Olof Palme och invandrarna

Idag fick jag ett meddelande i min inbox. Det var ett sammandrag av Olof Palmes jultal 1965. Det finns mycket att säga om Palme och åsikterna är inte helt entydiga. Förutom på en punkt. Det finns något som går igenom allas syn på Palme, oavsett om det är en vän eller fiende som uttalar sig. Mannan var ett geni. Hans intelligens var vida känd, vilket har varit till hans fördel på samma sätt som det legat honom i fatet (hur kan han påstå att han inte vet vad som händer i hans egen stab etc.). Jag kopierar det utrag jag fick här. Efter utdraget kommer en länk till talet i sin helhet och en till länk för den som vill lyssna på när Palme själv genomför talet. Mycket nöje.

”Utlänning, invandrare, det är inte något entydigt ord. Det täcker hundratusentals enskilda människoöden, med bjärt skiftande bakgrund och förutsättningar. Några, dessbättre få, är i behov av vårt medlidande. Men alla är i behov av vår förståelse, har rätt att kräva förståelse, intresse och uppskattning. Det som förenar dessa människor är att de kommit som främlingar till Sverige, för att här söka skapa sig en tillvaro.

För oss är detta en alldeles ny situation. Sverige har varit ett land från vilket människor sökt sig bort till främmande land. Nu söker sig människor från främmande länder hit till oss. Och vi är ovana vid minoriteter, ovana att ta hänsyn till dem som är annorlunda. Därför blir vi lätt tafatta och trubbiga, både som samhälle och som enskilda individer. Och vi har väl ännu inte satt oss in i den nya situation som uppstått, när invandrarna blivit en stor och växande folkgrupp av allt större betydelse i det svenska samhället.

Invandrarna har gjort utomordentligt betydelsefulla insatser i den svenska samhällsutvecklingen på många olika fält. För det kan vi känna både tacksamhet och beundran. Vi inser invandrarnas självklara anspråk på att få sina rättigheter tillgodosedda i det svenska samhället, och vi vill gärna att de skall ha anledning att känna sig välkomna.

– – –

Men det är om problemen vi skall tala. Och problem och svårigheter har naturligtvis följt i invandringens spår. Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation, konkreta åtgärder som kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom ska jag i dag inte tala. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna.

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.

Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung.

Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser.Även om de får en god materiell försörjning, är det mycket som är nytt och främmande: språket, sedvänjor, ny miljö och nya människor. Till det nya måste de söka anpassa sig. Och vi har naturligtvis rätt att ställa krav på att de följer de spelregler som gäller i det svenska samhället och på de svenska arbetsplatserna.

Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov av att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.

– – –

Med avsky och beklämning följer vi från länstolen framför tv-­apparaten hur ute i världen människor förföljs, minoriteter förtrycks, folkgrupper står i harnesk mot varandra. Men hur många av oss tar konsekvensen att ta kontakt med grannen två trappor ner, med ett namn som är svårt att uttala och ett uttal som är litet svårt att förstå? Och hur många av oss griper in med en hjälpande hand när de ser husmodern i en invandrarfamilj stå rådvill i snabbköpsbutiken – osäker på varor och priser, rädd att inte kunna göra sig förstådd?

– – –

Alla invandrare som kommer hit möter svårigheter, ofrånkomliga och betungande.

Men kravet på anpassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi. De kommer alltid att förbli präglade av sin miljö och sitt ursprung. De flesta av dem kommer alltid att söka värna om sin egenart samtidigt som de söker delaktighet i den gemenskap som vi byggt upp här i landet. De kommer att vara ”annorlunda” svenskar.

– – –

Därmed förs frågan om invandrarna i Sverige ut i ett vidare perspektiv.

Sverige har sedan länge varit ett mycket enhetligt land. Vi har saknat minoritetsproblem. Men verkligheten förändras. Vi blir mer och mer beroende av kontakt och impulser över gränserna. Vi kan inte bygga murar mot omvärlden, murar som betyder isolering och tillbakagång. Utvecklingen för människorna närmare och närmare varandra, i en kontakt som betyder stimulans men också nötning och svårigheter. Internationalismen får inte vara endast en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid. De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer till oss och vi måste komma ut i världen.

Den framtid vi kan skönja kommer att föra med sig mycket av påfrestningar och svårigheter, när vi svenskar skall anpassa oss till en förändrad verklighet. Men skall vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.”

Olof Palme

Länk till talet i sin helhet

Länk till när han talar själv (inte hela talet och med musik)

Aktuellt för 45 år sedan och aktuellt idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s