Kompetensproblemet i skolan, ett systemfel.

Jag blev lite involverad i ett Facebookinlägg. För det första vill jag säga att den som skrev inlägget och de efterföljande kommentarerna inte kommer att presenteras här och inte är direkt kopplade till inlägget, men det är inspirationen till detta blogginlägg. Det handlar om skolan. Om debatten kring lärande, lärarkompetens och kritik mot skolan. Jag har skrivit om det förut och detta är en fortsättning på det inlägget.

Jag är själv förälder. Mina barn är ännu så små att jag inte är helt och fullt insatt i läroplanen för förskolan. Jag vet att det finns en målsättning som säger att 66 % av personalen som arbetar i förskolan skall vara utbildade på högskole-, eller universitetsnivå (i alla fall i min kommun). Så är det ju inte, men det är målsättningen. Väldigt många som arbetar inom förskolan har ingen aning om hur läroplaner tolkas eller kan göra en adekvat uppföljning och utvärdering av vare sig läroplan eller uppnåendemål. De har inte fått den utbildningen men har lyckats få arbetet med mina barn i alla fall. Inom sjukvården, hantverk, lokaltrafik eller de flesta andra yrken så är det minsta vi begär att den som utför arbetet är kompetent för sitt yrke. Men inte när det gäller våra barn. Jag tycker att det är ett problem och det finns lösningar på problemet, men de kostar väldigt mycket pengar. Det är inte någon direkt tung post i budgeten, precis som så mycket annat som jag tycker är viktigare än restaurangmoms, ROT/RUT och bolagsskatt (alliansens riddare i blank rustning).

När det gäller skolan har en förändring skett. Nu har lärarlegitimation införts. En kvalitetssäkring som skall se till att de som arbetar som lärare faktiskt vet vad de håller på med. Det har inte varit ett krav tidigare, rektorn fick i stort sett anställa vem hen ville (de flesta ville ha kompetent personal, till rätt pris, vissa såg bara prislappen och det var också helt ok enligt reglementet). I och med detta hoppas jag att en förändring när det gäller attityden gentemot lärare också förändras. De som har legitimation är alltså utbildade till lärare. Med allt vad det innebär. Självfallet bör kontroll av lärarens yrkesroll göras för att se till att undervisningen håller jämn och likvärdig kvalitet över hela landet. Men kanske inte av samma magnitud som idag (jag vet inte vad jag tycker om kvalitetssäkring och hur den i dag genomförs. Den är viktigt men det finns inte riktigt tid för att hålla på med ”kaka på kaka” – säkerställningar).

När det gäller de yngre årskurserna så kanske det är dags att införa ämneslärare? Att begära den breda kompetensen av en enda lärare som klassläraren nu axlar är nästan omänskligt. Samtidigt vill jag inte att den som ska lära mina barn något inte vet, utan höftar sig fram. De måste förhålla sig till läroplanen även om de inte har kunskapskraven som jag ställer på den som undervisar i ämnet. Nu är det 20 ämnen vi pratar om för hela grundskolan, alla ingår dock inte för de yngre åren och två är lite speciella, nämligen svenska som andraspråk och teckenspråk för hörande. Ämnesläraren skall lära ut flertalet av de teoretiska ämnena i skolan.

För de äldre åren finns en viss uppdelning, även om lärare i SO och NO inte nödvändigtvis har kompetens för alla sina undervisningsämnen. I min värld är det en skandal. Ska någon lära ut historia till mina barn, utan att behöva ha läst ett enda högskolepoäng i ämnet? Så ser det dock ut. Det är inte den enskilde lärarens fel. Lärare inom SO-ämnen får liksom ett ämne på köpet (tre av de fyra SO-ämnena skall du ha utbildning i), som de måste undervisa i även om de aldrig utbildats för det.

Vad går det att göra åt det då? Min spontana tanke är: ifrågasätt!

Ifrågasätt ditt barns undervisning. En lärare som är utbildad har svaren. Ifrågasätt rektorn/förskolechefen om det arbetar personal inom verksamheten som inte är behörig. Ifrågasätt politikerna som bestämmer över budgeten – både kommunalt och nationellt. Ifrågasätt och ta åt dig av det som sägs. Lyssna och sätt dig in i arbetet. Vad ingår i ditt barns undervisning? Varför ingår det? Vem har bestämt att just det skall ingå (läroplan eller lärare)? Hur ser uppföljningen ut? Hur ser utbildningsläget ut inom verksamheten? Varför är det så stora barngrupper/klasser? Finns tid att lära känna barnen/eleverna? Vad kan jag, som förälder, göra för att förbättra situationen?

Den utbildade läraren kan svara, om du tar dig tid att lyssna. Svaren finns, problemen är ofta identifierade. Som jag tidigare skrivit så är den som har minst makt i klassrummet just den som borde ha mest makt. Läraren har stat, kommun, skola, rektor kollegor och sig själv att ansvara för. Det är de som bedömer hur väl deras arbete utförs. Det vet en utbildad lärare om och har fått en del verktyg för att hjälpa denna att klara det.

De viktigaste läraren har att ansvara för är eleverna. Med bakgrund av det som utbildning och senare erfarenhet ger så kommer eleverna att bli väl omhändertagna. Blir de inte det så finns det några som för deras talan. Föräldrarna.

Är du förälder och är, liksom jag, mån om att dina barn får det bästa så är det bra att ta reda på hur det ser ut i andra verksamheter. Ifrågasätta och kritisera, allt med viljan att få reda på hur det fungerar (löst gnäll är rätt menlöst för det leder aldrig till förbättring – förutom att lite ilska får pysa ut på en stackars lärare som inte har makten att förändra någonting i alla fall) skolan i allmänhet och ditt barns verksamhet i synnerhet är bara bra – så länge det görs konstruktivt. Finns det någon plan för att rätta till det som inte fungerar? Om det inte gör det, varför inte då? Vad gör cheferna åt det? Hur mycket gör skolan i vinst och hur mycket av dessa pengar återinvesteras verksamheten (anställa utbildade lärare, köpa in material etc.).

Skolan står inför stora svårigheter och problem. Mycket av det har en lärare inte möjlighet att påverka. Det är systemet i sig som behöver förbättras, inte den enskilde individen (självfallet finns det ”dåliga” lärare också, vilket bör uppmärksammas – med all rätta, men inte på kollektivets bekostnad).

Annonser

3 thoughts on “Kompetensproblemet i skolan, ett systemfel.

  1. Har fått kommentarer på Facebook och jag flyttar konversationen hit. Jag har redigerat texten så att den passar formatet. Innehållet är inte ändrat:

    HEN: ”Fast min erfarenhet är inte så att förskollärare automatiskt är mer kompetenta, mer insatta i läroplanen eller mer lyhörda för barns behov än barnskötarna. Självklart är utbildning viktigt, men ibland skulle jag vilja säga att jag tycker att det värderas för högt.

    Att någon läst in en särskild utbildning är en sak, förmågan att omsätta i verksamhet en annan. Jag har under mina år jag jobbat i förskolan träffat på förskollärare med noll koll. Även som förälder ser jag hellre till personalens förmåga att faktiskt möta mina barn och ge dem en meningsfull vardag än deras kompetens på papper.

    Jag utgår ifrån att alla som jobbar inom förskolan är väl införstådda med läroplan och styrdokument. Om inte annat är det förskolechefens ansvar att se till det. Därmed inte sagt, att jag inte vill se fler förskollärare i förskolan:) //Hälsningar Kränkt barnskötare;)”

    JAG: ”Det finns stolpskott hos utbildade lärare, förskollärare och lärarstudenter – tro mig jag VET! =). En av grunderna är att legitimera läraryrket bortom Björklunds licens, vilken iofs är ett bra steg. Är du utbildad så är du införstådd med vikten av att vara införstådd med läroplan och styrdokument. På arbetsplatsen bör du i annat fall bli informerad om det, för allas bästa så att det inte är samma person som måste göra allt pappersarbete.

    Den kompetensen. Att kunna tolka läroplaner, värdera din egen barnsyn bemötande och genus och tänka professionellt kring rollen som pedagog. Den måste du lära dig någonstans. Jag vill ju att den ska finnas från arbetsdag 1. Du är ju en person som är ansvarsfull till naturen, beläst och motiverad. Även om det är normen för barnskötare (jag vill inte säga för mycket och barnskötare som generell grupp eftersom jag vet för lite) så finns det inget som säger att de MÅSTE vara införstådda med läroplaner etc.

    Så fort du har gjort det arbetet, som inte är ett krav, så har din kompetens höjts. Du bör då få bättre lön. Ett av sätten att få det är att ha det på papper. Det finns många fantastiska lärare som inte har lärarkompetens och det finns värdelösa lärare som har haft kompetensen på papper i 40 år. Det måste, i systemet, uppmärksammas vilket arbete som görs (fasen vad drygt att skriva när jag inte vågar trycka enter…) och kunna kvalitetssäkras. För att säkerställa att barnomsorg och utbildning är jämlik, minsta gemensamma nämnare.

    Visst är det förskolechefens ansvar att se till det. Jag skrev inte någonstans att läraren/förskolläraren/barnskötaren bör beskyllas, utbildad eller inte. Teoretiskt kan dock en person som aldrig arbetat med barn som inte har för avsikt att sätt sig in i styrdokument faktiskt arbeta i barngrupp, så länge de charmar den som anställer. Nu är det ett arbete med människor vilket brukar göra att personalen gör mycket mer än de får betalt för, vilket funkar i det märkliga utbildningssystem (samma sak inom vården) som vi har idag.”

    HEN: ” Dock är det så på alla förskolor jag känner till att barnskötare och förskollärare gör exakt samma jobb. (Rätt eller fel? Annan fråga.) Barnskötare är också skyldiga att hålla åtminstone koll på läroplanen. Alla som jobbar inom förskolan bör ju veta vilka grunder den står på. I den nya läroplanen lpfö-11 så har det separerats betydligt mer vilket jobb barnskötare ska göra och vilka jobb förskollärare ska göra. Så har det inte sett ut tidigare.

    Som det ser ut nu kommer många barnskötare att slås ut, eftersom det är ett yrke so är på väg att försvinna. Förskolan förlorar iom detta en väldans massa kompetens, hos en äldre generation som har en helvetes massa erfarenhet, men kanske inte orkar sätta sig i skolbänken igen. Nu låter jag som Björklund (usch) men alla människor är inte akademiker, vill inte vara akademiker, orkar inte, fixar det inte osv. De kan fortfarande vara grymma på sitt jobb. Du skriver ”Att kunna tolka läroplaner, värdera din egen barnsyn bemötande och genus och tänka professionellt kring rollen som pedagog. Den måste du lära dig någonstans.” Ja, absolut.

    Dels finns det en barnskötarutbildning. Och dels lär du dig när du jobbar, även om du då kanske inte har det från dag ett. En bra förskola ska ha förhållningssättsmöten då man fortlöpande diskuterar precis de saker du tar upp. Det ska inte vara något man avklarat på sin utbildning och sen är det klart. Självklart är det grymt med förskollärare, men jag är inte övertygad om att alla som jobbar i förskolan behöver vara det.”

    HEN2 (en annan kommentator): ”Intressant fråga eftersom jag känner en väldigt väl 😉 som tycker det är fantastiskt att jobba som förskollärare (och i mitt tycke är en bra pedagog och helt självklart på förskolan) men som hatar att läsa/studera till själva yrket…”

    JAG: ”Att du ska göra samma jobb som de som har utbildats genom högskolan är fel, enligt mig. Då ska du också ha betalt för det. Men också samma ansvar gentemot kvalitetssäkrande dokument…

    Du får rätt mig om jag har fel men jag vet inte om det är tvunget att ens barnskötarutbildning är ett krav för att arbeta i förskola? Det är bra. Men att göra ett oavlönat arbete är inte ok, det ska den dom gör det (i detta fall du) få betalt för.

    Jag har jobbat en kortis på förskola och min fru i ett par år. Ingen av oss har ens kommit i kontakt med läroplaner innan vi började plugga… Det är naturligtvis olika mellan förskolorna och det är en del av problemet – att det skiljer så mycket. De som arbetar som barnskötare skall ha/få den kompetens som krävs. Oavsett som det är internutbildning eller från någon skola. När den är genomförd skall den finnas på papper – och vad som ingår. Men nej, alla behöver inte vara förskollärare för att arbeta i förskola men förskolläraren ska inte behöva göra all kvalitetssäkring och de övriga som gör den skall få lön för det arbetet.

    Den pedagog som någonsin anser att den är färdigutbildad bör å det snaraste byta yrke!

    @Hen2: Jag kan väl inte påstå att jag skrattar ihjäl mig när jag går till skolan, som jag dessutom lånar för att kunna gå till (11 terminer). Jag tror att jag skulle kunna arbeta redan igår, och skulle så ha gjort om det var möjligt. Men jag inser desto längre tid jag studerar att mycket av den teoretiska kunskap jag får är omöjlig att få på plats – det är ju som en träning inför skarpt läge. Men på riktigt, vem tycker att det är roligt att plugga? Det är ett nödvändigt ont för att jag ska kunna ha det yrke jag vill ha, även om vissa kurser är roliga så vill jag hellre jobba. Det är nog verkligheten för de flesta studenter.

  2. Mycket intressanta frågeställning. Ibland tycker jag vi i Sverige har liite väl hög tilltro till högskoleutbildning. Kanske om man kunde ha mer praktik i utbildningen att det känts mer värt. Eftersom en del är skoltrötta så kan det leda till att man tappar människor som vore bra inom jobbet.

    I min kommun är problemet att det är alldeles för stora barngrupper och många barn per pedagog. För mig känns det som att ha utbildade pedagoger inte är lika viktigt som att ha flertalet.

    Sen anser jag att man ska skilja på förskola och grundskolan. Så jag håller med om att det vore bra med ämneslärare även på låg och mellan i fler ämnen.

    Ett problem i dag med behöriga lärare är att man klumpar ihop lite väl mycket. Min mor var utbildad och jobbade som fysik, kemi och matematiklärare på högstadiet. Men eftersom biologi hörde till NO så fick hon även utbilda i det – liksom biologi läraren utbildade i fysik. Och de som hade mamma i NO hade bättre resultat på fysik prov – och sämre på biologi och vice versa. Känns lite som att man skulle tycka att en lärare i franska skulle köra något annat språk också. Språk som språk, typ. Och barnen är de som betalar priset då det kan vara slumpen som avgör vad de har för lärare.

    Men skola och lärande är något jag själv är intresserad av och det är alltid intressant att få andras tankar kring det hela då jag tycker det är en så viktig fråga för framtiden.

  3. Hej Trollan och tack för din kommentar,

    Ja i mitten så skriver jag om ”ihopklumpningen”, dock om SO och historia. Det är ett problem som förhoppningsvis går att lösa inom kort (det är ju främst logistik).

    Antalet pedagoger är självfallet av yttersta vikt. Personalen skall ha raster, papper måste fixas, det ska städas efter mat osv. Det är sällan som alla pedagoger är med barnen samtidigt. Jag ser dock ingen motsats till att ha fler förskollärare/utbildade barnskötare samtidigt som det är nog med personal.

    Praktiken skulle gärna ha varit längre, skett oftare och varit varierad mellan olika platser (efter några år så är du som en i personalen, vilket gör att den observerande blicken kan övergå till att göra det som ”måste göras” – en resurs istället för en elev).

    Nu ska jag läsa din andra kommentar =)

    Vänliga hälsningar
    Andreas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s