Likgiltighetens ondska

I dag var det arbetsdag för mig. Det är inget konstigt med det, jag jobbar titt som tätt. Det märkliga var synen som mötte mig i Kista galleria.

Kista galleria är Sveriges mest besökta galleria. Det var lördag eftermiddag, vilket i vanlig ordning innebar att det var väldigt mycket folk i gallerian. När jag närmar mig uppgången till jobbet så ser jag ett barn som sitter och gråter mot väggen i gallerian. På väg ditåt försöker jag se om det fanns någon förälder i närheten, jag uppskattade hans ålder till ungefär 7 vilket gjorde att jag kunde tänka mig att barnet inte var där själv. Vad jag kunde se så fanns ingen förälder/ansvarig vuxen i närheten. Ett flertal människor tittade på barnet, för att sedan fortsätta iväg med sitt.

Jag kom att tänka på den s.k. ”Bystander effekten” och Kitty Genovese, som hade 38 vittnen när hon blev mördad, utan att någon ingrep eller ringde polisen:

http://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Kitty_Genovese

Nu var detta inte riktigt samma sak men jag kände att jag var tvungen att höra med barnet att allt var ok. Jag gick fram och böjde mig ner för att fråga om det fanns något som jag kunde göra. Hulkande skakade barnet på huvudet. Jag frågade om någon vuxen fanns i närheten. Barnet nickade och pekade in mot food-courten och sade att mamma är där inne. Bra.

Den här gången var det inget allvarligt och det kan vara jag som överdrev, men jag vill hellre framstå som lite korkad än att jag inte ingriper när jag kan. Det bästa är ju om det inte är något allvarligt som har hänt/händer.

Tyvärr blir det ett hårdare samhällsklimat där vi bryr oss mindre och mindre om de människor som befinner sig i vår direkta närhet. Uteliggare hör till vardagen, tiggare är irriterande och knarkare får skylla sig själva. Om fler människor hade stannat upp och sett till att den person som ser ut att kunna behöva hjälp verkligen får hjälp, att jag tar mitt ansvar och inte förlitar mig på att ”någon annan” säker är bättre lämpad att lösa problemet.

Jag har en vän som berättade om att barnuppfostran en gång i tiden var hela byns uppgift (i städerna var det statsdelar/bostadsområden etc.). Man vågade säga till och ta ansvar både över att barnen hade det bra och att de inte betedde sig skadligt (för sig själva och för samhället). I dag vågar man knappt säga till om någon tränger sig i kön till kassan i affären.

Civilkurage är ett ord som inte är så vanligt i dag. Kan det vara så att likgiltigheten är på väg att ta över istället för civilkurage och omtanke? Jag tror inte på att människor, i grunden, kan vara onda. Däremot kan en människas handlingar vara onda, både genom att utföra onda handlingar och att välja att inte ingripa när någon annan utför onda handlingar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s