag kommer inte att gå runt och förklara för alla att jag faktiskt är svensk och att de inte behöver gå över på andra sidan gatan, inleda på engelska när de talar med mig (jag har faktiskt fullföljt en del konversationer på engelska bara för att personen verkar vara en rätt trevlig prick – trots att jag hört denne tala svenska med personen innan), övervaka mig för att jag förmodligen kommer att stjäla inne i butiken eller välja bort mig när de genomför undersökningar på stan (inte för att jag nödvändigtvis känner att jag vill vara med men jag har flera gånger mött blicken som bara säger ”nej du, detta är för svårt för att jag ska orka förklara för dig vad jag håller på med”).

För min egen del är detta inte ett gigantiskt problem. Jag kan det svenska språket och har vuxit upp den svenska kulturen. Jag vet att jag är svensk. För de som inte har ett svenskklingande namn, som inte vet vad en lövad altan innebär, som inte kan hävda sig och plocka bort fördomarna lika lätt som jag så kommer det att se annorlunda ut. De kan vänja sig vid det hela. De kan konfrontera det hela. De kan undvika det hela. Vissa (etniska svenskar) menar att det bara är att vänja sig. ”Vänj dig vid att bli betraktad som mindre värd och med dåliga kunskaper om allt”. Vissa emotsätter sig felbehandlingen (diskrimineringen), dessa ses på som ”jobbiga, gapiga och gnälliga”. Andra undviker mötet helt och hållet. De håller sig till andra som befinner sig i samma situation, bor på samma ställen och samverkar så lite som möjligt med ”det svenska samhället”.

Det kan låta lite smågnälligt. Jag har ju sagt att det inte är ett stort problem för mig. Varför gnäller jag på detta då?

Vi formas av många olika saker. Vår familj, kultur, kön och sociala status brukar vara de vanliga påverkansfaktorerna. Vad som glöms bort är hur vi blir bemötta av andra, som inte tillhör våra ”grupper”. Jag generaliserar:

Män behandlar kvinnor på ett sätt och män på ett annat, vice versa. Underklassen behandlar varandra på ett sätt inom gruppen och personer utanför underklassen behandlas på ett annat sätt, gäller alla samhällsklasser. Du blir behandlad på olika sätt beroende på din familjeroll och behandlar olika familjemedlemmar på olika sätt. Alla blir olika behandlade beroende på vilka grupper de tillhör – eller rättare sagt beroende på vilken grupp du förväntas tillhöra av den som bemöter dig. Vi gör alla detta, utan att tänka på det. Det är en struktur. En person med ett namn vi inte känner igen eller kan uttala förväntas, inom denna struktur, vara någon som vi inte vill ha med att göra. En person med en annan hudfärg förväntas tänka på ett annat sätt och vara svår att kommunicera med (det gäller alla, vit, brun, grön, blå och gredelin). Så ser strukturen ut. Vi bemöter människor utefter våra förutfattade meningar, eller fördomar. Genom vårt bemötande så kommer vi också att forma den människan, bit för bit, möte för möte.

Det börjar redan hos våra barn. Förväntningarna på barnet, baserat på kön, etnicitet, klass etc. kommer att forma barnet – mot det som förväntas av det. Förväntar vi oss det värsta så är det just vad vi kommer att få. Bemöt inte personen bredvid dig utefter dina fördomar. Bemöt personen så som du skulle bemöta någon du tycker om. Börja där. Sen när du fått en egen uppfattning så kan du bemöta personen som den person du egentligen har framför dig vill bli bemött.

En mycket bra föreläsning om att bemöta människor: Gillis Herlitz föreläsning

EDIT: Jag har skrivit på det här inlägget vid flera olika tillfällen (några rader här och där) så texten kanske inte ”hänger ihop” helt överallt… Ber om ursäkt för det men jag hoppas att ni förstår vad det är jag vill ha sagt.

Annonser

2 thoughts on “Och vem fan är du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s