Barnen, framtiden och arbetena

Det här skriver jag för att jag vill sammanfatta de olika roller jag spelar i min omvärld. Jag må vara ”hobbypolitiker” (Gröna partiet är ett väldigt litet parti som inte får så mycket uppmärksamhet) och allmänt intresserad av min omvärld. Jag är samtidigt hyfsat bevandrad i skoldebatten eftersom det är en del av min utbildning (jag är snart färdig lärare gymnasielärare). De saker som kommer högst på dagordningen är dock min roll som förälder och livspartner. Min familj kommer först. I alla lägen. Det är på mina barn jag tänker när jag läser om omvärlden och om min framtid när jag funderar på framtiden. Det är då jag blir så bedrövad. Så bedrövad för att de som bestämmer över mig, min familj och vår framtid inte har mitt bästa i åtanke. De, vars beslut jag börjar få en inblick i, som fattar besluten som påverkar mig nu och resten av mitt liv. Och mina barns liv. Det är om detta jag vill skriva…

Runt 9:40 in i detta program (Aktuellt som kommer finnas tillgängligt till början av maj 2013) så talas det om skolan. Först om att Rosengårdsskolan kommer att lägga ner då det är för få elever som klarar godkänt-gränsen (tydligen träffar inte barnen människor som talar svenska, vilket gör att de inte kan ta till sig undervisningen). Jag kopplar detta till segregationsproblem, vilket är ett måste att ta tag i. Nu.

Efter det kommer Aktuellt in på förskolan och hur det ser ut för våra barn. Stora barngrupper och för få utbildade förskollärare är en vardag vi småbarnsföräldrar skall hantera. Att lämna det finaste vi har till en plats som inte längre är så säker som den borde vara. Vi fick höra Maria Arnholm som gästade Aktuellt för att svara på de frågetecken som finns kring förskola, arbetsmiljö och säkerhet, hon är biträdande utbildningsminister och ansvarig för förskolan. Hon tyckte att det var bra som det var, verkade det som. Den som var missnöjd kunde kontakta sina kommunpolitiker i frågan.

När det kommer till frågor som utbildad personal och antal barn i barngrupper så finns inga tydliga regler, bara rekommendationer. I vissa fall kan det behövas olika resurser, självfallet. Däremot kan det inte vara så svårt att lagstadga om minimikrav för förskolor och skolor. Där insatser behövs så finns möjligheten att tillsätta mer resurser. Så tycker jag.

Nu tog jag upp detta ur det perspektiv jag känner bäst till, skolan. Förskolan känner jag till en del om då jag har barn i förskolan och då jag studerat med personer som blir förskollärare. Frustrationen när den ansvariga väljer att ducka för frågorna är enorm. Jag kom på mig själv att utbrista: ”men svara på frågorna då!!!”. Slingrande icke-svar verkar vara det som gäller…

Kring detta har jag en tanke. En tanke som går att använda inom hela välfärden. Vi har rätt många arbetslösa öppet/stängt/fas3:are/arbetsmarknadsprogram etc. (”kärt” barn har många namn). Vi har en välfärd som skriker efter personal, ex. Akademiska sjukhuset i Uppsala, skolor/förskolor, vårdhem, rehabiliteringshem, hemtjänst etc. Där den befintliga personalen går på knäna för att klara av sina uppgifter. Vinstuttagen här är enorma och de som betalar är elever, patienter, äldre och all personal som gör ett fantastiskt arbete med minimalt politiskt stöd. Min idé går helt enkelt ut på att jämna ut detta. De som söker jobb (de arbetslösa som med alla medel skall införlivas i Alliansens ökända arbetslinje) borde få adekvat utbildning för att arbeta inom välfärden. Ta bort vinstuttagen, ta bort profiten som görs på de behövande/barnen/de äldre och tvinga vinsten in i verksamheten. En fungerande välfärd kan uppnås samtidigt som arbetslösheten minskar.

De som inte kan eller vill gå en akademisk utbildning på 3-6 år för att arbeta med människor kan erbjudas utbildning (bättre än fas3 och annat skräp) som ger kompetensen att assistera, sköta pappersarbete eller på annat sätt underlätta välfärden. I detta kan ett intresse för vidareutbildning väckas – om arbetet kan utföras efter rätt premisser. Att Alliansen vill få ner arbetslösheten är inget annat än tomt prat. Genom att satsa på välfärden och se till att dina, mina och alla andras skattepengar inte sipprar ut ur de numera gigantiska hål som uppstått i skattekistan är en investering för oss. För mig. För mina barn.

Mina barn ska sedan gå i skolan. Jag vill inte att de ska gå i en skola där klasserna blir större och lärarna har än större arbetsbörda. Där barngrupper i förskolan är så stora att den pedagogiska verksamheten inte är genomförbar (om det nu finns nog med personal kvar som vet vad pedagogisk verksamhet är) och säkerheten riskeras. Jag vill inte att de ska komma ut ur skolan till en värld med två val: ingen jobb och bidrag eller ingen inkomst alls, eller ett jobb som innebär 60-timmarsveckor och utbrändhet.

Tro inte att de som sitter vid makten inte klarar av att göra denna enkla kalkyl. De är väl medvetna om hur det ser ut. Hur det går för mina barn och för mig är dock inte något som ligger i deras intresse. Det som ligger i deras intresse är inget som gagnar oss som inte kan betala för oss. Inget för oss som måste förlita oss på att ett statligt skyddsnät ska hjälpa oss. Inget för oss som inte tycker att ”var person skall klara sig själv i alla lägen”. Inget för oss som värderar ett fungerande samhälle högre än hög avkastning på investeringar och privata fantasilöner. Inget för oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s